2018-12-11
på Södertörns Tingsrätt
Ämnen: , , ,
Brott som begås i berusat eller drogpåverkat tillstånd

”Jag var ju så himla full…” Kan man säga som ursäkt. För att ha pratat för mycket. För att ha sagt för många sanningar. Eller kanske för att dansat omkull en blomkruka och trampat väninnan på foten. Samtidigt vet man att det inte duger långt som ursäkt. Att det knappast gör ens beteende mer acceptabelt, att det inte gör det sagda osagt eller att blomkrukan blir hel igen. Där spriten går in går vettet ut. En känd sanning. Därför är benägenheten att förlåta den som sårar eller skadar annan, med hänvisning till syndarens alkoholintag, i de flesta sociala sammanhang nog ganska begränsad.

Vad säger vetenskapen?

Att alkoholen påverkar ens omdöme och beteende är dessutom vetenskapligt vedertaget.

I en medicinsk lärobok listas som ”centralnervösa etanoleffekter” bl.a. följande: eufori, stimulering, välbehag, ångestdämpning, hämnings- och omdömeslöshet, ökat självförtroende, sluddrande tal, koordinationsstörning, labilitet, aggressivitet, melankoli, sänkt intellektuell förmåga (Franck & Nylander, Beroendemedicin, 2011, s. 109).

I doktorsavhandlingen Substance Use and Violence (Lundholm, 2013) anges bl.a. följande på s. 21: “A large body of literature is provided regarding the association between alcohol and aggressive and violent behavior. Alcohol intake has been associated with all types of violent offences; assault, homicide, sexual offences, domestic violence and child abuse. Alcohol intoxication interferes with the higher order cognitive construct executive functioning, including for example inhibition, planning and decision-making. Further, the capacity of detecting internal and external cues is diminished. Consequently, an alcohol-intoxicated person may experience less fear, interpret a social situation wrongly and act on impulses without evaluating any consequences. Hence, alcohol intake increases impulsive and risk-taking behavior.”

Det är alltså uppenbart att alkohol påverkar sådant som omdöme, impulskontroll och konsekvenstänkande. Detsamma gäller för många slag av narkotika. Kan man då klandras lika mycket rent juridiskt om man begår ett brott i ett berusat eller drogpåverkat tillstånd?

Skuldprincipen

Enligt den s.k. skuldprincipen kan man bara hållas ansvarig för ett brott om man agerat uppsåtligt (avsiktligt) eller oaktsamt. Det är i detta skulden hos gärningsmannen ligger. Bara den som eftersträvar en viss effekt (t.ex. att någon ska dö), är medveten om att det funnits en risk för att effekten ska inträda eller åtminstone hade möjlighet att ta reda på risken, kan lastas för den effekt som sedan inträffar.
Den som kör för fort i ett tätbebyggt område kan förutse risken för att ett barn kliver ut på gatan och då minska riskerna för en katastrofal effekt genom att hålla ned farten. Den däremot som framför ett expresståg kan normalt sett inte förutse att någon hoppar framför tåget och har inte heller någon möjlighet att påverka en dödlig utgång. Den som saknat möjlighet att påverka skeendet – oavsett hur förfärlig effekten blir – kan alltså inte ges någon skuld för det som inträffar.

Merparten av de gärningar som är straffbelagda – åtminstone de som finns i brottsbalken – förutsätter att gärningsmannen handlat med uppsåt. Bara då kan man straffas för att ha begått ett brott. Att ha uppsåt innebär kortfattat att man agerar i syfte att uppnå en viss effekt (avsiktsuppsåt) eller att man är säker på att en viss effekt kommer att inträffa pga. hur man agerar (insiktsuppsåt). Den tredje formen av uppsåt kallas likgiltighetsuppsåt. Det innebär att man är medveten om risken för att en viss effekt genom sitt agerande, samtidigt som att man är likgiltig inför att denna effekt kan inträffa. Med andra ord att effekten (t.ex. att någon dör) inte utgör något skäl att avstå från handlandet.

För straffansvar krävs alltså skuld. Om inte det anges speciellt i en särskild straffbestämmelse att ett oaktsamt handlande är straffbelagt, så krävs det dessutom att gärningsmannen har handlat med uppsåt. Detta anges i 1 kap. 1 § brottsbalken att en gärning ska anses som ett brott bara om den begås uppsåtligen om inte annat är föreskrivet (då man alltså syftar på att även oaktsamma handlingar i vissa fall är straffbelagda, som t.ex. vållande till annans död).

Bedömer domstolen berusade eller drogpåverkade personer annorlunda?

Men åter till huvudfrågan. Hur blir det med berusade eller narkotikapåverkade personer – kan den som supit eller drogat sig till sig ett sänkt omdöme och obefintlig impulskontroll verkligen sägas ha uppsåt? Detta regleras i samma bestämmelse i brottsbalken. Det anges där i andra stycket: ”Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott.”

Regeln innebär som utgångspunkt att även den som är berusad eller narkotikapåverkad kan ha uppsåt och alltså vara ansvarig för sina handlingar. ”Självförvållat” innebär i korthet helt enkelt att man ska ha drogat sig frivilligt.

Den närmare betydelsen – och hur den skulle tillämpas – tolkades länge på två olika sätt. Antingen skulle domstolen efterge kravet på uppsåt för straffansvar om gärningsmannen var berusad, dvs. domstolen skulle bortse från (helt enkelt strunta i) det kravet. En person skulle alltså dömas för ett uppsåtligt brott utan att personens uppsåt var bevisat. Det andra sättet att tolka bestämmelsen var att vanliga regler om uppsåt och oaktsamhet skulle gälla även för den som var berusad, att berusning inte utesluter straffansvar och inte heller är något som kan ursäkta ett annars straffbart handlande.

Det förra sättet att tolka bestämmelsen – att man bortsåg från kravet på att någon ska ha uppsåt när personen var berusad – fastställdes av Högsta domstolen i ett rättsfall från 1973 (NJA 1973 s 590). En person hade tagit med sig en barnvagn som han i sitt berusade tillstånd hade fått för sig (felaktigt) tillhörde honom. Han hade alltså inte (i sin berusade hjärna) uppsåt till att han tog med sig barnvagnen utan lov. Han dömdes trots det för egenmäktigt förfarande, eftersom domstolen bortsåg från kravet på uppsåt.

Efter det har bestämmelsen i viss mån tillämpats på det sättet. Det har dock inte skett konsekvent. T.ex. har rattfyllerister som berövat någon livet vid en trafikolycka regelmässigt inte åtalats eller dömts för mord (vilket ju skulle varit möjligt om man helt bortser från kravet på att gärningsmannen ska ha uppsåt till att ha berövat den påkörde livet). Tvärtom har domstolarna ofta prövat uppsåtet eller oaktsamheten även för den som varit berusad eller annars drogpåverkad.

Detta senare sätt att bedöma frågan blev helt klart gällande för domstolarna genom ett avgörande från Högsta domstolen 2011 (NJA 2011 s. 563). Högsta domstolen kom då fram till att vanliga regler om prövning av en gärningsmans uppsåt ska gälla även om personen var berusad. Högsta domstolen resonerade om att skuldprincipen är grundläggande i demokratier av västerländsk typ, att betydelsen av den enskildes ansvar och straffvärdet av den enskilda gärningen har blivit allt viktigare i den svenska rättsordningen och att även Europakonventionen har som huvudregel att någons skuld alltid ska bevisas. Högsta domstolen konstaterade också att domstolarna i praktiken mestadels har prövat frågan om den enskildes uppsåt eller oaktsamhet – även då den tilltalade var påverkad av alkohol eller andra droger när gärningen begicks.

Högsta domstolen kom alltså fram till att uppsåtsbedömningarna vid självförvållat rus ska ske med tillämpning av vanliga regler.

Innebär detta att berusning eller annan drogpåverkan kan utgöra en ursäkt och fria den som gjort omdömeslösa saker eller tappat sin impulskontroll pga. denna påverkan? Icke sa Nicke. Som Högsta domstolen konstaterade i rättsfallet från 2011: Impulsivitet, aggressivitet, hämningslöshet, besinningslöshet, omdömeslöshet – sådant som ofta kännetecknar en berusad person – utesluter inte att personen handlar med uppåt. Eller för att citera den gamle straffrättsprofessorn Ivar Strahl: ”Han ser rött, men han ser”.

Sammanfattningsvis är alltså aldrig självförvållad berusning eller användande av droger en ursäkt för att begå brott och uppsåt kan finnas, oavsett vilken omdömeslöshet eller aggressivitet man druckit eller på annat sätt drogat sig till. Den som arbetar i domstolen ser nästan dagligen att bruk av alkohol och narkotika bidrar till att människor begår brott mot andra. Alkohol och narkotika leder alltså till att fler personer begår brott och att fler människor kommer till skada – men inte till att gärningsmannen kommer undan sitt ansvar.