2019-02-26
på Södertörns Tingsrätt
Ämnen: , , ,
Får journalister skriva vad som helst?

Som tjänstledig från domarutbildningen fick jag under 2017 möjlighet att arbeta som vikarierande biträdande Allmänhetens Pressombudsman. Det var en lärorik tid som innebar en intressant inblick i journalistikens värld. En fråga som jag fick särskild anledning att fundera på var den om journalisters ansvar och vad journalister egentligen får skriva. Jag kunde konstatera att journalister har en stor frihet att skriva vad de vill men att pressetiken samtidigt medför vissa begränsningar som är nödvändiga i ett anständigt samhälle. För att ge en rättvisande bild av detta samspel mellan frihet och ansvar bör först något sägas om de regler som skrivande journalister har att förhålla sig till.

En naturlig utgångspunkt i det avseendet är den långtgående tryck- och yttrandefrihet som gäller i Sverige. Redan 1766 antog Sverige som första land i världen en grundlag som avskaffade statlig censur och gav medborgarna rätt till myndigheternas arkiv – Tryckfrihetsförordningen (TF). TF och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) lade grunden för den demokrati vi lever i idag med åsiktsfrihet, fria medier och en fungerande rättsstat. (Om du vill läsa mer om våra grundlagar se det här blogginlägget).

Den svenska tryckfriheten ger medborgarna stor frihet att uttrycka sig i skrift. Det finns naturligtvis straffrättsliga begränsningar i form av t.ex. förtal eller hets mot folkgrupp. För att dömas i domstol för sådana brott krävs dock ganska mycket. För skrivande journalister gäller dessutom ett särskilt skydd i form av det ensamansvar som anges i TF. Ensamansvaret gäller för skrifter med utgivningsbevis – vilket nästan alla seriösa medier har – och innebär att en ansvarig utgivare, och inte den enskilde journalisten, hålls straffrättsligt ansvarig för det som skrivs. Justitiekanslern (JK) är ensam åklagare på tryckfrihetens område och det är ovanligt att JK väcker åtal för tryckfrihetsbrott.

Pressetik

Innebär denna frihet att journalister får skriva vad som helst? Svaret på frågan är nej och stavas pressetik. Pressetikens uppgift är att se till att den frihet som grundlagen ger används på ett ansvarsfullt sätt. Det handlar i grund och botten om att visa hänsyn till andra människor. Till skillnad från andra länder följer inte detta av svensk lag utan av de etiska regler som tidningarna kommit överens om att följa. I svensk press gäller alltså självreglering där Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON) fungerar som ett slags hedersdomstol. PO/PON är fristående från staten och prövar på anmälan från enskilda personer om det tidningen skrivit avviker från det som kallas god publicistisk sed. Om tidningen fälls ska den publicera det fällande beslutet för att därigenom ge anmälaren upprättelse för den publicitetsskada (kränkning) som hen utsatts för.

Hur ser då de pressetiska reglerna ut och vad får en journalist egentligen skriva? Till skillnad från juridiken handlar pressetiken inte om formell regeltillämpning. I stället gäller sjutton tumregler som fungerar som stöd för tidningen vid varje publicering. Reglerna kan sammanfattas på följande sätt:

  • Ge korrekta nyheter
  • Var generös med bemötanden
  • Respektera den personliga integriteten
  • Var varsam med bilder
  • Var försiktig med namnpublicering

Under min tid vid PO förekom allt från kändisar som anmälde skvallerartiklar om påstådda otrohetsaffärer, kommunalpolitiker som vände sig mot felaktig rapportering om offentliga upphandlingar, till företagare som menade att de utmålats som girigbukar. Pressetik handlar alltså om mer än bara frågan om namnpublicering. Reglerna är och ska vara allmänt hållna eftersom omständigheterna vid varje enskild publicering skiljer sig åt och måste bedömas var för sig.

En prövning i sak hos PO kräver att anmälaren är personligen berörd eller direkt eller indirekt utpekad av tidningen. Anmälningar av karaktären ”tidningen ägnar sig åt dålig journalistik” skrivs därför av redan på formell grund. Om en anmälan går vidare till prövning i sak föregås PO:s beslut av skriftväxling mellan anmälaren och tidningen. Processen påminner delvis om förfarandet i tvistemål med undantag för att någon muntlig förhandling inte sker hos PO/PON.

Vilket allmänintresse har publiceringen?

En central pressetisk frågeställning är vilket allmänintresse publiceringen har. Begreppet allmänintresse har ingen exakt definition men kan förklaras som information som medborgarna har ett berättigat intresse av att få ta del av, något som är viktigt och kopplat till ett samhällsintresse. Som exempel kan nämnas rapportering om offentliga personer som intar en maktställning och en position där vi har ett ansvar att utkräva. Politiker, ledande tjänsteman och domare är alla exempel på uppdrag som bygger på medborgarnas förtroende. Om en folkvald politiker begår ett brott har allmänheten rätt att få veta det, medan detsamma i regel inte gäller för en tv-kändis. Som skattebetalare och medborgare har vi ett ansvar att utkräva av politikern som inte finns hos tv-kändisen. Vi har helt enkelt rätt att veta hur dessa samhällsbärare sköter sina uppdrag och – i viss utsträckning – även hur de agerar som privatpersoner. Att det av nyfikenhet vore kul att veta om tv-kändisen begått ett brott är en annan sak.

Fall som aktualiserades under min tid hos PO

Min tid vid PO sammanföll med den s.k. #metoo-hösten 2017. #metoo innebar en stor pressetisk utmaning för medierna. I flera uppmärksammade fall konstaterade PON att tidningar gjort pressetiska övertramp och orsakat namngivna personer en oförsvarlig publicitetsskada. Med detta sagt – det finns inget motsatsförhållande mellan pressetiken och att media rapporterar om frågor kopplade till #metoo. Tvärtom är det från ett pressetiskt perspektiv självklart att media belyser och skildrar det allvarliga samhällsproblem som sexuella kränkningar, maktmissbruk och strukturell diskriminering utgör. #metoo-rörelsen har på ett förtjänstfullt sätt satt dessa ämnen på agendan och god journalistik kring detta är högst relevant. Det finns med andra ord ett starkt allmänintresse.

Som PON slagit fast i flera fall måste medierapporteringen dock ske med hänsyn till de inblandade parterna. Det kan vara motiverat att namnge dessa. Innan så sker måste publicisten dock ställa sig frågor som: Hur allvarliga är de uppgifter som framkommit? Hur väl belagda är uppgifterna? Vilken roll intar den utpekade personen i samhället? Efter en sådan prövning får tidningen ett bättre underlag för att bedöma om allmänintresset är tillräckligt starkt för att motivera en namngivning.

Den pressetiska prövningen handlar inte om att avgöra vad som är sant eller falskt, utan om den utpekade personen har orsakats en oförsvarlig publicitetsskada. Enligt det demokratiska samhällskontraktet vi har ingått avgörs frågor om skuld i domstol och inte i media. I de pressetiska reglerna finns också en hänvisning till den oskuldspresumtion som gäller i domstol. Så länge skildringen av en rättssak är korrekt, återhållsam och återger den slutliga utgången i ärendet finns det inget hinder mot att tidningen rapporterar om den. PO/PON har i flera fall konstaterat att pressen brustit på dessa punkter i sin #metoo-bevakning.

Kritik av det pressetiska systemet

Kritiker av det pressetiska systemet har anfört att den traditionella pressetiska hållningen är föråldrad och behöver förändras i takt med medielandskapet. Argument som ”Varför kan inte tidningen namnge den anklagade personen när alla redan vet vem det är?” har förts fram. Ett motargument är att det inte är medias uppgift och att den förändring av medielandskapet som skett i och med sociala medier inte förändrar detta. Uppgifter i sociala medier kan vara korrekta och relevanta. Pressetiken kräver dock att uppgifterna kontrolleras genom gediget journalistiskt arbete innan de publiceras. Om uppgifterna vid en sådan kontroll visar sig stämma innebär inte det att de per automatik ska publiceras.

Avslutningsvis bör nämnas att företrädare för mediebranschen nyligen enats om att inrätta ett nytt medieetiskt system med en allmänhetens medieombudsman som sannolikt kommer att ersätta PO/PON. Trots den föreslagna reformen är idén densamma som när de första pressetiska reglerna tillkom för över 100 år, nämligen att dra en gräns för vad en människa ska behöva tåla i offentligheten.