2018-09-18
på Södertörns Tingsrätt
Ämnen: , ,
Från advokat till domare – ett delvis nytt “mind set”

Innan jag började arbeta på Södertörns tingsrätt var jag under 17 år verksam som advokat och delägare på en relativt stor affärsjuridisk byrå med tydlig entreprenadrättslig inriktning. Jag var själv mycket engagerad i byggbranschens frågor och skrev både böcker och återkommande artiklar i ämnet.

Trots att jag under många år trivdes alldeles förträffligt som advokat på en byrå som dessutom var en fantastisk arbetsplats på många sätt, smög sig så småningom en känsla av tomhet på mig: ”Är det jag gör meningsfullt? Kan verkligen syftet med hela min karriär vara att dra in så mycket pengar som möjligt åt mina klienter? Är jag stolt över det jag gör?”

Längtan till domstolsvärlden

Jag har en bakgrund som fiskal och domstolsvärlden har aldrig varit främmande för mig. Det var därför rätt naturligt att börja snegla mot domarbanan igen eftersom jag alltid har känt att det allra viktigaste juridiska arbetet sker på domstolarna, ett arbete som på något sätt tjänar ett högre syfte än ett rent ekonomiskt. Efter ett par år av att faktiskt ha drömt om att bli domare blev drömmarna till slut ett skarpt mål för mig; jag kunde inte längre fortsätta som advokat utan jag skulle försöka bli domare i stället.

Att sedan verkligen ta steget från att verka på en av landets ledande advokatbyråer inom entreprenadrätten, ett rättsområde där jag dessutom var relativt välkänd, till att kliva in i en ganska okänd värld och bli domare var inte särskilt lätt att ta. Det fanns onekligen flera saker att ta hänsyn till. Jag ska inte ljuga – lönen var en av de sakerna. För mig och min familj krävdes en total livsomställning med nytt boende, försäljning av sommarställe och liknande för att jag skulle ha en möjlighet att förverkliga drömmen.

En annan sak att beakta var de fördomar (jo, tyvärr – så är det) som finns mot oss domare ute bland de affärsjuridiska advokatbyråerna. Var det t.ex. verkligen så att mina framtida arbetskamrater skulle visa sig vara grå, tystlåtna och fyrkantiga? Och är det på allvar så att domare inte klarar av att hantera personliga möten med människor och att det är därför som de inte är advokater?

Fördomarna kom på skam

Efter det att jag började arbeta här (det är redan drygt ett år sedan!) visade det sig direkt att alla fördomar kom på skam. Jag har svårt att tänka mig en mer färgstark och engagerande arbetsplats än den här och mina domarkollegor (och övriga kollegor så klart) är allt annat än grå, tystlåtna och fyrkantiga.

Arbetet då, är det vad jag förväntade mig? Svaret är som så ofta både ja och nej. Det är bra mycket mer hektiskt än vad jag trodde det skulle vara. Ytterligare en fördom bland advokater är nämligen att arbetet på domstolen är segt och att man får gott om tid på sig att gå omkring och knäcka sina mest intrikata juridiska frågeställningar. Så upplever inte jag att det är här. Jag tycker snarast att den här tingsrätten för tankarna till en blandning mellan ett akutsjukhus och en flygplats. Det är bråttom nästan hela tiden och ständiga utrop och pling nere i ankomsthallen.

Det här är vad jag kallar för en underbart stressig miljö om jag jämför med min tidigare arbetsplats. Det är full fart hela dagen men när jag kommer hem är det lugnt. Den absolut största skillnaden mellan att vara advokat och domare är nämligen att jag nu inte behöver kontrollera mina mail varje halvtimme fram till kl. 23.00 eller sitta i ändlösa telefonmöten som börjar 21.00 eller åka till Sundsvall mitt i semestern för att titta på en brusten o-ring (ni kan strunta i vad det är), som har orsakat ett totalstopp på något gigantiskt pappersbruk. Att alltid vara tillgänglig, att alltid förväntas ställa upp, är för mig det stressigaste som finns och utgör essensen av advokatens tillvaro.

Arbetsuppgifterna och arbetsmiljön

Själva arbetsuppgifterna är i delar ganska lika eftersom det till stor del handlar om att skriva juridisk text. Jag vågar ändå säga att arbetet som domare är betydligt mer komplext och kräver mycket mer av mig än vad arbetet som advokat gjorde. Förutom att jag måste vara väl påläst och ha kunskap om regler som jag för länge sedan hade slutat fundera över (inte minst alla vårdnadsfrågor) måste jag vara en behaglig domare som faktiskt lyssnar in vad parterna vill lägga fram och låter dem komma till tals. Jag vill, till skillnad från vad många advokater tror, påstå att en domare måste vara oerhört duktig på att hantera personliga möten med alla typer av människor.

Detta leder mig in på ytterligare en påtaglig, och för mig lite överraskande, skillnad mellan advokatyrket och domaryrket. Här förväntas jag faktiskt tala i telefon med folk som kallar mig rätt fula saker och som aldrig någonsin vill lägga på luren. På det här arbetet kan jag inte på samma sätt ge ordentligt svar på tal och slänga luren i örat på vederbörande. Jag har även upptäckt att de här personerna har en tendens att återkomma, ibland flera gånger om dagen, och det innebär naturligtvis utmaningar vid sidan av domskrivningsarbetet.

Ytterligare en stor skillnad för mig personligen är att servicenivån är helt annorlunda här jämfört med en affärsjuridisk advokatbyrå. Där behöver advokaterna i princip inte göra något annat än att sköta klientkontakterna och aktivt arbeta i sina ärenden. De tömmer inte sitt eget papper ur återvinningsfacken, diskar inga kaffekoppar och det sker ingen diskussion om vilket arbete som advokaterna respektive sekreterarna ska utföra. Advokatens yrkesroll är på så sätt betydligt mer renodlad än domarens.

Vad jag vill ha sagt är att domarnas arbetsmiljö är rätt mycket stökigare än advokaternas, men ändå utför vi ett arbete som juridiskt sett är mer avancerat än deras. Det kanske låter som om jag är negativ, men så är det inte alls. Tvärtom tycker jag att arbetssättet på vår tingsrätt skapar en jämlik miljö, något som jag känner slår igenom hos mig, både som privatperson och domare. Dessutom har jag nu förstått att delar av min dröm om att få bli domare faktiskt består i att tala med personer med rättshaveristiska tendenser; de utgör onekligen en del av den verklighet som jag ville komma närmare.

Stolt över att vara domare

Jag har som sagt arbetat som domare i lite mer än ett år nu och jag är mer än någonsin övertygad om att det arbete jag nu utför är det finaste och viktigaste som en jurist kan göra. Om någon frågar mig vad jag jobbar med så svarar jag med nyvunnen stolthet: ”Domare!” Om jag får frågan om jag gjorde rätt som lämnade min “comfort zone” som delägare på en advokatbyrå, så svarar jag: ”Lätt – utan någon som helst tvekan!”