Kan man verkligen döda en person och endast få 2,5 års fängelse?
I gårdagens avsnitt av ”Domstolen” fick vi följa Lena som dömdes för att ha vållat sin mans död genom ett knivhugg. En fråga som ofta förekommer i media är att de straff som döms ut för brott i Sverige är för låga. En tidningsrubrik i detta fall skulle mycket väl kunna vara ”Dödade sin man – fick endast 2,5 års fängelse”. Rubriken är visserligen inte felaktig men den ger sken av att allt inte står rätt till i rättsväsendet. I detta inlägg görs ett försök att reda ut begreppen.
Vad är lägsta straffet för avsiktligt dödande?
Minimistraffet för den som döms för att avsiktligt ha dödat någon är tio års fängelse om gärningen bedöms som mord, och sex års fängelse om gärningen i stället bedöms som den mildare formen dråp. För att dömas för mord eller dråp krävs det att man har uppsåt att döda. I gårdagens inlägg på domarbloggen beskrevs de olika uppsåtsformerna närmare. Det är åklagaren som ska bevisa dels att gärningsmannen har gjort på ett visst sätt, dels att hen hade uppsåt (avsikt) att göra på det sättet. Det beviskrav som gäller är att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att det gått till så som åklagaren påstår. Vad det betyder kan ni läsa mer om här (Bevisvärderingen i brottmål, några reflexioner | Domarbloggen).
Hur kan domstolen avgöra om brottet är avsiktligt?
Det är många gånger väldigt svårt att avgöra om en person har haft uppsåt att begå ett brott, till exempel att döda en annan person. Den verkliga avsikten med exempelvis ett knivhugg känner ju bara gärningsmannen till och hen kanske inte berättar om den. Domstolens uppgift blir i sådana situationer att avgöra vad som hände i gärningsmannens huvud och vad hen hade för avsikt vid tidpunkten för den utförda gärningen.
I de flesta fallen är det ganska enkelt att avgöra om en person har gjort något med uppsåt. Om en person till exempel slår någon annan i ansiktet med knytnäven så står det ofta klart att slaget var avsiktligt. Man kan då allt som oftast utgå från att personens avsikt var att orsaka smärta eller någon form av skada. I gårdagens avsnitt av Domstolen var det svårare. Det var fråga om ett knivhugg i benet och skadan ledde till slut till döden. Även om domstolen kommer fram till att knivhugget i sig var avsiktligt så är det inte säkert att personen därmed också hade avsikt att döda. Det är långt ifrån självklart att ett knivhugg i benet leder till att offret dör, och det kan därför vara svårt att säga utom rimligt tvivel att gärningsmannens direkta avsikt var att döda. Däremot vet nog de flesta att ett knivhugg mot känsliga delar av kroppen kan leda till döden, och man kan därför ofta komma fram till att den som har utdelat ett sådant hugg måste ha förstått att det fanns en risk för döden. Domstolens uppgift blir då att avgöra om gärningsmannen också var likgiltig till att det faktiskt skulle hända. Om domstolen kommer fram till det anses gärningsmannen ha uppsåt till att döda offret.
Det är om sagt många gånger en mycket svår uppgift för domstolen att avgöra vad gärningsmannen tänkte i det ögonblick då till exempel knivhugget utdelades. Det går ju inte att ta sig in i någons huvud och se vilka tankar personen tänkte. Domstolen får därför i stället ta hjälp av de andra uppgifter som finns om vad som hände före, under och efter gärningen och dra slutsatser av dem för att avgöra gärningsmannens inställning. Vilka omständigheter som då spelar roll växlar beroende på förhållandena i det enskilda fallet. När det handlar om våldsbrott är till exempel angreppssättet och den effekt som detta typiskt sett orsakar normalt en utgångspunkt. Gärningsmannens handlande före och efter handlingen kan också vara av betydelse. Om någon till exempel ringer efter ambulans och/eller försöker stoppa en blödning talar det många gånger emot ett uppsåt att döda. Om någon däremot lämnar den skadade personen åt sitt öde eller om det finns ett mycket tydligt motiv för gärningsmannen att döda offret så kan det i stället tala för ett uppsåt att döda.
Man kan även dömas för att ha varit oaktsam
I fallet Lena fanns det inga vittnen till händelsen och den som utsattes för knivhugget var död. Domstolen hade egentligen bara Lenas uppgifter att utgå ifrån samt viss teknisk bevisning (bland annat analyser av blodstänk). Eftersom åklagaren ska bevisa att gärningspersonen har uppsåt ska domstolen utgå ifrån att den misstänktes uppgifter är korrekta om de inte motbevisas eller är så osannolika att man helt kan bortse ifrån i dem. I det här fallet kunde domstolen inte utesluta att händelsen hade gått till så som Lena sa, det vill säga att det var en olycka. I fall som handlar om människors liv och hälsa är lagen så sträng att man kan dömas även för att ha varit oaktsam. Lena dömdes därför i hovrätten för grovt vållande till annans död, vilket betyder att hon hade gjort sig skyldig till ett medvetet risktagande, det vill säga hon hade varit grovt oaktsam, när hon gick fram med kniven mot mannen och fortfarande höll i den när han tog tag i henne. Straffen för brott som någon begår utan avsikt är normalt sett lägre än för brott som någon begår med avsikt. Det är orsaken till att Lena dömdes till 2,5 års fängelse trots att hon hade orsakat sin mans död.
Be alltid om kvitto när du betalar en skuld!
I gårdagens avsnitt av ”Domstolen” fick vi också följa Peter som hjälpte en släkting vid namn Arne att sälja en bil. Arne avled senare och dödsboet efter honom begärde att Peter skulle betala det belopp han fick för bilen (köpeskillingen) till dödsboet. Både Peter och dödsboet var överens om att Peter var skyldig att betala köpeskillingen. De hade däremot olika uppfattning om Peter hade betalat beloppet eller inte.
Det är lätt att känna sympati för Peter när man hör hans berättelse. Det är dock viktigt att förstå att programmet bygger huvudsakligen på Peters uppgifter. Dödsboet har ju en helt annan uppfattning, det vill säga att Peter inte har betalat det belopp som han var skyldig att betala till Arne.
Som domare ställs man inför en mängd situationer där parterna har olika uppfattning om vad som har hänt. Den ene påstår att en skuld har betalats men den andre säger att skulden inte har betalats. Den ene säger att han har lånat ut pengar medan den andre säger att han inte har tagit emot något lån. Ofta, och det gäller inte minst vid pengatransaktioner mellan närstående, så saknas annan bevisning än de två personernas egna uppgifter. Ord står mot ord. Den ena uppgiften kan vara sann och den andre falsk. Vad som verkligen har skett känner endast personerna själva till. Men det behöver inte vara så att det är fråga om medvetet felaktiga uppgifter. Parterna kan mycket väl ha glömt vad som i själva verket hände vid en transaktion för länge sedan eller ha olika uppfattning om vilket av olika lån som betalades tillbaka.
Vem är skyldig att bevisa vad som har hänt?
För att lösa sådana situationer har det under åren växt fram olika metoder. I gårdagens program kom domstolarna till exempel fram till att det var Peter som måste bevisa att han hade betalat det belopp som han var skyldig att betala till Arne. Det finns för denna och liknande situationer en praktisk tumregel som innebär att den som påstår något har bevisbördan för sitt påstående. I det här fallet påstod Peter att han hade betalat beloppet till Arne. Då är utgångspunkten också den att Peter måste bevisa att han verkligen har betalat beloppet. De flesta håller nog med om att det är en ganska naturlig utgångspunkt. Det är ju mycket lättare att bevisa att man har betalat något än att bevisa att man inte har fått betalt.
Domstolen strävar så klart alltid efter att komma så nära sanningen som möjligt. I de flesta fallen gör man nog också det. Det beror oftast på att det finns bevisning som visar vad som har hänt. Lånar du pengar i en bank så finns det ett låneavtal som bevisar att du har lånat pengarna. Köper du en vara i en affär så får du ett kvitto som bevisar vad du har köpt och vad du har betalat. Sådan dokumentation är viktig dels för att undvika framtida tvister, dels för att kunna bevisa din ståndpunkt om du hamnar i en tvist.
Viktigt med dokument över vad som har hänt
Lärdomen av gårdagens program är att det alltid är viktigt att dokumentera transaktioner av olika slag. Lånar du till exempel ut pengar är det viktigt att du och den som tar emot lånet upprättar ett låneavtal. I annat fall kan du i efterhand ha svårt att bevisa att du faktiskt har lånat ut pengarna. På samma sätt är det viktigt att alltid be om ett kvitto när du betalar en skuld eller köper något. Annars har du senare svårt att bevisa att du verkligen har betalat skulden eller köpt varan. På samma sätt ska man vara noggrann när man hyrbil och noga dokumentera om bilen har några skador när du tar emot den. I annat fall riskerar du att mötas av påståenden om att skadorna uppstod under den tid när du körde bilen och då kan du bli ersättningsskyldig för skadorna. Det är minst lika viktigt att dokumentera olika transaktioner när man gör affärer med vänner och bekanta som när man gör det med banker eller andra utomstående personer.
Peter återkom i avsnittet flera gånger till att man inte ska hjälpa sina nära och kära eftersom man då riskerar att hamna i klistret. Jag skulle i stället vilja säga att man ska fortsätta att hjälpa varandra men man ska vara noga med att dokumentera vad man gör och begära kvitto när man betalar ett belopp till någon annan.
