2017-04-18
på Södertörns Tingsrätt
Ämnen: , ,
Paneldiskussion om SVT:s dokumentärserie ”Domstolen”

Den senaste månaden har Domarbloggen kommenterat alla avsnitt av SVT:s serie ”Domstolen” (http://www.svt.se/domstolen/). Här på bloggen har man kunnat läsa blogginlägg innan varje program där vi förklarat hur rättsläget ser ut när det gäller de frågor som har varit aktuella i respektive program, och sen ytterligare blogginlägg någon dag senare där vi kommenterat det specifika avsnittet.

I tisdags kväll visade SVT säsongens sista avsnitt. Vi på Domarbloggen tänkte nu sammanfatta våra tankar om programserien och om hur det har varit att blogga om serien genom en paneldiskussion med några av bloggens skribenter. Närvarande vid diskussionen var rådmännen (domarna) Per-Erik Andersson, Britt Björneke, Karin Påle Bartes, Daniel Eriksson, Marcus Isgren och IT-ansvarig Christoffer Dahlgren. Samtalet har letts av domstolshandläggaren Morgan Wiklund.

Reflektioner av serien som helhet

Hej och välkomna. Jag tänkte vi kunde börja med att prata om er generella uppfattning av säsongen och vad har den har haft för syfte. Vill ni berätta lite hur ni ser på programserien?

– De har ju tydligt fokuserat på enskilda öden och vissa rättsfrågor, säger Marcus Isgren. De juridiska experterna som har tagits in, t ex Fredrik Wersäll och Martin Borgeke, har varit väldigt informativa och berättat om rättsläget på ett bra och översiktligt sätt. Ibland har dock programmet varit lite väl vinklade och bara presenterat ena partens synpunkt.

– Som motpol till det ska säsongens första avsnitt framhävas, inflikar Britt Björneke. Det var ett väldigt positivt exemplen på berättande där båda sidorna skildras. Det gällde ett misshandelsfall inom en familj som togs upp i slutet av avsnittet. Både den tilltalades och brottsoffrets sida skildrades väl och alla parter blev nöjda med utgången. Det kändes väldigt viktigt att programmet visade att brottsoffer inte alltid är intresserade av det döms ut långa fängelsestraff.
– Jag tycker inte det har speglat domstolsvärlden, säger Per-Erik Andersson. Programmet har istället berättat historier.

Daniel Eriksson instämmer: – Ja, det är synd att de har valt att fokusera på människoöden istället för själva fallet. Det har stundtals presenterats som att programmet fokuserar på ett rättsfall, men trots det har vi ändå bara fått höra från ena sidan.  Det hade varit bättre om de istället hade varit tydliga med att de ville fokusera på enskilda individers öden. Jag får dessutom intryck av att de i vissa fall har utelämnat information för att driva sin tes framåt.

Per-Erik Andersson igen: – De har absolut tagit upp flera intressanta frågor, t ex de långa häktningstiderna. Det är en fråga som jag själv är väldigt intresserad och engagerad i. De har dock missat att gå vidare med frågeställningen och att problematisera frågorna. De har istället valt att berätta om människoöden.

– Det måste framförhållas att serien är viktig, säger Britt Björneke. Det är alltid viktigt att allmänheten får insyn i domstolarna och deras arbete. Sen är ju dessutom serien väldigt spännande. De har valt att berätta historierna på ett intresseväckande sätt.

– Det största problemet med programmet är titeln, säger Marcus Isgren. Det handlade ju mer om människoöden än om själva domstolen, så titeln är lite missvisande.

De långa häktningstiderna och fallet Harriette

Vad bra och tack så mycket för era inledande synpunker. Nu går vi vidare och talar lite mer specifikt om vissa avsnitt och frågeställningar som presenterades i de olika avsnitten. I det första avsnittet fick vi möta Harriette som satt häktad i 556 dagar anklagad bl.a. för medhjälp till grovt narkotikabrott innan hon frikändes. Hon hade även restriktioner, det vill säga var avskärmad från omvärlden, under merparten av häktningstiden. Karin Påle Bartes och Per-Erik Andersson, ni skrev om det första avsnittet och om Sveriges syn på häktningstider. Hur tycker ni att Harriettes fall presenterades?

– Om syftet var att kritisera långa häktningstider, så var det ett mycket bra val av fall, säger Per-Erik. Tyvärr fick vi inte veta något om varför hon häktades och väldigt lite om förundersökningen. Harriettes fall presenterades som om vem som helst hade kunnat råka ut för ett sådant frihetsberövande. Som om en helt oskyldig människa kan häktas helt grundlöst. Därför tycker jag att de gjorde en stor miss att de inte ens förklarade varför Harriette var misstänkt för brottet och hur förundersökningen såg ut mot henne. Vi har såklart sympati för henne och att hon satt frihetsberövad så pass länge, men det var onödigt att inte alls kommentera misstankarna som låg till grund för häktningsbesluten.

– Jag instämmer helt, uppger Karin. Det hade varit intressant att höra från åklagaren hur stor utredningen var och varför det tog så lång tid.  Dessutom hade det varit intressant om vi även hade fått sett ett mer ”normalt häktningsmål”, alltså där personen är häktad under betydligt kortare tid. Harriettes fall är ju extremt. Som vi tidigare skrivit (http://www.domarbloggen.se/sodertorns-tingsratt/langa-haktningstider-och-dom-pa-vers/) är den genomsnittliga häktestiden i Sverige två månader, så det hade varit intressant att kunna jämföra ett sådant mål med Harriettes. Dessutom hade jag velat se att de fokuserade mer på hur domstolarna resonerar när de beslutar om häktning.

Även seriens sista avsnitt la stort fokus på de långa häktningstiderna i Sverige. Vi fick bland annat följa med programledaren in i ett av häktesrummen på Gotlands tingsrätt. Är frågan om långa häktningstider och restriktioner något som disskuteras bland jurister i Sverige?

– Ja, det är en stor fråga bland svenska jurister men kanske diskuteras det för lite bland just domare, säger Per-Erik. Det är ändå väldigt ovanligt att vi har sådana mål med långa häktningstider. Dessutom pågår det just nu en utredning om häktningstiderna ska kunna kortas ned. Det är Svea hovrätts president Fredrik Wersäll som driver den utredningen. Dessutom får man inte glömma att man räknar av tiden i häktet från ett eventuellt fängelsestraff. Fängelsestraffet kan dessutom förkortas om man suttit häktad länge med restriktioner. Tyvärr presenterades inte den här informationen någon gång under programserien.

Uppsåt och oaktsamhet

Det andra avsnittet handlade om Lena som dömdes för att ha vållat sin mans död genom ett knivhugg. Marcus Isgren, du kommenterande avsnittet i ditt blogginlägg, hur tycker du att programmet presenterade Lenas situation?

– Lite ensidigt måste jag säga. De försökte göra hennes historia tydlig och enkel, men det gjorde att den inte blev helt objektiv. De hade faktiskt kunnat göra det hela lite mer komplext. Verkligheten stämmer inte helt med hur det i programmet presenterades.

Daniel, du skrev innan avsnittet ett blogginlägg om uppsåt. Tycker du att man som tittare fick en förståelse på skillnaden mellan uppsåtsbrott och oaktsamhetsbrott, dvs. skillnaden mellan mord/dråp och vållande till annans död?

– Det var inte så tydligt vill jag minnas. Det slutade med att Lena säger något i stil med ”jag fick två års fängelse trots att jag är oskyldig”. Det är inget man kan klandra TV-serien för, utan det är i så fall ett pedagogiskt misslyckande från domstolens sida. Om en person går ifrån rättegången och tror att hen har frikänts men ändå fått ett straff, då har domstolen inte varit tillräckligt bra på att förklara sin dom. I det här fallet skulle kanske domstolen tydligare ha förmedlat för Lena att en olyckshändelse som har sin grund i oaktsamhet också kan vara brottsligt (http://www.domarbloggen.se/sodertorns-tingsratt/infor-kvallens-avsnitt-av-domstolen/).

 

Skadeståndsnivåer

Nu kommer vi in på frågan om skadestånd är för låga i Sverige. I både det tredje och i det fjärde avsnittet av ”Domstolen ” har denna fråga kommit upp. I det förstnämnda avsnittet gällde det en man som förlorade sitt ben till följd av en arbetsplatsolycka, och i nästa avsnitt handlade det som träd som huggits ned utan tillåtelse. Domarbloggen har gjort en genomgång varför skadestånd kan uppfattas som relativt låga i ett tidigare blogginlägg (http://www.domarbloggen.se/sodertorns-tingsratt/ersattningar-vid-brott-och-darfor-lamnar-du-helst-kniven-hemma/). Hur tycker ni programmet behandlade frågan om skadestånd?

– Det antyddes flera gånger under programseriens gång att ersättning för skada är alltför låga, men det nämndes aldrig varför skadeståndsnivåerna är som de är i Sverige, säger Daniel Eriksson. Per-Erik Andersson fortsätter: – I avsnittet som gällde arbetsplatsolyckan prövade aldrig domstolen storleken på skadestånd. Det målet gällde bara ett eventuellt utdömande av företagsbot. Det är två helt olika saker, men det fick man som vanlig tittare ingen förståelse för. Programmet kopplade istället företagsboten till hans skada, vilket var helt fel. Om TV-serien velat problematisera den ersättning man får för att ha lidit skada, så skulle de definitivt ha valt en helt annan typ av fall. Det blev därför väldigt oklart vad programmet ville skildra med sin berättelse.

Rättegångskostnader

I det fjärde och sista avsnittet av programserien fick vi bland annat följa en bostadsrättsförening som fått sina träd nedhuggna av en granne. De vann senare målet i tingsrätten men fick ändå betala sina egna rättegångskostnader. Efter att de överklagat till hovrätten fick de sedan även betala motpartens rättegångskostnader, utöver sina egna.  Programmet återkom flera gånger till att utgången kändes både märklig och fel. Kan ni förklara lite varför det kan bli på det viset?

– Självklart låter det väldigt konstigt, säger Britt Björneke, det förstår vi verkligen. Som juridiskt ombud har man ett ansvar att begära ett rimligt skadestånd. Det ligger även på ombuden att informera sina klinter vad kostnaderna kan komma att bli och att de kan få komma att betala detta, innan man ger sin in i en långdragen process. Den som vinner sakfrågan men har begärt alldeles för mycket skadestånd ses inte helt som vinnare och kan därför få betala sina egna rättegångskostnader. Jag tycker att TV-programmet kunde ha tagit ett större ansvar för att förklara fördelningen av rättegångskostnaderna. Nu slutade det istället med att utgången kändes märklig. Vidare hade man under processens gång kunnat förlikas med varandra. Det betyder att parterna helt enkelt kommer överens om en lösning istället för att vi på domstolen dömer. Är man intresserad av detta så kan man läsa om rättegångskostnader och om förlikning i förra veckans blogginlägg. (http://www.domarbloggen.se/sodertorns-tingsratt/skadestand-for-nedfallda-trad-fordelning-av-rattegangskostnader-och-haktningar/)

Tack för alla era kommentarer och för att ni bloggat varje vecka. Jag tycker själv att det har varit roligt att bänka mig framför TV:n varje tisdagskväll. Har ni några avslutande kommentarer?

– Jag ser verkligen fram emot nästa säsong, avslutar Britt Björneke. Det skulle vara mycket intressant att följa arbetet inne på en domstol. Till exempel följa en domare, eller en hel avdelning, under en längre tid. Att visa hur ett mål kommer in till tingsrätten, hur det handläggs, hur vi förbereder oss och slutligen själva förhandlingen. Jag vet att det har varit historiskt svårt att övertala domstolarna om något liknande, men nu kanske äntligen domstolarna är redo för att släppa in TV bakom kulisserna.