Tvångsmedel i brottmål, alternativ till häktning

I ett tidigare blogginlägg från den 22 mars 2017 skrev domarna Elin Carbell Brunner, Karin Påle Bartes och jag själv om “Långa häktningstider och dom på vers” såsom en reflektion över SVT:s program Domstolen från den 21 mars 2017 som just handlade om långa häktningstider http://www.domarbloggen.se/sodertorns-tingsratt/langa-haktningstider-och-dom-pa-vers/.

Veckans blogginlägg ska i huvudsak ta upp frågan om det finns några alternativ till häktning, vem som kan fatta beslut om dessa och i vilka situationer det kan bli aktuellt att utnyttja dessa alternativ.

Det finns många olika tvångsmedel i en brottmålsprocess, exempelvis hemlig tele- och kameraövervakning. Husrannsakan, hämtning till förhör och möjlighet att ta fingeravtryck. Häktning är dock det mest ingripande tvångsmedlet i en brottmålsprocess. Det är därför det alltid är domstolen som ska avgöra om en person ska häktas eller inte. Häktning innebär ju att man blir inlåst på ett häkte under obestämd tid, i värsta fall med fulla restriktioner. Fulla restriktioner innebär att den häktades kontakt med omvärlden i princip helt avskärs, utöver de poliser/åklagare som driver förundersökningen får hen bara träffa sin advokat. Sett mot denna bakgrund ska en åklagare alltid, innan hen begär en misstänkt person häktad, pröva om det finns någon annan mindre ingripande åtgärd som kan väljas (se vidare aklagare.se). Frågan är då vilka andra – mindre ingripande – alternativ som står till buds.

Finns det alternativ till häktning?

Ja det finns alternativ till häktning, alternativ som är väsentligt mindre ingripande än vad häktning är. I huvudsak är det två alternativ som kan komma ifråga, alternativ som kan användas antingen var för sig eller tillsammans. De alternativen är reseförbud och anmälningsskyldighet och de regleras i 25 kapitlet i rättegångsbalken.

Reseförbud innebär att en misstänkt person meddelas förbud att utan tillstånd lämna en anvisad vistelseort. Vistelseorten kan vara mer eller mindre begränsad till ytan men är oftast begränsad till län, exempelvis förbud att lämna Stockholms län men det förekommer även begränsningar till kommuner.

Anmälningsskyldighet innebär att den misstänkte måste anmäla sig hos polismyndigheten på viss ort och vissa tider. Anmälningsskyldigheten kan gälla varje dag eller någon/några gånger per vecka. Det är ovanligt att anmälningsskyldigheten ska ske med glesare mellanrum än en vecka. Hur ofta den misstänkte ska anmäla sig på polisstationen beror bland annat på hur stor risken för att hen avviker är.

Både reseförbud och anmälningsskyldighet kan förenas med villkor om det behövs. Ett vanligt sådant villkor är att den misstänkte måste lämna ifrån sig sitt pass.

Det är absolut vanligast att reseförbud används tillsammans med anmälningsskyldighet. Det är annars svårt att kontrollera om reseförbudet respekteras och att ingripa om den misstänkte inte iakttar reseförbudet. För att få tillräcklig skärpa i ett meddelat reseförbud stadgas det att om den misstänkte bryter mot meddelat reseförbud eller inte iakttar de villkor som kopplats till reseförbudet så ska hen – om det inte är uppenbart att det saknas skäl – omedelbart anhållas eller häktas.

I vilka situationer kan reseförbud och/eller anmälningsskyldighet vara ett alternativ till häktning?

Det absolut vanligaste fallet då reseförbud och anmälningsskyldighet kan komma ifråga är när det finns flyktfara. Ett reseförbud och/eller anmälningsskyldighet ska då motverka att den misstänkte avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring och straff.

För att använda dessa alternativ till häktning när brottet har ett minimistraff på två års fängelse, dvs. då den misstänkte i normalfallet ska häktas (obligatorisk häktning) måste undantaget om när obligatorisk häktning ska ske vara för handen. Det innebär att det måste vara uppenbart att skäl för häktning saknas.

Det är inte uteslutet att använda sig av reseförbud och anmälningsskyldighet även i de fall då skälen för häktning är att det finns en risk för att den misstänkte på fri fot kan försvåra sakens utredning genom t.ex. undanröjande av bevis eller på annat sätt (kollusionsfara) eller att det finns en risk för att hen fortsätter att begå brott om hen får vara på fri fot (recidivfara). En förutsättning för detta är dock att syftet kan tillgodoses genom reseförbud och/eller anmälningsskyldighet.

Under vilka förutsättningar kan reseförbud och anmälningsskyldighet meddelas?

En första förutsättning för att man ska kunna få ett reseförbud meddelat mot sig är att man är skäligen misstänkt för ett brott som har fängelse i straffskalan. Beviskravet för en skuld är alltså klart lägre än vad som gäller för häktning där det krävs att det finns sannolika skäl (se Domarbloggen från den 6 december 2016, Bevisvärderingen i brottmål, några reflektioner http://www.domarbloggen.se/sodertorns-tingsratt/bevisvarderingen-i-brottmal-nagra-reflexioner/.

Även kravet på brottslighetens svårighetsgrad är lägre vid reseförbud än vid häktning. För att häkta en person måste hen vara på sannolika skäl misstänkt för att ha begått ett brott som ska ha minst ett års fängelse i straffskalan medan det för reseförbud alltså räcker med att det finns fängelse i straffskalan. Exempel på sådana brott är ringa stöld, grov olovlig körning, ringa bedrägeri med flera. Straffskalan för dessa brott är böter eller fängelse i högst sex månader.

En andra förutsättning för att man ska kunna få ett reseförbud meddelat mot sig är att det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet finns risk för att hen avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff men det i övrigt inte finns anledning att anhålla eller häkta den misstänkte. Såsom alltså framgått ovan är reseförbud och anmälningsskyldighet tänkt att förhindra flyktfara. Vid särskilt kvalificerad flyktfara, dvs. om det finns risk för att den misstänkte genom att bege sig av från Sverige undandrar sig lagföring och straff, krävs det inte att det ingår fängelse i straffskalan för att reseförbud och anmälningsskyldighet ska kunna meddelas, det räcker då med att man är skäligen misstänkt för rena bötesbrott.

Liksom vid häktning finns det en proportionalitetsregel vid reseförbud och anmälningsskyldighet. Proportionalitetsprincipen innebär att skälen för att meddela reseförbud och/eller anmälningsskyldighet ska ställas i relation till de olägenheter åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse. Denna regel är dock inte avsedd att användas i fall där utredningen av brottet tar väldigt lång tid. Syftet med reseförbudet/anmälningsskyldigheten ska inte kunna tillgodoses på annat sätt (se RH 1983:138, prop. 1980/81:201 och JO 1997/98 s 155).

Vem eller vilka får fatta beslut om reseförbud och anmälningsskyldighet?

En åklagare kan under en förundersökning besluta om olika slags tvångsmedel. Det finns en noggrann reglering av de tvångsmedel som får användas och under vilka förutsättningar de får användas. En åklagare ska vara objektiv vid beslut om tvångsmedel. Det innebär att åklagaren även beaktar omständigheter som är till fördel för den misstänkte. Exempel på tvångsmedel som åklagaren kan besluta om är anhållande (frihetsberövande), husrannsakan och reseförbud. Åklagaren kan bara begränsa en persons frihet på de sätt som anges i lagen.

Normalt är det alltså åklagaren som fattar beslut om reseförbud och/eller anmälningsskyldighet.  Den som har fått ett beslut om reseförbud och/eller anmälningsskyldighet mot sig har alltid rätt att begära rättens prövning av åklagarens beslut och rätten ska senast inom fyra dagar hålla förhandling i frågan. Åklagarens rätt att besluta är inte begränsad till tiden innan åtal har väckts. Om domstolen har avslagit en begäran om t.ex. reseförbud får åklagaren inte besluta om sådant om inte några nya omständigheter har tillkommit. Har reseförbud meddelats eller fastställts av domstolen är det endast domstolen som kan besluta i frågan. Ett beslut om reseförbud gäller fram till dess att dom i målet meddelas. Ett beslut kan endast gälla fram till dess att domen vinner laga kraft, dvs. tills det inte länge går att klaga på domen (se rättsfallen NJA 1969 s 310 och RH 1983:118).

När det är rätten som har fattat beslut om reseförbud ska, om åtal inte redan är väckt, rätten bestämma den tid inom vilket åklagaren ska väcka åtal. Tiden får inte vara längre än vad som är oundgängligen nödvändig och ska alltid ske inom en månad från det att beslutet om reseförbud meddelades (med möjlighet till förlängning).

Betryggande övervakning, ytterligare ett alternativ till häktning

Ett annat alternativ till häktning är att det ordnas med betryggande övervakning av den misstänkte personen. 24 kap. 4 § rättegångsbalken säger att; Om det kan befaras att en häktning skulle innebära ett allvarligt men för den misstänktes hälsa på grund av hans/hennes ålder, hälsotillstånd etc., får häktning ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakning, skall häktning ske.

Bestämmelsen är tänkt att användas på t.ex. ungdomar och sjuka personer, personer med hög ålder eller personer som är gravt handikappade, höggravida eller just har fött barn. Att häktning är till men för någon annan än den misstänkte kan inte – såsom vid tillämpning av proportionalitetsprincipen – beaktas i detta fall utan det är endast skäl som är hänförliga till den misstänkte som beaktas. Att regeln är tänkt att tillämpas på ungdomar beror naturligtvis på att ungdomar generellt sett far illa av att sitta häktade.

I allmänhet uppkommer denna fråga redan i samband med anhållandet. Enligt 26 § förundersökningskungörelsen (FUK) ska åklagaren så snart det kan ske försöka ordna nödvändig övervakning om det finns hinder mot häktning enligt 24 kap. 4 § RB.

Övervakning får anordnas i t.ex. den misstänktes hem eller annat enskilt hem eller genom att den misstänkte placeras i lämplig institution. Övervakning i hem för vård eller boende inom socialtjänsten får dock inte anordnas utan särskilt medgivande av länsstyrelsen. Ungdomar som har begått allvarliga brott såsom mord placeras normalt på s.k. § 12-hem, dvs de blir, liksom vid häktning, inlåsta men tillsammans med andra ungdomar och under något friare former. Har övervakning beslutats, finns det också möjlighet att bestämma att den misstänkte måste vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats på vissa tider. Hen kan också vara tvungen att följa andra villkor också om det behövs, se 27 § FUK.  Om övervakning anordnas av en anhållen person, ska anhållandet hävas enligt 28 § FUK.