Vad minns domaren?

domare

Det händer då och då att skolklasser gör studiebesök hos oss på tingsrätten. De äldre barnen brukar få närvara vid en rättegång och efter det brukar de få möjlighet att ställa frågor till domaren som har lett förhandlingen, medan de yngre barnen ”enbart” får träffa en domare som berättar om hur vardagen ser ut på en domstol. En gång när jag tog emot en skolklass med yngre skolbarn undrade en liten flicka om det är så att domaren kommer ihåg de människor han eller hon mött efter det att förhandlingen är slut, eller om domaren enbart ser de juridiska problemen i varje mål. Hennes klass hade fått i hemläxa att hitta på frågor till mötet med mig och det framkom att flickan gjort läxan tillsammans med sin mormor som också hon undrade. Måhända finns det flera än flickan och mormodern som undrar över denna fråga och för dem kommer nu ett skriftligt svar.
När jag började min tjänstgöring inom domstolsvärlden trodde jag nog att det var målen med de stora och kluriga juridiska frågorna som jag skulle minnas allra bäst, men så har det faktiskt inte blivit. I stället är det många av de människor jag mött i olika mål som står för de starkaste intrycken och i många fall också för minnen som jag tror att jag kommer att bära med mig för resten av livet.

Mannen med den tjocka akten

Ett av de allra första målen jag satt på som notarie, och som jag fortfarande har i färskt minne, handlade om en man som åtskilliga gånger hade stått inför rätta och dessutom blivit dömd i flertalet fall. Hans belastningsregister var så omfattande att den gummisnodd som skulle hålla ihop akten ständigt gick sönder. Nu handlade det om domstolens bandspelare som i ett obevakat ögonblick hade ”försvunnit” från förhandlingssalen. Alla domare som arbetade på domstolen ansågs jäviga, det vill säga det fanns risk för att de inte skulle klara av att vara opartiska, eftersom den stulna egendomen tillhörde tingsrätten. En pensionerad domare och nämndemän från en annan domstol fick komma till tingsrätten och ta målet. Jag skulle vara med som deras protokollförare. Jag var förberedd till tänderna inför detta mål på ett sätt som man är när man precis har lämnat universitetet och böckernas värld för att få möta verkligheten.
Det visade sig under förhandlingen att bevisningen mer eller mindre bestod av uppgifter från några vittnen som påstod sig ha sett mannen i närheten av tingsrättens lokaler, eller möjligen inne i tingsrättens entré. Vi diskuterade fallet i pauserna och jag argumenterade med all min kraft för att mannen skulle frikännas eftersom bevisningen var alldeles för tunn. Mannen frikändes också och gick fram till den pensionerade domaren för att tacka. ”Den här gången dömde ni rätt. Jag som nästan fått för mig att ingen längre skulle tro på mig”, sa han och blinkade åt oss. Under min tingstjänstgöring som varade i två år kom mannen åter flera gånger och en hel del av gångerna var bevisläget mycket gynnsammare för åklagaren än vad det varit i målet om bandspelaren.

Flickan som oroade sig för sin lillasyster och morfar

Det finns ett annat mål som handlar om sexuella övergrepp som jag inte heller kommer att glömma. Den åtalade var morfar till två små flickor. Han var väl ansedd och bodde i ett av stadens exklusivare områden. Flickornas pappa hade tidigt försvunnit ur deras liv och det blev tydligt i målet att flickornas mamma var ekonomiskt beroende av sin pappa, flickornas morfar. Han var en viktig person i hela familjens liv och allt roligt som flickorna fick uppleva hängde samman med morfars tjocka plånbok och på många sätt fantastiska engagemang i deras liv.
Vi träffade aldrig flickorna utan fick titta på inspelade förhör med dem. Jag kommer särskilt ihåg den äldsta flickan. Trots att hon inte var mer än åtta år var hon tyngd av allvar under förhöret. Hon uttryckte oro inför vad som skulle komma att hända om morfar hamnade i fängelse eftersom så mycket positivt i deras liv hängde samman med morfar. Det hade både mamma och mormor gjort klart för henne. Hon berättade också att det som till slut fick henne att berätta för en lärare om händelserna inte så mycket var det morfar gjorde mot henne. På något sätt hade hon lärt sig att leva med det, men hon klarade inte av att se att morfar också börjat göra de hemska sakerna mot hennes lillasyster.
I målet vittnade också flickornas mamma till förmån för morfadern och påstod att flickorna var lögnaktiga och att det inte gick att lita på dem. Också mormodern var med under rättegången och hon skakade livligt på huvudet när barnförhören spelades upp. Morfadern dömdes för de sexualbrott som han åtalades för. I dag är flickorna inte längre småflickor utan vuxna kvinnor. Genom årens lopp har jag då och då tänkt på de här flickorna och undrat hur det gick för dem efter rättegången och hur deras fortsatta liv och kontakter med mamman och morföräldrarna kom att bli.

Kvinnan som drömde om ett bättre liv i Sverige

Ett annat mål jag inte kan glömma handlar om en hyresvärd som ville att en hyresgäst som inte hade betalat hyran skulle få lämna sin lägenhet. Men målet handlar också om att den som har rätt i lagens mening kanske inte alltid vill ha rätt. En tidig morgon fick jag ett telefonsamtal från ett barn i nedre tonåren som undrade om de handlingar som hans mamma fått betydde att de var tvungna att flytta. Det visade sig att mamman knappt kunde någon svenska alls och att alla myndighetskontakter egentligen sköttes av hennes son som precis hade börjat högstadiet. Vi översatte alla handlingar till mammans modersmål och fick sedan in en begäran från henne om att hon skulle få komma personligen till tingsrätten för att svara på de krav som hyresvärden framställt. Hon och hyresvärden fick komma till en muntlig förberedelse, ett slags möte som vi i domstolen har med parterna för att reda ut vad som egentligen är tvistigt och undersöka om det finns möjligheter att komma överens.
Juridiskt var målet okomplicerat. Kvinnan hade släpat efter med hyran i sådan omfattning att hyresvärden var i sin fulla rätt att inte längre ha henne som hyresgäst. Hon medgav att hon hade förstått vad kravbrev och andra handlingar som skickats till henne handlade om, eftersom hennes son och ibland en väninna hade översatt allt. Men hon berättade också att hon var änka och levde ensam med sin son. Hon hade kommit till Sverige med drömmar om ett bättre liv, men hennes första arbetsgivare hade struntat i att betala ut hennes lön. Den enda ljuspunkten var att hon nu fått ett annat arbete för en arbetsgivare som gav henne lön. Men hur skulle framtiden bli? Var skulle hon ta vägen med sonen om hon inte fick bo kvar? Hyresvärden blev märkbart tagen av hennes berättelse och det hela slutade med att de gjorde upp om en avbetalningsplan för de hyror som inte betalts, och kvinnan försäkrade att hon i framtiden skulle betala hyran i tid. Det kan säkert vara så att kvinnan än i dag bor kvar i samma lägenhet och hos samma hyresvärd.

Bakom varje mål finns människor med vitt skilda levnadsöden

Här sätter jag punkt för berättelser om människor jag har träffat i domstolen. Listan kan naturligtvis göras oändlig. Bakom varje mål finns människor med vitt skilda levnadsöden som man som domare kommer ihåg långt efter det att rättegången är avslutad eller domen är färdigskriven.
(Artikeln tidigare publicerad 2013 i samband med Öppen Domstol i hela landet)