En person som dömts till fängelse i mer än en månad sitter vanligtvis i fängelse två tredjedelar av den tiden och friges sedan. Att någon friges tidigare på detta sätt kallas villkorlig frigivning. Frågan om villkorlig frigivning ska finnas eller inte är en fråga som dyker upp lite då och då i samhällsdebatten. Men vad innebär egentligen villkorlig frigivning? Är det något unikt svenskt? Hur går det till i praktiken och vilka är tankarna bakom systemet med villkorlig frigivning? Mitt blogginlägg ska försöka att besvara dessa frågor.
Ett system med villkorlig frigivning har funnits länge i Sverige. Det infördes redan 1906 och Sverige är inte det enda landet i världen som har villkorlig frigivning. Våra nordiska grannländer och till exempel Storbritannien och Tyskland har liknande regler. USA har också ett system med villkorlig frigivning men regelverket kan variera från delstat till delstat (SOU 2017:61 s. 120 f.).
Vad innebär villkorlig frigivning?
En person som dömts till fängelse friges alltså vanligen innan hela straffet har avtjänats, om inte straffet är en månad eller kortare, förenat med en skyddstillsyn eller är ett omvandlingsstraff för böter som inte har betalts. Kriminalvården, som är den myndighet som ansvarar för bland annat våra fängelser och fängelsestraff, har möjlighet att skjuta upp den villkorligt medgivna friheten om den dömda personen på ett allvarligt sätt brutit mot de regler och villkor som gäller när personen avtjänar sitt fängelsestraff. Det kan röra sig om en enstaka mycket allvarlig misskötsamhet, till exempel rymning, eller mindre allvarlig misskötsamhet som upprepats vid ett flertal tillfällen.
För den som villkorligt friges gäller en så kallad prövotid. Prövotiden är alltid minst ett år lång. Vid längre fängelsestraff är prövotiden lika lång som den återstående tiden av fängelsestraffet. Exempelvis är prövotiden två år om fängelsestraffet är sex år och personen frigetts efter fyra år (vilket ju är två tredjedelar av straffet). Under prövotiden ska den villkorligt frigivna vara skötsam, till exempel genom att avhålla sig från att begå nya brott, och försöka att försörja sig.
I samband med att en person ska friges villkorligt kan det beslutas att personen ska ha övervakning under hela eller delar av den villkorliga friheten. De som har dömts till ett långt fängelsestraff har nästan alltid övervakning medan de som dömts till korta fängelsestraff får övervakning om man tror att personen ska begå brott igen. De flesta har övervakning under ett års tid.
En övervakning innebär både stöd och kontroll. Det kan omfatta samtal med en anställd vid frivården (som är en del av myndigheten Kriminalvården) och genomförande av olika behandlingsprogram för att få hjälp med att behandla ett missbruk eller psykisk problematik. Övervakning kan också innebära att den dömda ska ha kontakt med en så kallad lekmannaövervakare, alltså en ideellt engagerad person från civilsamhället. Om den som villkorlig frigetts behöver det för att kunna anpassa sig till samhället kan det även till exempel beslutas att hen under viss tid inte får befinna sig inom ett område eller att hen ska genomgå någon form av vård vid en inrättning. Eftersom övervakningen är en del av ett straff är den dömda skyldig att hålla kontakten med frivården och/eller övervakaren på tid, plats och sätt som frivården eller övervakaren bestämmer.
Vad händer om man inte sköter sig under den villkorlig medgivna friheten?
Friheten är som sagt villkorad på så sätt att den villkorligt frigivna måste sköta sig. Om den inte sköter sin övervakning anmäls det till en övervakningsnämnd (se tidigare blogginlägg om vad en övervakningsnämnd är och gör)
Åtgärderna som en övervakningsnämnd vidtar varierar beroende på hur allvarlig misskötsamheten är. Nämnden kan besluta om att förlänga övervakningstiden och lämna föreskrifter om kontakter som måste följas. Den kan också ge den villkorligt frigivna en varning, vilket ofta är en sista chans att förbättra sig. Om misskötsamheten trots detta fortsätter kan övervakningsnämnden förverka dagar av den strafftid som ännu inte har avtjänats. Den villkorligt frigivna måste då avtjäna de dagar som förverkats, vilket rör sig om högst 15 dagar per gång. Det finns ingen gräns för hur många förverkanden som nämnden får besluta om, men ett förverkande kan så klart inte ske efter det att hela fängelsestraffet är avtjänat.
Ibland begår den som är villkorligt frigiven nya brott under prövotiden. Då kan domstolen både döma för de nya brotten och bestämma att hela eller delar av den villkorligt medgivna friheten nu i stället ska avtjänas i fängelse. (Se mer om detta i ett tidigare blogginlägg om återfall i brott)
Vilka tankar ligger bakom ett system med villkorlig frigivning?
Tankarna bakom ett system med villkorlig frigivning är att den enskilde ska få faktisk möjlighet att anpassa sig till samhället till exempel genom att skaffa sig arbete och bostad och att denna anpassning ska ske med hjälp av visst särskilt stöd. Dessutom ger den villkorligt medgivna friheten samhället möjligheter att kontrollera och ställa krav på ett helt annat sätt än vad samhället normalt kan göra, till exempel genom att kräva att personen ska följa viss behandling och ha kontakt med en övervakare för stöd och hjälp.
