Domstolen har en skyldighet att bedriva så kallad materiell processledning i syfte att upprätthålla rättssäkerhet och effektivitet i domstolsprocesser. Domstolen ska verka för att målet förbereds så att huvudförhandlingen kan genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Bristande materiell processledning kan i vissa fall utgöra rättegångsfel. I vilken omfattning en domare ska ägna sig åt materiell processledning är dock inte reglerat i lag. Det finns inte heller några mer omfattande motivuttalanden som kan ge domaren vägledning. Omfattningen av rättens skyldighet att materiellt processleda är därför en av de mest omdiskuterade frågorna inom processrätten.
I det här blogginlägget kommer vi gå igenom vad som avses med den materiella processledningen, vilket syfte den har samt på vilket sätt den materiella processledningen kan skilja sig åt i tvistemål och brottmål.
Formell och materiell processledning
Rättens processledande verksamhet brukar delas in i två kategorier, en formell och en materiell processledning. För att få en bättre förståelse för innebörden av den materiella processledningen finns det därför inledningsvis skäl att kort redogöra för innebörden av den formella processledningen.
Formell processledning innebär att domstolen ansvarar för att upprätthålla ordning och struktur under handläggningen av ett mål. Syftet är att säkerställa att processen drivs framåt utan onödiga förseningar och med ett överskådligt förlopp. Till den formella processledningen hör till exempel domarens ansvar att styra ett mål under förberedelsen genom att exempelvis besluta om utfärdande av kallelser och förelägganden, begära in svaromål och besluta om anstånd. Den formella processledningen innefattar även ledandet av huvudförhandlingar.
Den materiella processledningen omfattar i stället en domares ansvar att klarlägga parternas ståndpunkter och ge dem möjlighet att begränsa eller komplettera processmaterialet. Domaren har ansvar för att verka för att parterna förtydligar och klargör vad de begär, grunden för begäran samt vad de avser bevisa med handlingar och förhör. Det som den materiella processledningen avser är alltså främst parternas yrkanden, omständigheter, bevisuppgifter men ibland även frågor om rättstillämpningen. Begreppen kan förenklat förklaras på så sätt att formell processledning avser processens yttre förlopp medan materiell processledning avser själva processmaterialet.
Syftet med materiell processledning
Syftet med materiell processledning är att domstolen ska kunna meddela materiellt riktiga avgöranden. Syftet är också att göra förfarandet effektivt, snabbt, billigt och enkelt. Genom att exempelvis fokusera på det väsentliga i ett mål kan rättegången effektiviseras genom att onödig utredning skalas bort och oklarheter i målet undanröjs.
Domstolen måste dock i varje länge där behov av processledning kan uppstå noga överväga att kravet på en effektiv domstolsprocess tillvaratas å ena sidan och att kravet på domstolens anseende för opartiskhet inte äventyras å andra sidan. Om en domare går för långt i sin materiella processledning kan det innebära att en part uppfattar rätten som partisk, och i förlängningen skulle det även kunna påverka utfallet i målet. En god processledning är dock en av de viktigaste förutsättningarna för en effektiv process. Att göra en bedömning av hur mycket en domare får processleda kan därför vara komplicerat.
Materiell processledning i tvistemål
I tvistemål råder i princip frihet för parterna att själva bestämma vad som ska vara föremål för processen. Rätten får inte döma ut mer än vad käranden har begärt, eller mindre än det svaranden medgett. Rätten får inte heller grunda sin dom på någon annan omständighet än den som har åberopats av parterna.
I tvistemål regleras den materiella processledningen under förberedelsen i 42 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken. Där anges att rätten ska verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Det står dessutom i bestämmelsen att rätten genom frågor och påpekanden ska försöka reda ut otydligheter och ofullständigheter i målet. Även om processledningen pågår under hela handläggningen i ett tvistemål så är det under förberedelsen vid sammanträde för muntlig förberedelse som en stor del av den materiella processledningen faktiskt sker. Det är under sammanträdet som rätten kan behöva hjälpa parterna att reda ut vad käranden begär, vad svaranden har för inställning till detta och vilken bevisning de vill åberopa.
Den materiella processledningen under huvudförhandlingen regleras i 43 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken. Där framgår att rätten ska se till att målet blir utrett utifrån vad målets karaktär kräver och att inget onödigt dras in i målet. Vidare sägs i bestämmelsen att rätten genom frågor och påpekanden ska försöka reda ut otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs. När målet kommit till huvudförhandling är tanken dock att någon materiell processledning i princip inte ska behövas. I förarbetena till lagregeln anges att rätten vid huvudförhandlingen normalt enbart ska övervaka att målet blir tillräckligt utrett inom den ram som dragits upp under förberedelsen.
Materiell processledning i brottmål
I brottmål regleras rättens materiella processledning under förberedelsen i 45 kap. 10 § tredje stycket rättegångsbalken och under huvudförhandlingen i 46 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken.
Förberedelsen i ett brottmål kan ske genom skriftväxling eller sammanträde. Behovet av förberedande åtgärder är dock av större betydelse i mer omfattande eller komplicerade brottmål. Yrkanden, inställningar och grunder kan då behöva utredas för att domstolen och parterna ska ha klart för sig vilka frågor som ska prövas i målet. Ett mål som är tillräckligt förberett när huvudförhandlingen inleds minskar bland annat risken för sena kompletteringar av förundersökningen och utdragna förhandlingar. I brottmål är dock förberedelseåtgärderna vanligtvis mindre omfattande än i tvistemål. Det har att göra med att brottmålsprocessen föregås av upprättande av förundersökningsprotokoll och av åklagarens åtalsprövning. Oftast sker endast en översiktlig kontroll av målet och därefter sätts målet ut direkt till huvudförhandling.
I 46 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken anges, likt i tvistemålen, att rätten under huvudförhandlingen ska se till att målet blir utrett utifrån vad dess karaktär kräver och att inget onödigt dras in i målet. Vidare anges att rätten ska försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i de uttalanden som görs genom att ställa frågor och påpekanden.
I brottmål får rätten inte döma över andra gärningsmoment än de som åklagaren har åberopat under huvudförhandlingen. Det är alltså gärningsbeskrivningen som sätter ramen för domstolens prövning. Om gärningsbeskrivningen är oklar eller framstår som ofullständig ska rätten, genom materiell processledning, verka för att det blir klarlagt vad gärningsbeskrivningen innefattar. Det som anges i gärningsbeskrivningen ska nämligen vara ägnat att för den tilltalade tydligt klargöra vad som läggs denne till last och vad denne ska försvara sig emot. Det är däremot inte domstolens uppgift att vidta åtgärder när det gäller utredningen av det som påstås i gärningsbeskrivningen. Domstolen ska endast se till det material som parterna har presenterat; inte utreda brott. Om materialet är bristfälligt ska det ytterst falla tillbaka på åklagaren och kan leda till att den tilltalade frikänns från åtalet.
Avslutningsvis ska åter betonas att domstolen vid utövande av materiell processledning alltid ska göra en noggrann avvägning mellan å ena sidan ansvaret och intresset för att målet handläggs på ett effektivt och rättssäkert sätt, å andra sidan domstolens anseende för opartiskhet. I brottmål är det generellt sett mer accepterat med processledning till fördel för den tilltalade, medan processledning till förmån för åklagaren ses som mer problematiskt.
