Första milstolpen
Det var sommaren 2009. Jag och min lillasyster satt i en hörsal och väntade otåligt på att mitt namn skulle ropas upp. Jag hade fått en reservplats till juristprogrammet på Stockholms universitet men jag hade inte berättat det för någon. Mina chanser var inte särskilt goda tänkte jag – det var ca nittio namn före mig – och jag ville inte dela med mig av min besvikelse efteråt. När jag hörde mitt namn ropade jag högt men tvivlade genast på om det verkligen stämde. När jag sen vände mig om hade även min syster ställt sig upp och ropat samtidigt som jag. Det sjönk in och jag förstod att det här var på riktigt. Jag hade precis blivit antagen till juristprogrammet på Stockholms universitet.
Det här var den första milstolpen i min väg till att bli domare. Drygt sex år tidigare, våren 2003, hade jag och mina två yngre systrar äntligen fått komma till Sverige och återförenats med vår mamma och vår äldsta syster. Jag är nämligen född och uppvuxen i Bagdad men vi lämnade Irak vintern 2001. Nu hade vår familj återförenats i Stockholm men för mig var det med lika mycket glädje som vemod. Jag ville inte lämna Bagdad och hade övertygat mig själv, och lovat mina vänner, att jag skulle tillbaka och hälsa på efter två år. Nu var jag ännu längre ifrån min hemstad och kriget började komma allt närmare. Jag insåg då att jag inte kommer att kunna hålla mitt löfte och det visade sig att det skulle dröja sexton år innan jag kunde åka tillbaka till Bagdad.
Vi bodde först i Vårberg och sen Masmo och ganska snart började jag läsa svenska för invandrare. Jag förstod rätt snabbt att det är språket och bra betyg som kommer att öppna dörrar för mig så det satsade jag stenhårt på. Jag bad alltid mina lärare om extra hemläxor och över jullovet tog jag hem pärmvis med extra läxor och skrev dagbok på svenska varje dag. Jag undvek också så långt som möjligt att använda de språk jag kunde, arabiska och engelska. Min närmste kompis kunde varken arabiska eller svenska och den första tiden ”pratade” vi i princip med några få ord men egentligen var det mestadels med tecken. När det körde ihop sig bad vi vår lärare, som kunde min kompis modersmål, tolka vad vi ville säga till varandra.
Ett samtal kan hjälpa, ett annat kan stjälpa
Jag började också fundera på vad jag ska plugga efter att jag klarat språket. Juridik har alltid funnits i mina tankar och kanske framförallt för att den har funnits i flera generationer i min familj. Min mormor var åklagare i Bagdad och min mamma har en andra examen i juridik. Jag har också alltid fått höra sen jag var liten att jag kommer att bli jurist för att jag är bra på att argumentera för min sak och ger inte upp förrän jag övertygat eller blivit övertygad. När jag berättade i skolan att jag ville läsa juridik fick jag rådet att satsa på något annat, något mer tillgänglig utifrån mina förutsättningar. Jag tror inte att min lärare hade några onda intentioner men hennes ord fastnade i mig. Jag var 17 år när jag började lära mig svenska och förstod att språket kommer att bli min akilleshäl. Det tillsammans med min egen rädsla för att bli besviken om jag inte lyckas gjorde att jag gav upp juridiken och i stället ställde in siktet på att bli socionom eller psykolog.
Ett par år senare hade mitt språk utvecklats mycket. Jag pluggade på komvux på heltid och på helgerna jobbade jag inom äldrevården. Efter en lektion i samhällskunskap B frågade min lärare vad jag hade för planer för framtiden och jag berättade att jag ville läsa till socionom eller psykolog. Efter nästa lektion tog hon upp det igen och sade att hon hade pratat med lärarlaget och fått höra att jag ville bli jurist. Vi pratade och hon försökte få mig att tänka om. Bra betyg har du redan och språket kommer du att fixa sade hon. Även om min familj, framförallt min mamma, fortsatte att peppa mig att satsa på juridik var det inte förrän samtalet med min lärare som jag vågade tro på att jag kan klara det. Jag tänkte att det var värt att tro på det om min lärare kunde se det i mig. Så nu började jag satsa på juridik igen. Efter komvux gick jag undersköterskeutbildning. Jag hade jobbat inom äldrevården under några år och ville lära mig mer om yrket. Utbildningen var dessutom behörighetsgivande. Höstterminen 2009 var jag behörig att söka högskoleutbildning och blev antagen till juristprogrammet.
Min lärare hade rätt
Känslan efter första dagarna på juristprogrammet var uppgivenhet; jag hade tagit mig vatten över huvudet. Jag hade visserligen läst svenska i mer än sex år nu och klarade mig mycket bra men ord som kärande, fordran, bevisbördan med flera hade jag aldrig stött på tidigare och det är inte heller något som man hör i det dagliga livet. Och varför var inte de andra i min grupp lika bekymrade över det? Jag förstod sen att många hade redan läst juridik på gymnasiet och att de därför var bekanta med ”juridiskan”. Jag lade därför en stor del av min studietid under första terminen på att göra ett eget lexikon över juridiska begrepp som jag sen kunde använda när jag pluggade. När vi sen fick tentaresultatet efter första kursen blev jag besviken. Jag hade fått medelbetyg medan de flesta i min grupp hade fått mycket bra betyg. Nu tänkte jag hoppa av utbildningen och söka annat till vårterminen för om jag efter all den tid och energi inte fick bättre betyg än så här på introduktionskursen, hur kommer jag att klara de andra kurserna? När jag gick igenom mina svar visade det sig att läraren hade missat att räkna alla mina poäng och efter rättelse fick jag högsta betyg. Min lärare hade ju rätt, jag måste bara sluta tvivla på mig själv.
Jag skrev mitt examensarbete inom skatterätt och gjorde samtidigt praktik på en av Sveriges största revisionsbyråer. Efter examen började jag arbeta på samma byrå som skattekonsult på transaktionsgruppen. Jag trivdes mycket bra men efter en tid saknade jag att arbeta med juridik; jag hade jobbat mer med finansiering än med juridik. Jag ville inte heller nischa mig för tidigt och efter ett och ett halvt år på byrå bestämde jag mig för att sitta ting.
Varför ville jag bli domare?
Ibland måste livet ta sina omvägar för att man ska hitta det man är gjord för att göra och så blev det i mitt fall. Jag hade under lång tid haft som mål att bli jurist men vad exakt jag skulle jobba med var jag inte lika säker på. Ganska tidigt efter att jag börjat arbeta på domstol kände jag att jag hamnat i mitt rätta element. Det var naturligtvis intressant att få inblick i hur domstolsprocesser går till och få möjlighet att arbeta brett med olika rättsområden men det var inte bara det som lockade mig till att vilja bli domare. När jag i mitt arbete på domstol mötte personer med samma bakgrund som jag kunde jag, med min bakgrund som tillgång, skapa förståelse och förtroende för en av de viktigaste samhällsfunktionerna vi har. Kärnan i att arbeta som domare är att vara garant för rättssäkerheten och jag kunde nu genom mitt arbete, mer än någonsin tidigare, bidra till det som jag och min familj lämnade vårt hemland för: tryggheten att leva i ett rättssamhälle. Det inspirerade mig och jag bestämde mig därför för att bli domare.
Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid
Det här blogginlägget är till dig som vill välja samma väg som jag men som tvivlar på om du har de rätta förutsättningarna för att lyckas. Investera i dig själv genom att satsa på skolan och våga fråga om hjälp. Det kommer att kännas svårt och du kommer att stöta på motgångar men håll ut för att ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Och tro mig, både resan och destinationen är värt det.