Inledning
Tingsrätten hanterar olika typer av mål och ärenden. En vanligt förekommande sorts mål är dispositiva tvistemål. Dispositiva tvistemål är sådana tvistemål där parterna med rättslig verkan kan komma överens (ingå förlikning) om det som målet handlar om. Målen rör i regel – på ett eller annat sätt – tvister om pengar (krav på betalning). Såväl företag som privatpersoner kan vara parter i ett dispositivt tvistemål.
Denna text handlar om bevisbörda och beviskrav i dispositiva tvistemål.
Varför måste någon ha bevisbördan?
I dispositiva tvistemål tillämpas civilrättsliga regler, exempelvis bestämmelserna i köplagen, skuldebrevslagen eller konsumentjänstlagen. Rättsreglerna ska tillämpas med utgångspunkt från vad som har skett i verkligheten, det vill säga utifrån att sakförhållandena har sett ut på ett visst sätt. Man kan säga att rättsreglerna förutsätter att de faktiska förhållandena är utredda. Ofta är det inga större bekymmer att tillämpa rättsregler på klarlagda sakförhållanden (även om det såklart kan förekomma att domstolen också behöver pröva oklara rättsfrågor).
Problemet är dock att det allt som oftast är osäkert hur det förhåller sig med de faktiska förhållandena. Det vanligaste skälet till detta är att parterna i en rättegång har helt eller delvis olika uppfattningar (är oense) om vad som har inträffat dem emellan. I dispositiva tvistemål är det vanligen så att parternas beskrivningar av vad som har utspelat sig skiljer sig åt på i vart fall någon central punkt med koppling till det aktuella rättsförhållandet. Kanske kan ingen av parterna lägga fram sådan bevisning som gör att domstolen blir övertygad om att den ena eller andra uppfattningen är riktig. Detta är relativt vanligt förekommande. I en sådan situation måste domstolen ändå kunna avgöra tvisten. Det är inte ett alternativ för domstolen att avfärda tvisten med beskedet att det är oklart vad som har hänt och tacka nej till att döma. Det är i stället här som tillämpning av principer om bevisbörda kommer in i bilden.
Det är mycket vanligt förekommande att parter förlorar dispositiva tvistemål till följd av att de inte har lyckats uppfylla den bevisbörda som har placerats på dem. Av den anledningen är det, inte minst för den som kanske funderar på att inleda en domstolsprocess, naturligtvis viktigt att känna till vad det innebär att ha bevisbördan.
Vad innebär det att ha bevisbördan?
Placeringen av bevisbördan anger vem av parterna som är skyldig att lägga fram tillräcklig bevisning för att en viss i målet intressant omständighet (sakförhållande) föreligger. Bevisbördan anger samtidigt att samma part får bära nackdelen av att omständigheten kanske inte bevisas. Någon av parterna får alltså bördan att bevisa en viss omständighet (till exempel att påstått avtal har ingåtts) för att den ska kunna beaktas av domstolen. Misslyckas den ålagda parten med detta utgår domstolen från att verkligheten motsvarar det motsatta förhållandet (det vill säga att påstått avtal inte har ingåtts).
Bevisbörderegler tillämpas endast på faktiska förhållanden som är av omedelbar betydelse för domstolens prövning av målets utgång (detta brukar kallas för rättsfakta). Det är beträffande sådana viktiga och för målet centrala omständigheter som det inte finns något utrymme för domstolen att känna osäkerhet i fråga om hur verkligheten ser ut. I fråga om rättsfakta kan man säga att verkligheten alltid måste vara svart eller vit. Antingen föreligger rättsfaktumet eller så föreligger det inte.
Faktiska förhållanden som inte har en omedelbar betydelse för domstolens prövning av målets utgång förekommer naturligtvis också i stor utsträckning. Sådana förhållanden eller omständigheter tar sikte på att visa att ett rättsfaktum föreligger och brukar därför betecknas som bevisfakta. När det gäller sådana förhållanden eller omständigheter tillämpas, som framgick av vad som angavs ovan, inte några bevisbörderegler. Skälet till detta är att det, när det gäller bevisfakta, inte finns samma behov av att skapa säkerhet om hur verkligheten ser ut. Och det har i sin tur att göra just med att bevisfakta inte har någon omedelbar betydelse för om en rättsregel ska tillämpas. Självklart är det dock så att även bevisfakta ska bevisvärderas av domstolen. Denna värdering kan dock inte resultera i annat än ett konstaterande av att det föreligger en viss sannolikhet för att den aktuella omständigheten bevisar ett rättsfaktum (eller kanske något annat förhållande i ett tidigare led om det är fråga om en beviskedja). Det är alltså, till skillnad från när det gäller rättsfakta, inte fråga om att komma fram till ett svart/vitt resultat.
Ett rekvisit i en rättsregel kan kräva att flera faktiska omständigheter är eller inte är för handen. Det kan också vara så att flera olika rättsregler är aktuella i ett dispositivt tvistemål. I princip finns det i sådana fall en bevisbörda i förhållande till varje enskilt rättsfaktum i målet. I de flesta dispositiva tvistemål förekommer också regelmässigt ett antal olika rättsfakta, även om vissa av dessa eller flera kan vara ostridiga mellan parterna (och då inte behöver bevisas). Det kan alltså förhålla sig så att båda parter åläggs bevisbörda i samma dispositiva tvistemål (dock självklart aldrig beträffande samma rättsfaktum) och alltså blir bevisskyldiga för olika faktiska förhållanden av omedelbar betydelse för domstolens prövning.
Beviskrav
Beviskravet kan sägas precisera bevisbördans innebörd. Det anger hur stark bevisning som parten måste lägga fram för att bevisbördan ska anses ha fullgjorts. Att en part har bevisbördan för ett rättsfaktums existens eller icke-existens innebär därmed att parten måste prestera bevisning som med en viss grad av sannolikhet talar för eller emot omständighetens existens. Lyckas inte parten med det ska domstolen alltså utgå från att det förhåller sig på motsatt sätt. Med vilken sannolikhetsgrad som en omständighet ska bevisas för att bevisbördan ska anses fullgjord varierar beroende på omständigheterna. Det normala och också vanligaste beviskravet i dispositiva tvistemål är emellertid att den aktuella omständigheten/det aktuella förhållandet ska vara ”styrkt”. Detta är ett ganska högt beviskrav (det vill säga en hög grad av sannolikhet), även om det till exempel är lägre än beviskravet i brottmål som brukar formuleras som att det ska vara ”ställt utom rimligt tvivel” att en viss omständighet/ett visst förhållande föreligger. I sammanhanget bör påpekas att det ofta är så att även den som inte har bevisbördan lägger fram bevisning (så kallad motbevisning) för sin sak. Detta kan naturligtvis ytterligare försvåra möjligheten för en part som har bevisbördan att uppfylla densamma.
Vad avgör bevisbördans placering och beviskravets höjd?
Vanligtvis placerar domstolarna numera bevisbördan antingen med stöd i den så kallade bevissäkringsteorin eller utifrån materiellrättsliga och samhälleliga överväganden (den så kallade materiellrättsliga teorin). Bevissäkringsteorin kan förenklat sägas innebära att bevisbördan läggs på den part som typiskt sett har haft lättast eller störst anledning att säkra bevisning i fråga om den aktuella omständigheten. Den materiellrättsliga teorin kan förenklat sägas innebär att bevisbördan placeras så att värderingarna eller ändamålen bakom den materiella rätten (den aktuella civilrättsliga lagbestämmelsen) kan få bästa möjliga genomslag i samhället.
I ganska många fall har Högsta domstolen i vägledande avgöranden (praxis) slagit fast vem av parterna som i en viss (typ-) situation bör åläggas en bevisbörda. Högsta domstolen har i dess avgöranden oftast använt sig av någon av de ovan berörda teorierna eller möjligen en kombination av dessa för att komma fram till sin slutsats. Praxis är den klart dominerande rättskällan när det gäller bevisbördans placering. Det är alltså där man i första hand får leta när man vill söka svaret på var en bevisbörda ska placeras. Det förekommer också att bevisbördans placering har pekats ut i den juridiska litteraturen (den så kallade doktrinen). I ett mycket begränsat antal fall förekommer också att frågor om bevisbörda har reglerats direkt i en lagbestämmelse eller har diskuterats i förarbetena till en lagbestämmelse. Härutöver finns det dock många situationer där frågan om bevisbörda inte alls är reglerad. Det kan då vara en tämligen öppen fråga hur bevisbördan bör placeras. I en sådan situation kan och bör parterna argumentera i frågan, som sedan slutligen får avgöras av domstolen. Detta sker normalt först genom domen i målet.
Det kan många gånger vara lika svårt att fastställa beviskravets styrka som att avgöra vem av parterna som bevisbördan ska vila på. I huvudsak görs motsvarande överväganden som när bevisbördans placering bestäms. Det är dock vanligt att typiska bevissvårigheter medför en bevislättnad (och att det därmed blir fråga om ett lägre beviskrav än ”styrkt”).
Exempel på placering av bevisbörda
Här följer några vanliga och förhållandevis sentida exempel på hur Högsta domstolen har valt att placera bevisbördan. Den som påstår sig stå i ett avtalsrättslig förhållande med någon annan har som huvudregel att bevisa att så är fallet (se till exempel rättsfallet NJA 2019 s. 845). Den som (i en avtalsrelation) påstår att ett fast pris har avtalats har bevisbördan för det påståendet (se rättsfallen NJA 2001 s. 177 och NJA 2005 s. 205). Om ett fast pris inte har avtalats, har säljaren/entreprenören bevisbördan för omständigheter som gör priset skäligt (se rättsfallet NJA 2016 s. 1011 som gällde ett konsumentförhållande). Den som kräver betalning på grund av en påstådd försträckning (i regel ett pengalån) har bevisbördan (se rättsfallet NJA 2019 s. 23). Den som har mottagit ett belopp och gör gällande att det inte handlar om en försträckning utan om en gåva har bevisbördan för att det rör sig om en gåva (se rättsfallet NJA 2014 s. 364). Bevisbördan för ett faktisk fel i en köpt vara ligger som utgångspunkt på köparen (se till exempel rättsfallet NJA 2015 s. 233). En skadelidande har normalt bevisbördan för skadan och övriga omständigheter som grundar skadeståndsskyldighet (se rättsfallet NJA 2017 s. 9).
