Mikael Schantli arbetade som tingsnotarie på Södertörns tingsrätt år 2015 till 2017 och är numera tingsfiskal, det vill säga domare under utbildning. I augusti 2020 började han arbeta på tingsrätten igen efter ett års masterstudier på New York University School of Law på centrala Manhattan. I detta blogginlägg berättar Mikael lite om sin tid i New York och vägen dit.
Vägen till USA
Eftersom jag aldrig begav mig utomlands på utbyte under juristprogrammet på Stockholms universitet föll det sig naturligt att sikta mot masterstudier någon gång efter examen. Efter att ha påbörjat domarbanan och arbetat några år kändes det rätt i tiden att vidga vyerna och bege sig till USA för att fördjupa de juridiska kunskaperna genom att studera en så kallad Master of Laws (LL.M.). Valet föll på New York University School of Law på centrala Manhattan. Känslan när jag landade på JFK den där varma augustidagen 2019 är oförglömlig. Vägen dit var dock lika lång som masterstudierna i sig.
Resan mot USA startade redan i september 2018, det vill säga cirka ett år innan själva studierna skulle börja. Tro det eller ej men det är faktiskt så pass lång tid hela processen tar. Det allra första som krävdes var bevis på att man klarat ett omfattande engelskatest, TOEFL-testet. Detta test krävs av alla studenter som inte kommer från länder där engelska utgör det officiella språket. Testet i sig tar en dag i anspråk. När man väl klarat testet är det dags att skriva ihop själva ansökan till universitetet. Ansökans omfattning beror på vilket universitet man siktar in sig på. De flesta kräver ett så kallat ”Personal statement” (typ personligt brev), CV och en kort uppsats där något specifikt juridiskt ämne problematiseras och diskuteras. Utöver detta krävs givetvis betyg, intyg och liknande: allt översatt till engelska. Som om inte detta vore nog krävs det även (väldigt smickrande) rekommendationsbrev från professorer och/eller arbetsgivare. Om du funderar på att studera en LL.M. så låt inte detta avskräcka dig – det är definitivt värt allt slit! Efter några månaders pysslande med ansökan så skickade jag in den i december 2018. Svaret kom endast en dryg månad senare: jag hade blivit antagen! Lycka! Glädjen stillade sig dock ganska snabbt eftersom jag insåg att detta endast innebar att halva slaget var vunnet. Jag behövde ju pengar till tuition/terminsavgifter, boende, kurslitteratur med mera. (för NYU School of Law är den rekommenderade budgeten cirka 100 000 dollar (!) för ett års masterstudier). Som hyfsat nyexaminerad jurist innebar detta att jag behövde hitta extern finansiering, framförallt genom stipendier. Istället för att betunga det här inlägget med en redogörelse av den djungel av svenska och internationella stipendier som finns tillgängliga nöjer jag mig med att säga att det finns gott om generösa stiftelser därute som gärna sponsrar masterstudier. Om du har en plan alltså, och lyckas förmedla den i stipendieansökan. Jag ansökte om stipendier från en mängd stiftelser och lyckades bli sponsrad av fyra stycken. Dessa, tillsammans med det generösa stipendium som NYU valde att ge mig, räckte för att täcka budgetkravet. Det allra sista stipendiet som jag fick, och som var helt avgörande, beviljades i juni 2019. Det innebar att jag hade knappt två månader på mig att ordna visum, hyra ut lägenhet med mera innan avresa. Bråda dagar. Men åter igen – det var definitivt värt allt slit och all stress!
Att studera juridik på NYU
Alla som varit i New York City vet vilken oslagbar puls staden har. Att få bo mitt i smeten vid Washington Square Park (där NYU har sitt ”campus”), med daglig tillgång till Broadway, Central Park, takbarer, restauranger och museer i världsklass, var verkligen en barndomsdröm som förverkligades. Vad gäller själva studierna så är NYU School of Law världsledande inom internationell rätt. Jag visste därför redan på ett tidigt stadium att jag ville studera många kurser i internationell rätt. Utöver detta ville jag ge mig på att försöka förstå amerikansk processrätt och bevisrätt, två rättsområden som skiljer sig drastiskt från deras svenska motsvarigheter. Detta beror givetvis till stor del på att USA:s rättssystem utgörs av så kallad common law, ett system där man fokuserar mycket på prejudikat (bindande rättsfall) som rättskälla. Sveriges rättssystem utgörs av så kallad civil law, ett system som primärt grundar sig på lagar/författningar.
Att bli undervisad av världens främsta professorer inom internationell rätt var onekligen fantastiskt roligt. Jag studerade bl.a. internationella organisationer, internationell straffrätt och internationell humanitär rätt. Att få läsa de ämnena ur ett amerikanskt perspektiv var riktigt intressant. Det gavs framförallt möjlighet till en fördjupning som inte riktigt kan erbjudas i Sverige. Ta bara den saken att min professor i internationell humanitär rätt, det vill säga krigsrätt, nyligen hade arbetat lång tid på Pentagon som rådgivare åt Barack Obama. Eller att den första gästföreläsaren vi hade inom internationell straffrätt var Internationella brottmålsdomstolens allra första chefsåklagare. Inspirerande höjdare som dessa förekom regelbundet på NYU School of Law, och så fortsatte det hela vägen in i mål till examensceremonin då både Hillary Clinton och Ruth Bader Ginsburg höll tal.
Amerikansk process- och bevisrätt var väldigt tekniskt i jämförelse med svensk process- och bevisrätt. Särskilt den amerikanska bevisrätten. I Sverige är det nämligen så att vi har fri bevisprövning. Det betyder att parterna i en rättegång får presentera i princip all bevisning som de kan få fram (så kallad fri bevisföring) och att värdet av bevisningen prövas fritt av domstolen (så kallad fri bevisvärdering). Dessa principer kommer till uttryck i 35 kap. 1 § rättegångsbalken, svensk rätts främsta bevisregel. Från lagstiftarens håll har man helt enkelt ansett att det blir mest rättssäkert om man inte sätter upp en massa stelbenta spelregler kring hur bevisföring och bevisvärdering ska gå till. I USA har man å andra sidan valt en helt annan, mer restriktiv och regelorienterad väg (vilket är ganska förvånande med tanke på att det är ett common law-land). Där finns det, på federal nivå, inte mindre än 67 st olika bevisregler. De flesta av dessa regler har flera undantag och kan dessutom brytas ner ytterligare i diverse specialregler. Att minnas reglerna är ett projekt i sig, än mer så att kunna rabbla upp dem spontant under snabba, händelserika rättegångar (Objection, your Honor! Hearsay!). Just ”hearsay”, det vill säga hörsägen, är ett vanligt förekommande bevisfenomen i USA. Huvudregeln är att indirekta bevis/andrahandsuppgifter, till exempel en förhörsperson som återger vad en annan person har berättat för henne/honom, inte är tillåtna. Sedan finns det ju såklart massvis med undantag till denna huvudregel att hålla reda på.
Utöver internationell rätt och process- och bevisrätt fick jag chansen att fördjupa mig i amerikansk straffrätt och kriminalpolitik. Med tanke på att USA är ett land där cirka 2,2 miljoner (!) människor sitter fängslade vid varje given tidpunkt och där så kallad ”Three strikes-lagar” (= den som sedan tidigare är dömd för två allvarliga brott eller våldsbrott blir per automatik dömd till mellan 25 år och livstids fängelse efter en tredje dom) växt sig populära, så var dessa studier såklart extra intressanta ur ett svenskt perspektiv. Det går att konstatera att medan svensk kriminalpolitik i mångt och mycket bygger på rehabilitering och återanpassning i samhället, den amerikanska modellen bygger desto mer på vedergällning och kännbara straff. Visste ni förresten att amerikanska medborgare kan berövas sin rösträtt (!) om de begår brott?
Avslutande kommentarer
Efter att ha spenderat ett år i världens bästa stad (trots coronapandemin och allt elände som den bar med sig) kan jag inget annat än uppmuntra alla som övervägt det att genomföra masterstudier likt mina. Förutom ovärderlig juridisk kunskap och mängder med nya juridiska perspektiv kommer jag för alltid bära med mig en fullkomligt otrolig upplevelse och vänner från nästan 100 olika länder. Om du får chansen – ta den!
