Internationellt arbete som domare

EÙPOL COPPSInternationell karriärtjänst utomlands

De allra flesta domare i svenska domstolar arbetar med att avgöra de mål och ärenden som kommer in till oss. Men vad som är mindre känt är att Sveriges domstolar även har ett internationellt arbete och att en del domare även tjänstgör utomlands, under kortare eller längre perioder. En av dessa är Marit Bergendahl som till vardags är administrativ direktör vid Göteborgs tingsrätt. Sedan några månader tillbaka arbetar hon i Palestina. Vi har fått möjlighet att ställa lite frågor till Marit om hennes arbete och varför hon valde att söka sig till en tjänst utomlands.

Du arbetar för EU:s Coordinating Office for Palestinian Police Support. Varför har EU ett engagemang i området och vad jobbar ni med?
EU-missionen EUPOL COPPS i Ramallah på Västbanken är en av EU:s 16 militära och civila missioner med fredsbevarande syfte. Vårt mandat omfattar stöd till den civila polisen och till rättsväsendet i syfte att stärka den service som civilbefolkningen kan förvänta sig av dessa institutioner. EUPOL COPPS är en rent teknisk mission utan politiskt uppdrag. Arbetet syftar dock till att möjliggöra den tvåstatslösning (det vill säga Israel och Palestina) som såväl EU som Sverige förespråkar. Missionen har två operativa sektioner – en polissektion som arbetar mot den civila polisen och inrikesdepartementet samt en Rule of Law (RoL) sektion som arbetar mot justitiedepartementet och rättsväsendet (åklagarmyndigheten, motsvarigheten till Domstolsverket, advokatsamfundet med flera). Just nu arbetar vi mycket med att försöka stärka lagstiftningsprocessen, att bidra till att harmoniera palestinsk lagstiftning med de internationella konventioner de tillträtt, att förbättra samarbetet mellan polis och åklagare, att utveckla institutionernas organisationer genom att hjälpa till med föreskriftsarbete m.m.

Din titel är “Deputy Head of Rule of Law Section”. Vad innebär det och vad har du för arbetsuppgifter?

I mitt arbete som biträdande chef för RoL sektionen har jag, tillsammans med chefen för sektionen, ett övergripande ansvar för ledning och styrning samt uppföljning av arbetet i sektionen. Jag deltar också i missionens ledningsgrupp och representerar missionen i olika sammanhang. Vårt uppdrag är ”advising and mentoring” inom de områden som täcks av vårt mandat. En viktig princip inom missionen (liksom hos de flesta internationella aktörer här) är ”local ownership”, vilket innebär att vi ska stötta palestinierna med det som de själva anser sig behöva hjälp med. För att försöka hålla rätt kurs har palestinierna antagit en National Policy Agenda som sedan brutits ned i strategier för 15 olika sektorer där rättsväsendet är en. Alla aktörer verksamma inom den sektorn (till exempel EU, FN och enskilda stater) koordinerar insatserna genom möten på olika nivåer. För egen del har jag också tagit ett särskilt ansvar för vårt ”Fair Trial” projekt liksom en del genderfrågor.

Varför valde du att söka tjänsten?
Jag har varit engagerad i internationella domarfrågor sedan lång tid tillbaka och har deltagit i internationellt utvecklingsarbete inom ramen för Sveriges domstolars projekt i bland annat Ryssland, Turkiet och Bosnien. Jag har haft förmånen att träffa domare från hela världen och alltid tyckt det har gett mig så mycket. Jag har också arbetat med svenska kollegor som under någon period i livet haft ett längre uppdrag utomlands och det har känts lockande att göra något liknande. Att inte bara åka ner för kortare besök utan faktiskt bo och arbeta på plats och kanske lära sig språket. Att det blev just den här tjänsten beror på att den passar mig bra. Det är inte så många av EU:s missioner som arbetar så tydligt mot rättsväsendet som EUPOL COPPS gör och det hade stor betydelse. Det är dessutom en chefstjänst vilket jag trivs med. Sedan tycker jag att det är spännande att komma till en region som jag inte har någon erfarenhet av sedan tidigare. Mellanöstern är ju ett fantastiskt område att utforska om man är historiskt intresserad och samtidigt stormens öga i världspolitiken.

Jag gissar att du arbetar med jurister från många andra medlemsstater. Vad ser du för skillnader och likheter?
I missionen är vi ca 110 personer från 22 olika länder vilket ger en väldigt speciell stämning på arbetsplatsen. Engelska är förstås arbetsspråket (men i alla externa sammanhang är det arabiska som gäller och våra elva tolkar får slita hårt). På min sektion jobbar 18 jurister som legal advisors. Av dem är fem palestinier och resten från EU-länder.

De största skillnaderna mellan oss har dock inte med nationalitet att göra utan snarare bakgrunden. I missioner av detta slag finns nämligen både sekonderad och kontrakterad personal. De kontrakterade har i de flesta fall aldrig jobbat i sitt hemland utan gjort en karriär som internationell jurist. Det innebär utmaningar eftersom de kan vara duktiga på att göra komparativ studier men helt saknar praktisk erfarenhet av det arbete som de ska bidra till att förbättra. Det är en utmaning att koordinera en åklagare med 20 års erfarenhet med en trettioårig jurist som aldrig varit verksam som jurist i rättsväsendet.

 

 

Vad krävs det för att klara av den tjänst du har? Varför tror du att inte fler söker sig till sådana tjänster?
Mod, nyfikenhet och ödmjukhet är bra egenskaper, liksom tålamod. Mod främst för att fatta beslutet att söka trots alla farhågor och alla skäl som talar emot (och de kan vara många). När man väl är på plats tror jag att min nyfikenhet har varit till väldig nytta. Det finns hur mycket som helst att sätta sig in i och lära sig och det är väldigt mycket upp till mig själv att skaffa mig den kunskap jag behöver. Att visa ödmjukhet inför de utmaningar som de som lever här står inför är viktigt. De gör många gånger så gott de kan och vi ska försöka hjälpa utan att peka finger.

Jag tror att det finns flera anledningar till att man inte söker tjänster av det här slaget. Dels tror jag att det är okunskap om att möjligheten finns, dels osäkerhet kring vad det innebär att vara borta en längre tid från arbete, familj och vänner. Funderingar kring vad det betyder för karriären tror jag absolut kan spela in för en del. Det arbete jag gör här syns inte i Sverige och internationellt arbete har inte värderats särskilt högt i Domarnämnden (Domarnämnden är en statlig myndighet som har till främsta uppgift att lämna förslag till regeringen i ärenden och utnämningar av ordinarie domare och hyresråd. Skribentens anmärkning). Om man visste att det skulle vara positivt för karriären, skulle kanske fler överväga att ta en sådan tjänst. Själv fick jag höra att ”det är säkert utvecklande för dig som person, men kasst för din karriär”. Det avskräcker kanske en del från att söka.

Vad skulle behövas för att fler söker tjänster utomlands? Kan du se något gemensamt mellan er som gjort det?
Jag tror att det är bra om många får möjlighet att delta i Sveriges domstolars internationella utvecklingsarbete som sker i olika långa eller korta projekt i olika länder. Då kommer man i kontakt med andra domare som har erfarenhet av internationellt arbete och får en uppfattning om vilka arbetsuppgifter det kan handla om. Jag tycker att de frågeställningar som man ställs inför, de utmaningar man stöter på och de metoder vi använder i det arbetet ger en väldigt bra grund inför ett längre uppdrag utomlands. Sedan tror jag förstås att det hade varit positivt om också Domarnämnden kunde värdesätta de erfarenheter vi har med oss hem. Om jag ska tänka på någon gemensam nämnare bland oss svenskar som nu finns i missionen så är det nog dels att vi alla är nyfikna och lite rastlösa personer som gillar nya intryck och utmaningar. Yrkesstolthet som vi gärna delar med oss av tycker jag också är ganska utmärkande.

När du nu bott utomlands en tid, vad saknar du mest och minst av Sverige?
Det jag saknar minst är vädret! Här har visserligen varit vinter nu i två månader men det är ändå oftast soligt och runt 15 grader. Nu blommar mandel och körsbär och snart blir det riktigt skönt! Jag saknar svenskt kaffe och min trädgård (förutom familj, vänner och arbetskamrater förstås). På jobbet saknar jag fikarasterna! Det är först nu när det inte är gemensam fika på förmiddag och eftermiddag som jag riktigt förstår hur viktigt det är på en arbetsplats. En sak jag redan tröttnat på här är bilpendlingen, tacka vet jag svensk kollektivtrafik!