I slutet av förra året bidrog jag, tillsammans med Julia Wågenberg, till en artikel i domarbloggen. Artikeln rörde bevisvärdering och du hittar den här: Indiciebevisning – en vanlig form av bevisning i brottmål | Domarbloggen. I artikeln svarade jag på ett antal frågor om indiciebevisning. Jag förklarade bland annat att indiciebevisning (indirekt bevisning eller struktural bevisning som det också ofta kallas) endast pekar mot att något har inträffat eftersom det alltid kan finnas alternativa förklaringar till att beviset finns. Läs vidare om indiciebevisning i den aktuella artikeln.
Artikeln skrevs bland annat av det skälet att Högsta domstolen, efter att ha hållit huvudförhandlingar i november 2022, inom kort skulle meddela domar i två uppmärksammade mål på bevisrättens område. I domarna förväntades Högsta domstolen alltså att klargöra hur domstolar bör se på och värdera indiciebevisning. Intresset för och förväntningarna på domarna har varit stort bland berörda jurister. Förutom det allmänt stora intresset för vägledning i bevisfrågor har detta sin förklaring i att det numera är ganska vanligt att bevisningen i brottmål består av huvudsakligen indiciebevisning, som kan vara särskilt svår att värdera.
Det första målet – ”Mordet vid busshållplatsen” – gällde vad som kan betecknas som en ren avrättning. Målsäganden sköts den 2 oktober 2020 med flera skott av en ensam skytt vid en busshållplats i Märsta och avled på platsen. Händelsen inträffade mitt på dagen inför flera vittnen. Den tilltalade dömdes för mord av tingsrätten med friades av hovrätten. Högsta domstolen dömde i NJA 2023 s. 29 (I) den tilltalade för mord.
Det andra målet – ”Årsta torg” – gällde en skjutning mot en bil på Årsta torg i april 2019. Skottet gick in i bilen men ingen kom till skada. I bilen färdades två ordningsvakter som en knapp timme tidigare hade avvisat de tilltalade från torget. Åklagaren gjorde gällande att skjutningen var en hämnd för ingripandet. Tre personer åtalades vid tingsrätten. Samtliga friades. Domen överklagades till hovrätten som dömde två av de tilltalade för försök till mord. Högsta domstolen friade i NJA 2023 s. 29 (II) samtliga tilltalade.
I båda målen bestod åklagarens bevisning huvudsakligen av indiciebevisning. I ”Mordet vid busshållplatsen” var exempelvis den huvudsakliga bevisningen en jacka som hade påträffats i den tilltalades lägenhet några månader efter mordet. På jackan fanns DNA från den tilltalade samt blod och tändsatspartiklar som kunde kopplas till målsäganden respektive till den ammunition som hade använts vid mordet. Vidare fanns bevisning i form av DNA från den tilltalade på några av de tomhylsor som påträffades på brottsplatsen.
Varför detta intresse för bevisfrågor?
Frågor om bevisbörda och beviskrav är i praktiken oerhört viktiga för hur domstolarna faktiskt dömer. Det gäller såväl i brottmål som i tvistemål. En stor del av detta är naturligtvis hur bevisprövningen går till. Vad menas exempelvis med beviskravet i brottmål – att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort det som åklagaren påstår? Hur ska olika typer av bevis värderas? Och hur ska själva bevisprövningen göras? Svaret på dessa frågor avgör om det blir en fällande dom i brottmål respektive om en kärande får framgång i ett tvistemål rörande pengar.
Samtidigt är frågor av denna typ komplexa. Det krävs ofta ganska mycket kunskap och erfarenhet för att kunna göra en omsorgsfull och korrekt bedömning av bevisfrågor. De som i praktiken arbetar med bevisfrågor är därför mycket intresserade av att få så mycket vägledning de kan från Högsta domstolen. Ett problem i sammanhanget är att bevisprövningen som utgångspunkt ska vara fri. Förenklat innebär den fria bevisprövningen framför allt att värdet av bevisningen ska prövas fritt av domstolen. Detta har dock inte hindrat Högsta domstolen från att ett antal gånger ta upp mål som på olika sätt har handlat om bevisprövning. Det som Högsta domstolen då har funnit anledning att föra fram har, utöver upprepade påminnelser om att beviskravet i brottmål är väldigt högt även i mål där det kan vara svårt för polis och åklagare att få fram bevisning, huvudsakligen varit en beskrivning av vissa allmänna principer samt därutöver vägledning i fråga om metod och struktur för bevisprövningen. Härtill har Högsta domstolen också uttalat sig om bland annat värdering av muntliga utsagor.
Vad är nytt och/eller noterbart i NJA 2023 s. 29 (I och II)?
Högsta domstolens båda domar innehåller identiska generella skrivningar när det gäller allmänna utgångspunkter för bevisprövningen i brottmål. Mycket av det som uttalas i dessa delar utgör inte några egentliga nyheter för jurister som redan är väl bevandrade i bevisrättsliga frågor. Icke desto mindre rör det sig i huvudsak om välkomna och välformulerade beskrivningar av vad man har att förhålla sig till när det gäller vissa centrala frågor rörande bevisprövning. Att Högsta domstolen lyfter upp frågorna och klargör att detta är gällande rätt har med all säkerhet, givet frågornas betydelse, åtminstone ett stort pedagogiskt värde. För den som vill lära sig mer om bevisprövning har det också ett betydande värde att Högsta domstolens generella skrivningar följs av omsorgsfulla faktiska bevisprövningar av de enskilda fallen. Noterbart är att mycket av det som sägs i de generella
skrivningarna inte är begränsat till bevisprövning av indiciebevisning utan måste anses ha en mer generell räckvidd. Några punkter i NJA 2023 s. 29 (I och II) som särskilt kan noteras är enligt min mening de följande.
- Högsta domstolen har tidigare i ”Balkongmålet” (NJA 2015 s. 702) uttalat sig om hur en bevisprövning kan struktureras. Detta prejudikat har fått ett stort genomslag inom de allmänna domstolarna. Särskilt har det, med stöd av rättsfallet, blivit vanligt att först pröva åklagarens bevisning och endast om den i sig skulle räcka för en fällande dom pröva den tilltalades motbevisning. Samtidigt har den metod för bevisprövning som ”Balkongmålet” förde fram fått viss kritik. Denna har, lite förenklat, varit inriktad på att Högsta domstolens uttalanden varit för kategoriska samt att den rekommenderade metoden inte har varit fullt ut fungerande. I NJA 2023 s. 29 (I och II) nyanseras på ett påtagligt sätt de uttalanden som gjordes i ”Balkongmålet”. Huvudbudskapet får numera sägas vara att det inte är möjligt att ange en metod för bevisprövning som kan tillämpas i samtliga situationer samt att valet av metod alltid måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
- I NJA 2023 s. 29 (I och II) klargör Högsta domstolen också att det är först vid sammanvägningen av all den bevisning som parterna har åberopat som domstolen kan uttala sig om huruvida åklagaren har presenterat så stark bevisning att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har begått den åtalade gärningen. Dessförinnan ska domstolen bedöma värdet av varje enskilt bevis. Detta kan ofta behöva ske i flera led där det först prövas hur säkert beviset som sådant är och därefter prövas hur starkt detta talar för det som påstås i gärningsbeskrivningen. Att det kan finnas alternativa förklaringar till att exempelvis den tilltalades DNA har hamnat på patronhylsor som använts vid ett mord innebär inte per automatik att ett sådant bevis saknar bevisvärde. Vid den slutliga sammanvägningen av bevismaterialet ska domstolen pröva betydelsen av eventuella alternativa förklaringar (i förhållande till det påstådda händelseförloppet, inte i förhållande till enskilda bevis, vilket i detta skede redan ska ha beaktats). Vid den samlade bedömningen kan fristående bevis samverka och på så sätt förstärka varandra.
- Högsta domstolen klargör vidare att det i beviskravet i brottmål ligger att utredningen ska vara så fullständig att det inte finns anledning att anta att ytterligare undersökning skulle ändra bedömningen. Det innebär enligt Högsta domstolen att domstolen på grundval av den presenterade utredningen ska kunna dra slutsatsen att det inte finns andra möjliga förklaringar till det påstådda händelseförloppet. Här är Högsta domstolen inne på betydelsen av utredningens robusthet. Det kan anmärkas att det anses vedertaget att kravet på utredningens robusthet bör sättas i relation till den aktuella brottslighetens allvar.
- När det gäller frågan om det kan finnas alternativa förklaringar bör domstolen enligt vad Högsta domstolen uttalar i NJA 2023 s. 29 (I och II) överväga sådana inom ramen för vad utredningen ger anledning till och vad som annars framstår som värt att beakta. Utgångspunkten är därvid att alla någorlunda rimliga alternativa förklaringar måste uteslutas för att domen ska bli fällande. Vad Högsta domstolen här får sägas ge uttryck för är att rent teoretiska alternativa förklaringar samt förklaringar som saknar stöd i utredningen kan lämnas därhän. Detta är i sig ett välkommet förtydligande.
- Slutligen kan nämnas att uttalandena i NJA 2023 s. 29 (I och II) kan ses som slutet på en utveckling där det inledningsvis, åtminstone i den juridiska litteraturen, ansågs vara mycket svårt att nå upp till beviskravet i brottmål genom enbart eller huvudsakligen enbart indiciebevisning. ”Balkongmålet”, där den huvudsakliga bevisningen bestod av indiciebevisning, öppnade upp för en mer nyanserad hållning. I NJA 2023 s. 29 (I och II) uttalas uttryckligen att, även i situationer där bevisningen uteslutande är indirekt, det samlade värdet av bevisningen kan vara så starkt att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till den gärning som åklagaren påstår. Det kan i sammanhanget erinras om att även indirekt bevisning kan vara stark. Ett exempel är när polisen har hittat narkotika i den tilltalades bostad. På senare tid torde också polis och åklagares möjligheter att få fram bevisning med hjälp av Nationellt forensiskt centrum, NFC, eller på annat sätt ha förbättrats. Exempelvis utgör bevisning i form av material från chattjänster som Encrochat indiciebevisning.
Avslutande ord
Riksåklagaren lyfte i en av sina skrifter till Högsta domstolen fram att det, enligt riksåklagarens uppfattning, fanns ett tydligt behov av vägledning från Högsta domstolen i frågan om vilka krav som kan ställas på indiciebevisning för att denna ska vara tillräcklig för en fällande dom och vilka riktlinjer som ska gälla vid bevisvärderingen i dessa mål. Givet hur komplext det kan vara med bevisprövning i indiciemål samt de begräsningar som principen om den fria bevisprövningen ställer upp har Högsta domstolen inte haft någon lätt uppgift. Att mer precist och allmängiltigt ange vilka krav som kan ställas på indiciebevisning för att denna ska vara tillräcklig för en fällande dom låter sig knappast göras. Åtminstone inte i mål av viss beskaffenhet, till vilken kategori de båda mål som Högsta domstolen prövade i NJA 2023 s. 29 (I och II) onekligen hör. Det kan konstateras att Högsta domstolen, genom sina avgöranden, har uttalat sig både klargörande och i huvudsak pedagogiskt i ett antal mycket aktuella bevisrättsliga frågor. Därtill har Högsta domstolen, genom sina faktiska bedömningar i de enskilda fallen, visat prov på hur en tydlig, strukturerad och omsorgsfull bevisprövning kan göras i komplicerade indiciemål. Även om bevisningen naturligtvis ser olika ut i olika mål kan de båda avgörandena tjäna som exempel på fall där indiciebevisningen ansågs räcka respektive inte ansågs räcka för en fällande dom. Gott så tycker jag.
