Jag vaknar av att flyglarmet går. Strax därefter hörs ett tilltagande motorljud följt av ett antal höga smällar. Sedan tystnad. På väg från sovrummet till badrummet – som ger bättre skydd med dubbla bärande väggar – är min första tanke att jag nu vet exakt hur en drönare låter. Inte för att det är den första drönarattacken för mig, snarare den hundrade, utan för att just denna råkade passera rakt ovanför mitt hus i utgångsförbudsnattens tystnad. Jag bäddar ner mig i badrummet och hoppas att nattens attack inte ska tvinga ner mig i det betydligt ogästvänligare garaget under huset. Smällarna kom från luftvärnet som skjuter ner de flesta, men inte alla, drönare och missiler över Kiev.
Jag är sedan den 29 augusti 2025 tjänstledig från mitt arbete som hovrättsråd på Svea hovrätt för att arbeta för European Union Advisory Mission to Ukraine (EUAM Ukraine). Missionen inrättades efter den så kallade Maidanrevolutionen år 2013–2014 och har till uppdrag att stödja de ukrainska myndigheterna i utvecklingen av den civila säkerhetssektorn, rättsstaten, en god förvaltning, respekten för de mänskliga rättigheterna och EU-tillnärmningsprocessen. Sedan Ryssland inledde aggressionskriget i februari 2022 omfattar mandatet också utredning och lagföring av internationella brott. Du kan läsa mer om missionen här: https://www.euam-ukraine.eu/.
Missionen består idag av bortåt 400 personer, varav ungefär hälften är internationella och resten är lokalanställda. Bland de internationella har många polisbakgrund. Intressant är att Finland har den största kontingenten med 24 personer medan Sverige kommer på andra plats med 16 personer. Även de baltiska länderna, liksom Polen, är väl representerade; ett exempel på närhetsprincipen helt enkelt. Därutöver är vi en blandad skara.
Min titel är Senior Adviser on Legal Reform på enheten för straffrätt. Enligt tjänstebeskrivningen ska jag bland annat arbeta med rättslig analys och stöd och utbildning inom rättsväsendet med siktet inriktat på EU-tillnärmningsprocessen. De första veckorna har i stor utsträckning handlat om att finna mig till rätta i Kiev – inte minst att hitta bostad – och på missionen. Men jag har hunnit med ett par seminarier och träffat en del domare och ser fram emot att komma ordentligt in i jobbet under kommande veckor. Bland annat ska jag på tjänsteresa till staden Lutsk och delta i ett seminarium för domare och andra inom rättsväsendet i Lviv-regionen.
Kiev är en fantastiskt fin stad; missa inte att besöka staden när kriget är över! Människorna är vänliga – men inte så bra på engelska – och gatulivet pågår överallt. En ögonblicksbild ger inte intryck av att det pågår ett krig och att flyglarmet kan gå i vilket ögonblick som helst. Men det gör det; ibland flera gånger per dag, men framför allt på nätterna. När larmet går kollar folk diverse appar och Telegramkanaler (vi får information via vår säkerhetsavdelning); aha, bara enstaka drönare på väg, alltså kan man ta det lugnt (!). Men däremellan kommer storskaliga attacker med hundratals drönare och missiler som pågår timme efter timme. Då stannar allt av och människor samlas i tunnelbanan och kurar i skyddsrummen (eller hemma), hålögda och leda på denna fullständigt förfärliga och oförlåtliga terror som bara pågår och pågår. Om det rapporterats döda eller skadade i Kiev är det ”head-count” för oss på missionen klockan sju på morgonen. Har det varit en riktigt jobbig natt får vi PAFT som står för ”post attack flexibel time”. Det innebär att vi kan korta dagen i någon ända med upp till tre timmar för att ta igen lite av all förlorad sömn.
Fritiden går åt till att lära känna staden och dess kulturliv samt till umgänge med kollegor. Eftersom Ukraina på grund av kriget inte är en familjestationeringsort är vi internationella ”utlämnade” till varandra. Detta sammantaget med den stora rotationen av folk på missionen gör att det är lätt att hitta ett socialt sammanhang, vilket jag är mycket tacksam för. Det känns helt nödvändigt i en situation som denna att ha människor omkring sig som delar denna märkliga krigsvardag.
Till sist, låt mig dela med mig av mina två ”sovrum”. Ibland sover jag en hel natt i det ena eller andra, men lika ofta tillbringar jag delar av natten i båda. Men båda är alltså oändligt mycket bättre än garaget. Och nej, jag har inte varit rädd, men det är rejält obehagligt med attackerna.
Kiev, 2025-09-21, Mari-Ann Roos
