Att bli tvångsomhändertagen är ett stort ingrepp i en människas liv. När det gäller barn eller unga är det ett särskilt svårt beslut att fatta. Som domare var jag med och fattade sådana beslut. När regeringen senare bad mig utreda den statliga ungdomsvården fick jag se verksamheten från ett annat håll. Jag kom fram till att mycket måste förändras: ungdomshemmen behöver anpassas efter ungdomarnas behov, grupperna behöver bli mindre, myndigheter måste samarbeta bättre och de ungdomar som tvångsplaceras måste få en röst som räknas.
Utredare på uppdrag av regeringen
När regeringen undersöker en viktig samhällsfråga tillsätter den ofta en statlig utredning. Utredaren lämnar en rapport till regeringen som skickar ut underlaget till de organisationer eller myndigheter som kan ha synpunkter på utredningens förslag, om man vill gå vidare med förslagen. (Du kan läsa mer om remissförfarandet här: Remissförfarandet – En viktig del av lagstiftningsprocessen – Domarbloggen.) Lagförslag bearbetas och skickas därefter till Lagrådet för synpunkter innan regeringen lämnar en proposition till riksdagen. Riksdagen behandlar propositionen i ett eller fler utskott innan man röstar om förslagen. Om en majoritet i riksdagen säger ja, får vi en ny lagstiftning.
Den som leder utredningen är i regel någon som har erfarenhet av ämnet. Utredaren, som ofta är jurist som jag själv, får stöd i arbetet av andra personer som är knutna till utredningen och hämtar ofta även in synpunkter från experter och berörda organisationer när de kan bidra till utredningen. I en utredning som rör barn och unga är det viktigt att också deras röster fångas upp. Allt det här tar förstås tid. Tanken är dock att de lagar som sedan hela samhället ska följa, och som får stora konsekvenser för enskilda personer, ska vara väl genomtänkta – både utifrån den enskilda individen och för samhället som helhet.
Byte av perspektiv – från domare till utredare
Jag hade nyligen utrett så kallade HVB-hem och varit ansvarig för andra utredningar genom åren när regeringen för ett år sedan bad mig att undersöka hur den statliga barn- och ungdomsvården fungerar och om den behöver förändras.
Jag var tidigare domare i 35 år. Som aktiv domare beslutade jag i ärenden om placering av ungdomar på särskilda ungdomshem. De särskilda ungdomshemmen drivs av Statens Institutionsstyrelse (SiS) som är en statlig myndighet. Som domare hade jag sett verksamheten från domstolens perspektiv och beslutat i enskilda ärenden baserat på det material som fanns framför mig. När jag nu skulle utreda den statliga ungdomsvården i dess helhet blev min roll en annan. Jag skulle inte ”bara” bedöma enskilda mål. Jag skulle förstå hur hela verksamheten fungerar. Vad är bra och vad är dåligt?
Vård till ungdomar
Jag visste att ungdomshemmen hade fått kritik och att det var därför de skulle utredas. Det talades om en otydlighet runt verksamheten och om att vården inte fungerade. I vissa fall hade det förekommit våld, hot och maktmissbruk. Jag insåg att det låg en del i kritiken. Jag hörde berättelser från ungdomar och personal om bristande resurser, oförmåga och inkompetens, men också om kränkningar och övergrepp. Samtidigt var bilden verkligen inte svartvit. Det finns välfungerande hem med engagerad och kompetent personal som verkligen gör positiv skillnad när en ung människas liv står inför ett viktigt vägskäl.
Oavsett detta är många av de problem som konstaterats i den statliga ungdomsvården oacceptabla. Jag såg också att det finns stora skillnader mellan den vård som ges på olika ungdomshem. Den stora kvalitetsskillnaden är allvarlig utifrån ett rättighetsperspektiv. En ung människas möjlighet att vända sitt liv ska inte bero på vilken institution han eller hon råkar hamna på. Det är orättvist att du lika gärna kan hamna på ett välfungerande boende som hjälper dig att komma vidare till en bättre plats i livet som i en otrygg miljö med våld, hot och sexuella kränkningar.
Vad kan förändras och förbättras?
Men vad beror då de här bristerna och skillnaderna på? Jag tror att SiS inte har fått rätt förutsättningar för att klara sin roll. Verksamheten har över tid blivit mer komplex, med ökad gängkriminalitet och psykisk ohälsa, och myndigheten har inte hängt med i utvecklingen. Den har inte heller haft ett tillräckligt tydligt uppdrag. Vad ska hemmen göra, hur och för vilka? Hur mäter vi vad som fungerar eller inte och hur drar vi lärdom av det?
En av pojkarna vi talade med säger: De snackar om behandling och att vi ska utvecklas här, men i praktiken gör jag nästan ingenting om dagarna. Det känns mer som förvaring än någon riktig rehabilitering. Det här instämmer också många av de som arbetar på hemmen i.
Regelverket har varit otydligt och otillräckligt, till exempel kan hemmen inte när det behövs utbyta information internt mellan olika personalkategorier och med andra myndigheter som har haft kontakt med samma ungdomar.
Anpassade efter behov
Det är inte bara hemmen som är olika. Behoven hos olika barn och unga skiljer sig också åt. Någon kan ha svår psykisk ohälsa från tidig barndom. En annan har varit med om traumatiska händelser. En tredje har beroendeproblem. En fjärde är involverad i allvarlig kriminalitet. Det är väldigt olika situationer. Ändå kan de hamna i samma typ av verksamhet. Detta skapar förstås problem för både de inskrivna och för personalen. För att vården ska fungera måste den utgå från barnen och de ungas behov. Det måste också finnas rätt kompetens på plats för att möta behoven.
Här har personalens kompetens en nyckelroll. En pojke sa till oss:
Ibland är det faktiskt personalen som triggar i gång bråk. Några av dem höjer rösten eller hotar med konsekvenser direkt i stället för att försöka snacka lugnt. Det gör allt värre, och det känns som att de inte kan hantera konflikter.
Mindre grupper
Jag föreslår i min utredning en placeringsform där barn och unga bor i mindre grupper. Det blir då lättare för personalen att lära känna barnen och ungdomarna samt lättare att förstå deras behov. Mindre grupper ger dessutom bättre förutsättningar för att skapa en lugn och trygg vårdmiljö.
Samarbete
Skola, social behandling och sjukvård behöver integreras runt barn och unga som får samhällsvård. De ska inte behöva hamna i kläm mellan olika myndigheter bara för att myndigheternas organisation inte fungerar i deras situation. Många barn och unga som placeras i statlig ungdomsvård har fysisk och psykisk ohälsa. Därför är det viktigt att de får tillgång till den hälso- och sjukvård de behöver och att samarbetet med hälso- och sjukvården stärks.
Röst som räknas
När staten placerar ett barn eller en ungdom på ett låsbart boende är detta ett stort ingrepp i den personens liv och frihet. Just därför måste garantierna för barnet och den unges rättigheter, inklusive rätten att kunna komma till tals, vara starka. Jag föreslår att ungdomar ska kunna vända sig till ett oberoende ombud. Ombudet ska kunna ge råd, ta emot klagomål och hjälpa till att uppmärksamma missförhållanden.
Ny myndighet
I min utredning föreslår jag att en ny myndighet, Myndigheten för statlig barn- och ungdomsvård, MBU, ska ta över den verksamhet för barn och unga som SiS har i dag. Jag tror att den nya myndigheten måste ha ett mycket tydligare fokus på vård och behandling.
Men det räcker förstås inte att sätta upp en ny skylt på dörren. Det krävs en verklig förändring. Ungdomsvården behöver som sagt ett tydligare uppdrag, rätt utbildad personal, mindre grupper, bättre lokaler och ett starkare samarbete med andra myndigheter som har kontakt med barnet eller ungdomen. Framför allt måste utgångspunkten vara barnen och ungdomarnas behov.
Vad kan det här betyda för er unga?
För de flesta av er gymnasieelever kommer förstås mina förslag inte att förändra vardagen direkt. Utredningen är ett förslag, och det krävs politiska beslut innan förändringarna kan genomföras. Men för de barn och unga som behöver samhällets mest omfattande stöd kan förändringarna bli mycket viktiga, i vissa fall avgörande för hur deras framtid blir.
Målet måste vara att alla barn och unga som lämnar ett statligt ungdomshem ska kunna säga som en av de unga vi pratade med:
Jag har fått massor med hjälp här, har blivit bemött på ett bra sätt och fått motivation att för första gången ändra mitt destruktiva sätt att leva.
Här kan du läsa min utredning: En reform av den statliga barn- och ungdomsvården – Regeringen.se
/Stefan Holgersson, särskild utredare och fd kammarrättspresident
