2019-05-28
på Södertörns Tingsrätt
Ämnen:
Att hjälpa en nödställd – vad finns det för skyldigheter?

Skorpan och Jonatan har nyss återförenats i Körsbärsdalen. Ändå tänker Jonatan riskera livet genom att ge sig i väg till Katlagrottan för att försöka rädda upprorsledaren Orvar. Skorpan ifrågasätter detta. Varför måste Jonatan ge sig ut på nånting så farligt när han kan sitta hemma vid elden i Ryttargården och ha det bra. Jonatan svarar med att det finns saker man måste göra, även om det är farligt; ”annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.

Det Jonatan Lejonhjärta talar om är den skyldighet att ingripa för att rädda någon annan som han känner att han har. Men hade Jonatan Lejonhjärta en juridisk skyldighet att ingripa på något sätt (alldeles bortsett från oklarheten om vilken lagstiftning som råder i Nangijala)? Astrid Lindgrens mästerverk behandlar naturligtvis dock bara den moraliska frågan. Vad ankommer på oss som människor, vilken skyldighet har vi att hjälpa och försöka rädda andra människor?

Frågan om det finns en moralisk skyldighet att hjälpa andra kan givetvis diskuteras. Några entydiga sanningar finns inte när det gäller moral. Först när moralen blir till lag kan man säga att det finns ett enhetligt system av handlingsregler. Var och en kan dock göra antaganden. Själv tror jag att de allra flesta anser att det är i strid med allmängiltiga moralregler att se på när en person drunknar – om det enda som behövs för att rädda den drunknande är att slänga ned en livboj i vattnet.

Svårare blir det, om det som krävs för att rädda personen är att man själv hoppar ned i vattnet. Om man endast riskerar att bli blöt är det en sak. Men om man själv är halvdålig på att simma och det finns en risk att den drunknande personen klamrar sig fast i en och drar ned en i vattnet. Är det då omoraliskt att avstå från att försöka rädda den drunknande? Var och en får helt enkelt söka svaren i sig själv.

 

En juridisk skyldighet att ingripa i vissa fall för att hjälpa en nödställd

Men vad gäller juridiskt?

Klart är att det inte finns någon allmänt gällande lagreglerad plikt att bistå den som befinner sig i fysisk fara eller den som kan få sin egendom plundrad. Detta innebär att en person inte kan hållas straffrättsligt ansvarig för att den t.ex. inte hjälper en person som håller på att drunkna eller ringer polisen när det är ett pågående inbrott i grannens hus. Detta är dock långt ifrån hela sanningen. I många situationer och för många människor finns det en juridisk plikt att ingripa och försöka hjälpa den som är i nöd och den som avstår från att ingripa gör sig då skyldig till ett brott.

Inom t.ex. sjöfarten har befälhavaren en skyldighet att bistå nödställda. Detsamma gäller för befälhavaren på ett luftfartyg, som har en skyldighet att göra allt för att rädda passagerarna.

Inom juridiken kan man i övrigt dela upp dem som har en skyldighet att ingripa för att bistå någon, i något som kallas skyddsgaranter och övervakningsgaranter.

Skyddsgarant innebär att man har en ställning av beskyddare av vissa människor. Ett tydligt exempel är den som har vårdnaden om ett barn. Det är ett ansvar som direkt följer av föräldrabalken och en förälder som inte ingriper när barnet är i fara kan alltså göra sig skyldig till brott. Ett juridiskt ansvar kan även finnas att skydda andra familjemedlemmar, men det är inte lika självklart juridiskt hur långt ansvaret då sträcker sig.

Den som åtagit sig ett uppdrag att skydda och hjälpa någon annan kan hållas straffrättsligt ansvarig om han eller hon inte gör detta när det verkligen kommer till kritan. Det kan gälla den som åtagit sig att leda en bergsbestigning eller framföra en följebåt för den som ska genomföra en långsimning. Mer vardagsnära exempel är läkaren som åtagit sig att behandla en patient, förskoleläraren som åtagit sig att ta hand om små barn och badvakten som ska vaka över att ingen drunknar.

Den som är övervakningsgarant kan vara skyldig att ingripa och hjälpa någon eftersom han eller hon är skyldig att avvärja faror som kommer från ett visst håll. Ett exempel är hundägarens tillsynsplikt över sin hund. Ett annat är arbetsgivarens skyldighet att förhindra arbetsplatsolyckor. Ytterligare exempel kan vara den ansvarar för att övervaka våldsamma personer men brister i detta eller den som har befälet över en trupp soldater men inte ingriper när de underlydande utgör en fara för andra människor.

Den som sätter igång ett händelseförlopp som leder till fara för annan, kan också vara juridiskt skyldig att avvärja den fara man framkallat. Den finns en uttrycklig sådan bestämmelse i brottsbalken. Den som framkallar fara för brand eller ofärd vid hantering av t.ex. eld eller sprängmedel (utan att själva hanteringen är brottslig) är skyldig att göra det han eller hon kan för att avvärja faran efter att ha fått klart för sig situationen. Även i andra situationer kan det finnas en skyldighet att avstyra en fara man skapat, även om det är oklart hur långt ett sådant juridiskt ansvar sträcker sig. Den som på ett vårdslöst sätt orsakar en trafikolycka, kan t.ex. bli straffrättsligt ansvarig om han eller hon inte försöker hjälpa den som skadats i trafikolyckan.

 

En juridisk skyldighet att anmäla brott i vissa fall

Det finner inte heller någon generell skyldighet att anmäla brott, avslöja brott eller ingripa mot brott som drabbar andra människor.

För vissa mer allvarliga brott finns det en särskild bestämmelse som innebär att det är straffbart att inte anmäla eller annars avslöja ett brott som begås eller precis är på väg att begås. Det gäller bl.a. mord, dråp, grov misshandel, människohandel och våldtäkt. Straffansvaret gäller dock bara om brottet kan avslöjas utom fara för den som kan avslöja det eller någon annan person. En förälder eller annan uppfostrare eller förmyndare har en skyldighet att förhindra alla brott som den som ”står under hans eller hennes vård eller lydnad” (dvs. i de flesta fall förälderns barn) begår eller är på väg att begå. Det gäller även här samma begränsning, att det ska ha kunnat skett utom fara. Det finns i dessa fall ingen skyldighet att anmäla brottet, vilket innebär att straffansvar förutsätter att t.ex. vårdnadshavaren ska ha kunnat förhindra brottet på egen hand utan anmälan till myndighet.

Att en anmälan eller ett förhindrande ska ha skett ”utom fara”, gäller sådant som t.ex. att den som anmäler kan utsättas för repressalier men även att den personen själv kan bli misstänkt eller dömd för delaktighet i brottet. Straffansvar för den som avstår från att anmäla eller förhindra brott kommer mycket sällan upp i domstol, sannolikt till stor del beroende på denna begränsning av straffansvaret.

 

Förslag om att öka den juridiska skyldigheten att ingripa

Det finns alltså vissa regler om straffsanktionerad handlingsplikt för olika situationer. Egentligen är de ganska självklara. I de flesta fall handlar det om att den som åtar sig ett ansvar har att efterleva det ansvaret.

 Men den som bara tittar på när medmänniskan drunknar utan att slänga ut livbojen? Djupt omoraliskt minst sagt – och ska inte lag och moral hänga ihop? Frågan skaver uppenbarligen, eftersom det flera gånger har varit uppe på tapeten att straffbelägga detta.

Redan när brottsbalken infördes 1963 framfördes både från remissinstanser och i riksdagen att det borde införas en allmän plikt att bistå nödställda. Det blev dock inte så vid det tillfället och inte senare heller. I början av 1970-talet väcktes frågan på nytt till liv i riksdagen, utan att vinna gehör.

I en utredning från 1996 (SOU 1996:185, Straffansvarets gränser) föreslogs det att det skulle införas en särskild straffbestämmelse gällande den som underlåter (dvs. avstår) från att bistå nödställda, om det kan ske utan fara för den handlande eller någon annan. Utredningen motiverade sitt förslag bl.a. med att i vissa fall ”förefaller avståndet mellan vad som för gemene man torde framstå som ett i hög grad straffvärt och moraliskt förkastligt agerande och vad lagstiftningen pekar ut som straffbart vara väl stort”. Vidare antog utredningen att ett förslag om en lagstadgad handlingsplikt till viss del skulle kunna förstärka moralen och påverka människors handlande.

Förslagen i utredningen från 1996 ledde dock inte till någon lagstiftning. De skäl som fördes fram av regeringen och riksdagen var bl.a. att det redan fanns en handlingsplikt för de mest straffvärda fallen, att en kriminalisering inte alltid är ett effektivt sätt att motverka oönskade beteenden, att det kan vara svårt i efterhand att avgöra vem som hade en handlingsplikt och vad man i så fall hade kunnat kräva av den personen i en viss situation (prop. 2000/01:85 och 2000/01: JuU25).

Frågan om handlingsplikt har dock uppenbarligen fortsatt att skava. 2009 tillsattes en ny utredning av regeringen som skulle analysera behovet att ändra lagstiftningen om skyldighet att agera vid farliga situationer eller bistå nödställda.

Denna gång var det utredningen som på egen hand kom fram till att det inte borde införas någon sådan straffbelagd handlingsplikt (SOU 2011:16, Allmän skyldighet att hjälpa nödställda?). Utredningen bedömde att en straffsanktion inte skulle få människor att bli mer benägna att hjälpa andra som befinner sig i överhängande fara. Enligt utredningen skulle det sannolikt vara förenligt med den allmänna rättsuppfattningen att en straffsanktion införs för den som avstår från att ingripa när det kan ske utan vare risk eller nämnvärt besvär. Vidare kunde utredningen finna värdemässiga, moralbildande och folkuppfostrande motiv för en sådan kriminalisering. Utredningen fann dock att samhället ska lämna utrymme för människor så långt möjligt fritt under eget ansvar ska få avgöra vilka förhållningssätt som är moraliskt försvarbara. Dessutom fann utredningen att en allmän straffsanktionerad handlingsplikt kan göra människor som befunnit sig på platser för våldsbrott eller olyckshändelser, och som inte ingripit själva, mindre benägna att anmäla händelsen eller vittna inför domstol. Detta eftersom de då själva skulle kunna misstänkas för att ha gjort sig skyldiga till brott.

Någon allmän straffsanktionerad skyldighet att bistå den som befinner sig i fara har alltså ännu inte införts i Sverige. Om det är rimligt eller inte kan man tycka olika om. Det finns nog starka skäl både för och emot en sådan lagreglering. En sak är dock säkert, oavsett hur lagen ser ut. Den som ställs inför valet om man ska hjälpa en medmänniska i nöd och vad man då själv är beredd att riskera har att, likt Jonatan Lejonhjärta, blicka in i sig själv och fråga sig vem man vill vara.