Domarutbyte i England

common lawEJTNEnglandUtbyte

I slutet av oktober tillbringade jag en vecka i den brittiska domstolsvärlden efter att ha fått förmånen att delta i det årliga domarutbyte som anordnas av EJTN, European Judicial Training Network. Syftet med utbytet är att europeiska domare ska få insikt i hur kollegor i andra EU-länder arbetar. Eftersom jag är särskilt intresserad av straffprocess och var nyfiken på hur domarrollen i ett anglosaxiskt land närmare gick till tillbringade jag veckan i de olika instanser som handlägger brottmål. Det säger sig självt att en veckas vistelse på intet sätt ger full insikt i en främmande rättsordnings arbetssätt, men jag tänkte kort redogöra för några bestående intryck.
I England tillämpas en rättstradition som kallas Common Law.  Engelsk common law går förenklat ut på att domare – förutom sitt förnuft – tillämpar sin kunskap om prejudikat, det vill säga tidigare avgöranden på samma tema, (stare decisis) på de fakta som presenterats under huvudförhandlingen. Om det inte finns något tydligt prejudikat ges parterna stort utrymme att muntligen lägga fram sina argument inför domaren för att på så vis övertyga denne om hur rätt bör skipas och skapas.  Konsekvensen blir i praktiken att rättegången – i större utsträckning än i Sverige – blir en övning av jurister för jurister. Till exempel sitter de tilltalade längst bak i rättssalen och övriga aktörer har ryggarna vända mot dem.

Såväl åklagare som advokater är synnerligen vältaliga och påfallande skickliga i muntlig framställning. För mig kändes det bitvis som att jag fick vara med om ett, i och för sig mycket underhållande, skådespel. Intrycket förstärktes sannolikt på grund av att aktörerna var iförda peruker, stärkta kragar och kappor.
Något annat jag noterade var att de tilltalade bara hörs i rättegången om deras försvarare bedömer att deras uppgifter kan tjäna som bevis för deras position i skuldfrågan. Efter att försvaret ställt sina frågor får åklagaren möjlighet att korsförhöra den tilltalade, men åklagaren kan inte själv begära att en tilltalad ska höras. Innan den tilltalade hörs måste hen avlägga ed. Eden svärs på valfri helig skrift – det finns en fullständig uppsättning i varje rättssal – eller förestavas på samma sätt som i Sverige. Det betyder att en tilltalad har sanningsplikt och att en tilltalad som ljuger riskerar att göra sig skyldig till mened. I Sverige hörs den tilltalade alltid under rättegången, men avlägger aldrig ed. Inte heller personer som är närstående till den tilltalade får avlägga ed i Sverige.
I det brittiska rättssystemet spelar ett erkännande stor roll. Om en tilltalad redan från början erkänner sitt brott får hen sitt straff nedsatt med en tredjedel. Om den tilltalade istället väljer att erkänna efter att rättegången påbörjats och bevisningen presenterats blir reduktionen av straffet väsentligt lägre.
I brottmål består rätten av en domare och tolv jurymedlemmar. Juryn ska ta ställning till fakta i målet (matter of facts). Frågor av juridisk karaktär (matter of law) avgörs däremot av domaren ensam. När frågor av juridisk eller processuell karaktär dyker upp lämnar juryn rättssalen. Det hände flera gånger under de rättegångar jag följde. Förekomsten av jury präglar processen på flera sätt. Det är till exempel en process i sig att inför varje förhandling välja ut de tolv jurymedlemmarna. Våra nämndemän väljs ju inte ut av parterna, utan de utses av kommunfullmäktige för en fyraårs period. Under mitt besök följde jag en domares arbete med att – tillsammans med parterna – välja ut en jury till en rättegång som skulle pågå tre månader.  Det arbetet hann inte slutföras under min vecka i London. Kanske pågår det fortfarande…
Jag noterade slutligen att det regelverk som styr hur rättegången går till i England är väsentligt mer detaljerat än vår svenska rättegångsbalk. I engelsk rätt förekommer ingen fri bevisföring, utan det är reglerat vilken information – vilka fakta – som får ligga till grund för juryns bedömning. Ett exempel är om frågor som rör en tilltalads (eller annan förhörspersons) karaktär ska få ställas eller inte. Sådana frågor får bara ställas efter tillstånd från domaren och tillstånd får bara ges under vissa förhållanden. Det betyder att frågor som rör missbruk eller tidigare brottslighet som regel inte får ställas till en förhörsperson. Inte heller frågor som indikerar att en förhörsperson är omoralisk, lider av psykisk sjukdom eller brukar ljuga.

Avslutningsvis vill jag understryka att jag hade väldigt höga förväntningar inför vistelsen. Trots detta blev jag inte besviken. Genom vardagliga möten och samtal med brittiska kollegor fick jag tillfälle att reflektera över domarrollen på ett sätt som jag inte tror att jag skulle ha gjort annars. Jag har haft en fantastisk vistelse i London och jag uppmanar alla som har möjlighet att delta i EJTN:s verksamhet.