2018-09-11
på Södertörns Tingsrätt
Ämnen: , ,
Flyktingspionage – Vad är det?

I våras var jag ordförande i en rättegång om ett ovanligt brott, nämligen flyktingspionage (eller olovlig underrättelseverksamhet mot person som det heter på juridiskt språk). I detta inlägg tänkte jag berätta lite kort om vad flyktingspionage är och varför vissa länder bedriver sådant spionage.

Varför spionera på flyktingar?

De ledande skikten i en del icke-demokratiska länder i världen har en tendens att uppfatta alla former av opposition mot statsmakten som ett hot mot den nationella säkerheten och den egna makten i landet. Dessa länder lägger därför ofta ner stora resurser på att hindra grupper och enskilda individer från att kritisera regimen. Detta görs på flera olika sätt. Inom det egna landet är det t.ex. vanligt att mänskliga fri- och rättigheter som yttrandefriheten begränsas. Det är inte heller ovanligt att politisk aktivitet som ifrågasätter det ledande skiktet i landet på olika sätt slås ned eller kontrolleras med våld.

Utanför det egna landet används i stället landets säkerhets- eller underrättelsetjänst för att kontrollera och neutralisera kritiker som lever i exil. För att kunna göra det så behöver underrättelsetjänsten information som på olika sätt kan användas för att få dessa kritiker att tystna. Det kan till exempel vara så att underrättelsetjänsten vill veta om en kritiker i exil har några släktingar som bor kvar i hemlandet. Den informationen kan sedan användas, t.ex. genom att man hotar att skada släktingarna om inte kritikern slutar med sin verksamhet.

Hur bedrivs flyktingspionage?

Den information som en regim vill åt är ofta inte direkt tillgänglig för landets underrättelsetjänst. En underrättelseofficer kan ju t.ex. inte helt plötsligt börja ställa frågor till regimkritiker som lever i exil och förvänta sig att få svar. En vanlig metod för att få reda på det man vill veta är därför att underrättelsetjänsten i stället rekryterar s.k. agenter, dvs. personer som har tillgång till eller kan skaffa den information som man vill åt. Det kan t.ex. handla om att underrättelsetjänsten betalar någon som ingår i en oppositionell grupp för att lämna information om gruppens verksamhet eller de personer som ingår i gruppen. När en agent har värvats tar hen sedan reda på det som underrättelsetjänsten vill veta och överlämnar informationen på något sätt. Oftast sköts kontakterna mellan underrättelseofficeraren och agenten under stora försiktighetsåtgärder. Exempelvis händer det att möten äger rum i något annat land än det där agenten bor.

 

På grund av att utländska underrättelseofficerare oftast är väldigt duktiga på att dölja det de håller på med så är det väldigt svårt att komma den här typen av brottslighet på spåren. Det är bl.a. därför som rättegångar om flyktingspionage är så ovanliga.

Vad säger juridiken?

Brottet flyktingspionage (19 kap. 10 b § brottsbalken) kännetecknas av att någon bedriver verksamhet som har till syfte att kartlägga andras personliga förhållanden och att detta görs för att hjälpa en främmande makt. Verksamheten måste också ha bedrivits antingen i hemlighet eller med svikliga eller otillbörliga medel för att den ska vara brottslig.

Att det ska vara fråga om en verksamhet betyder att enstaka handlingar inte kan vara flyktingspionage, utan det krävs alltid en serie av åtgärder. Det är däremot inte nödvändigt att verksamheten har kommit så långt att uppgifter har samlats in eller lämnats över, utan det räcker med att verksamheten har det syftet. Ett exempel är om en underrättelseofficer vidtar åtgärder för att värva agenter. Då kan det vara flyktingspionage redan innan agenterna har hunnit samla in någon information.

En verksamhet anses vara hemlig om den bedrivs med särskilda försiktighetsåtgärder för att hålla den dold. Ett exempel på det kan vara just att möten hålls utomlands för att undvika att de upptäcks.

Med svikliga medel menas att man på något sätt luras för att komma åt den information man vill ha. Det vanligaste exemplet är nog att en agent låtsas sympatisera med en oppositionell verksamhet för att komma åt information och samtidigt håller tyst om att hen egentligen arbetar åt regimen i hemlandet.

Med otillbörliga medel menas t.ex. att man använder hot för att komma åt information.

Hur var det i vårt fall?

I vårt fall var det en man (en agent) som åtalades för att under ganska lång tid ha samlat uppgifter om tibetaner i exil för Kinas räkning. De uppgifter som mannen påstods ha samlat in var egentligen ingen särskilt känslig information, utan det var t.ex. uppgifter om olika personers bostadsförhållanden, resor, släktingar och alkoholvanor. Exempelvis påstod åklagaren att mannen vid ett tillfälle hade fått i uppdrag att ta reda på om några tibetaner skulle resa till Tjeckien samtidigt som Kinas statschef skulle göra ett statsbesök där. Enligt åtalet hade den åtalade mannen också rest till Polen flera gånger för att träffa en kinesisk underrättelseofficer som arbetade på Kinas ambassad i Warszawa.

Tingsrätten kom fram till att det var bevisat att mannen hade gjort det som åklagaren påstod och mannen dömdes därför för grovt flyktingspionage till fängelse i ett år och tio månader. Domen har överklagats och kommer att prövas av Svea hovrätt.