2017-11-28
på Södertörns Tingsrätt
Ämnen: , ,
Kan svensk domstol tillämpa annan lag än svensk lag?

Introduktion

I och med att världen blir alltmer globaliserad ökar också antalet kontaktpunkter mellan personer från olika länder. Människor gifter sig över nationsgränserna, köper saker av varandra och har alla möjliga kontakter utanför Sveriges gränser, både professionella och personliga. Att det i sådana situationer ibland uppstår konflikter är naturligt, liksom att de inblandade parterna ibland vill eller behöver vända sig till en domstol för att lösa tvisten. Men vilket lands lag ska i så fall tillämpas? Kan en svensk domstol då behöva tillämpa utländsk lag? Det korta svaret på frågan är: ja, ibland kan det bli aktuellt. I det här blogginlägget kommer jag att berätta lite mer om det.

För att en svensk domstol över huvud taget ska kunna ta upp ett mål krävs det att domstolen är behörig att göra det. De regler som styr vilket lands rättssystem som ska hantera olika frågor med internationell koppling kallas för internationell processrätt. När domstolen väl har konstaterat att den är behörig att behandla målet uppstår den fråga som är central här: vilket lands lag ska tillämpas? Det här området kallas för internationell privaträtt och den här typen av frågor går under namnet lagvalsfrågor. När det rör sig om tvister med internationell anknytning ska rätten generellt självmant uppmärksamma frågan om det kan vara något annat lands lag som är tillämplig.

Man kan förstås fråga sig varför en svensk domstol över huvud taget ska tillämpa utländsk rätt, när det ju är så att de reglerna inte är något som har beslutats här i Sverige av riksdagen. Anledningen är att när en viss fråga har en stark anknytning till att annat land skulle det kunna ge olämpliga resultat om man tillämpade svenska regler som anpassats efter svenska förhållanden. En annan faktor är att de inblandade personerna kan ha anpassat sitt agerande efter förhållandena i det land som konflikten har starkast anknytning till. De har då räknat med att det landets lag ska tillämpas.

Vilka regler bestämmer vilket lands lag som ska tillämpas?

Det finns ett stort antal olika regler som bestämmer vilket lands lag som ska tillämpas i en situation när det finns flera länders lagsystem som skulle kunna vara aktuella. De reglerna finns både i internationella avtal, såväl olika konventioner som EU-regler, och i renodlat svensk lag. När det gäller förhållanden mellan två eller flera EU-länder finns det en omfattande reglering. Till de viktiga bestämmelserna hör de s.k. Rom I- respektive Rom II-förordningarna. Rom I-förordningen gäller för avtalsförpliktelser (d.v.s. frågor som är kopplade till avtal mellan parterna), medan Rom II-förordningen gäller för andra typer av privaträttsliga förpliktelser, t.ex. skadeståndsfrågor. Det kan naturligtvis bli aktuellt med lagvalsfrågor även i andra typer av situationer, exempelvis gällande vårdnad eller arv. Även på de punkterna finns det olika regleringar, både i svensk rätt och i internationella överenskommelser. Beroende på vilka bestämmelser som gäller kan tillämplig lag bestämmas utifrån parternas hemvist (vilket ofta definieras som det land där det stadigvarande boendet anses finnas), var avtalet har ingåtts eller – om parterna kommit överens om det – lagen i det land som parterna önskar.

För att den svenska domstolen ska kunna avgöra vilket lands lag som ska tillämpas måste domstolen först pröva vilket rättsområde frågan ska räknas till. Det kan nämligen röra sig om ett rättsligt problem som inte har någon direkt motsvarighet i svensk rätt. Domstolen får då göra en jämförelse med vilka liknande företeelser som finns i svensk rätt. Först därefter vet man vilka regler som styr lagvalet. Det här blev aktuellt i ett fall från Högsta domstolen (HD), vilket gällde mahr. Mahr brukar beskrivas som ”morgongåva” eller ”islamisk brudpenning”. HD konstaterade att beroende på hur avtalet om mahr är utformat kan det antingen ses som en fråga om underhåll eller som en reglering av vissa förmögenhetsrättsliga konsekvenser (rättsverkningar) av äktenskapet. Det i sin tur styr vilken reglering som avgör tillämplig lag.

Kunskap om utländsk rätt

Hur ska då domstolen göra när det enligt något av de här regelsystemen har framgått att det är utländsk lag, och inte svensk, som ska användas i målet? När det gäller svensk rätt finns det en princip som säger att ”rätten känner lagen”, vilket betyder att parterna inte behöver bevisa något om innehållet i svensk rätt – den förväntas rätten känna till på egen hand. När det däremot gäller utländsk rätt är situationen i viss mån en annan. En domare som av någon anledning har kunskap om den aktuella utländska lagstiftningen får visserligen använda den kunskapen, men det förutsätts inte att hen har sådana kunskaper. Rätten har i det läget möjlighet att uppmana en part att lägga fram bevisning om vad den utländska rätten innebär i just det aktuella fallet. Parten kan då vända sig till Utrikesdepartementet (UD) för att få upplysningar om innehållet i den andra statens lagstiftning. Domstolen kan också själv vända sig till UD med en sådan förfrågan. Det finns även en möjlighet att få hjälp via Justitiedepartementet enligt den europeiska konventionen den 7 juni 1968 angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt. Det är då den svenska domstolen som ger in en ansökan om hjälp med detta till Justitiedepartementet, som i sin tur vidarebefordrar denna till den behöriga myndigheten i det andra landet. Det är nästan bara länder som är medlemmar i Europarådet som har anslutit sig till denna konvention, med några få undantag.

Men problemen är inte nödvändigtvis undanstökade bara för att domstolen på det sättet har fått reda på vad den utländska lagen säger – lagen måste ju också tillämpas på just det aktuella fallet. Högsta domstolen (HD) har i rättsfallet NJA 2016 s. 288 sagt att domstolen som princip ska tolka och tillämpa reglerna på samma sätt som en domstol i det andra landet skulle ha gjort. Vid tillämpningen bör den svenska domstolen därför försöka använda sig av det landets rättskällor (lagförarbeten, rättsfall etc.) och tolkningsmetoder. Det här ska den svenska domstolen göra så långt det bara går, men HD uppmärksammade i rättsfallet också att det kan finnas stora svårigheter att göra detta. Det kan exempelvis vara så att de utländska reglerna är otydliga eller att det är oklart hur de ska tillämpas i just en sådan situation som den svenska domstolen ska bedöma. Även om den svenska domstolen alltså ska tillämpa den utländska lagstiftningen efter bästa förmåga finns det därför många svårigheter. När det inte går att klargöra vad en tillämpning av den utländska lagstiftningen skulle innebära i det aktuella fallet kan domstolen behöva göra så att utgångspunkten får vara att den utländska rätten motsvarar den svenska.

Ordre public – vad är det?

Vad händer då om den utländska lagstiftning som ska användas på ett mål här i Sverige är sådan att den i våra ögon leder till ett stötande resultat? I sådana fall finns det enligt många av de regelsystem som jag har nämnt tidigare en möjlighet att inte tillämpa bestämmelser som anses vara uppenbart oförenliga med grunderna för den svenska rättsordningen. Detta kallas för ordre public-undantag. Detta är dock just en undantagsmöjlighet – huvudregeln är att när domstolen väl har kommit fram till att det är utländsk lag som ska tillämpas så ska detta också verkligen göras i praktiken.
Avslutningsvis kan vi nog utgå ifrån att de här frågorna om dels domstolens behörighet, dels om valet av tillämplig lag kommer att dyka upp ännu oftare i framtiden allteftersom de internationella kontakterna ökar. Det är därför viktigt att både domstolarna och allmänheten är medvetna om att det faktiskt kan vara så att det i själva verket är utländsk lag, och inte svensk lag, som ska tillämpas i vissa fall.

Om du vill läsa mer

  • Michael Bogdan, Svensk internationell privat och processrätt, Norstedts Juridik AB, Stockholm 2014, 8 u.
  • Peter Fitger, Monica Sörbom, Tobias Eriksson, Per Hall, Ragnar Palmkvist och Cecilia Renfors, Rättegångsbalken, kommentaren till RB 35:2.
  • NJA 2016 s. 288