2016-05-24
på Södertörns Tingsrätt
Ämnen: ,

Alla dessa dagar som kom och gick. Inte visste jag att det var livet. Plötsligt står man inför faktum att livet är ändligt och att slutet närmar sig. Visst, lågan är densamma men ljuset blir ändå allt kortare. Ju äldre man blir desto snabbare tycks livets flod rinna fram och det finns ingenstans att ta tag och stoppa upp flödet. Det är en ganska påtaglig känsla, kanske orsakad av att man har upplevt så mycket som återkommer så att det till slut inte fastnar i minnet. Det tomrum som då uppstår kan upplevas som ett hopp i tiden. Kanske det är då lika bra att släppa taget och svara på brevet från pensionärsföreningen. Det kanske blir kul att spela bingo i församlingshuset på fredag och bussresan med pantertanter med tillhörande gubbar låter ju riktigt kul – eller?

 

Det var ett stort steg att gå i pension vid årsskiftet även om det var kul att bli avtackad av lagmannen och ännu roligare att få dansa bugg med henne på julfesten. Som pensionär skulle jag nu verkligen kunna fundera på vad jag skulle göra med resten av mitt liv. Jag skulle varva ner och försöka vara mer närvarande. Inte skulle jag behöva ha slips mera och var mina skor lite oborstade så skulle det ändå inte vara någon som tog illa upp för det. Jag är ju gammal. Nog kunde jag också äta lite mer godis och så skulle jag proppa duvorna i parken fulla med fågelgodis. Alla pensionärsrabatter var också lockande. Jag skulle alltså pensionera mig till något – inte från något. Är det inte egentligen så att arbetet är något slags intrång i privatlivet?

Pensionärstillvaron

Så kom då den måndag då jag nybliven pensionär (försökte) sova till klockan 9 på morgonen. Därefter satte det nymalda morgonkaffet fart på den gamle. Som vanligt var mottot i dagens tidning fortsatt elände och elände i världen. Eftersom jag inte fanns med bland dödsrunorna skulle jag i alla fall själv kunna göra något positivt i tillvaron. Det skulle bli fint i huset! Dammsugaren gick varm och fönsterskrapan dansade runt på fönstrena dirigerad av en entusiastisk hemmaman. Till min förvåning märkte jag att min fortfarande arbetande hustru hade strukit alla mina skjortor, så vad skulle jag göra nu? Snön låg decimetertjock på marken utom på husets baksida där min fru åter gjort en insats – denna gång med snöskyffeln. Nu blev jag verkligen trött av att inte ha något mer att göra. När man jobbar blir man trött av det och som pensionär blir man faktiskt trött av att inte jobba. Det är en tröttande stressfaktor att inte känna sig behövd. Som pensionär tillkommer ännu ett problem. Man kan aldrig ta ledigt. Men vad var nu detta? Kanske kunde jag jobbat ett par år till. Jag har nu nått det andra skede av livet då många tycker att epitetet ”pigg” kan vara relevant. Ni vet ”en pigg krabat” kan man ju kalla en aktiv och skrikande baby och ”pigg för sin ålder” brukar man kunna kalla en 70-åring som fortfarande kan promenera med stavar. Har ni hört någon kalla en fyrtioåring för pigg? Nej, jag vägrar att kallas pigg.

 

Tillbaka till domarrollen

Just när jag funderade på denna tunga existentiella fråga ringde telefonen. Det var administrationen från Södertörns tingsrätt som undrade om jag möjligen hade tid att komma till domstolen och ta ett brottmålsting. Yes! Molnen skingrades och solen tittade fram. Jag svarade att jag egentligen hade så mycket att göra men att jag nog skulle kunna avveckla en del viktiga projekt för att hjälpa min gamla arbetsplats…Efter samtalet cyklade jag till Friskis och Svettis där jag lätt klarade av ett styrkepass. Pensionär, nej det fick vänta ett tag. Nu fanns det viktigare saker i livet. Och så har det varit under våren och kanske det kommer fler samtal från tingsrätten till hösten.

 

Mysiga arbetskamrater, dagliga rutiner, ständigt nya uppgifter som måste lösas och den sköna harmoni och trötthet som på kvällen följer av allt detta. Det är sådant som sätter guldkant på tillvaron och som gör det värt att sätta klockan på halv sju på morgonen. Kanske det är Martin Luther som talar inom mig när jag nu påstår att fritiden inte är rolig om jag inte känner att jag har gjort mig förtjänt av att kunna njuta av den. Så nu ser jag fram emot att ta på slipsen igen och borsta skorna för att i alla fall lite då och då kunna skipa rättvisa även utanför hemmets väggar. Vi ses i rätten!