2017-10-10
på Södertörns Tingsrätt
Ämnen: , ,
Praktikvecka vid tysk domstol

I början av september i år tillbringade jag en vecka på Amtsgericht Lampertheim, som är en tysk motsvarighet till en svensk tingsrätt. Arrangör för utbytet var en organisation inom EU som heter European Judicial Training Network (EJTN), som har till syfte att öka förståelse, förtroende och samarbete mellan domare respektive åklagare i de olika EU-länderna.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Jag togs emot av en tysk domare som hette Nadja. Till min stora tur talade hon i princip perfekt svenska, för var det en sak jag insåg så var det att min skoltyska inte alls räckte till för att förstå juridisk tyska.

Tvister mellan enskilda parter

En av dagarna satt jag med Nadja när hon höll muntliga förhandlingar i tvistemål.

Ett av målen gällde ett par som hade köpt en skinnsoffa, som visade sig ha vissa fabrikationsfel. Paret ville häva köpet, d.v.s. lämna tillbaka soffan till möbelaffären och få tillbaka det de hade betalat för den. Möbelaffärens ägare ansåg att det standardavtal affären alltid använde när de sålde möbler gav den rätt att göra två försök att rätta till fel i varan, innan köparna hade rätt att häva köpet. Köparnas advokat menad att standardavtalet endast gav möbelaffären rätt att göra ett försök att rätta till felen. Parterna var överens om att ett försök hade gjorts utan godtagbart resultat.

Nu kommer det som förvånar en svensk domare. Den tyska domaren tog fram standardavtalet, som lagts fram av köparna, och läste högt ur det. Hon sa sedan till möbelaffärens advokat att ordalydelsen i avtalet säger att möbelaffären har rätt att göra ett försök att avhjälpa felet och att om möbelaffären menade att det fanns oklarheter i vad som menades med detta måste det falla tillbaka på möbelaffären som hade formulerat texten. Möbelaffären stod ändå på sig med sin tolkning av texten i standardavtalet. Den tyska domaren meddelade sedan en dom med det innehåll hon under förhandlingen hade antytt att hon skulle göra, d.v.s. att köparna fick rätt att häva köpet.

Jag fick veta att tyska domare är skyldiga att i tvistemål under processens gång tala om hur de ser på parternas talan och deras bevisning. Som man ser det i Tyskland skulle parterna annars drabbas av en ”överraskningsdom” och då kunna ha processat både länge och kostsamt helt i onödan. Om en svensk domare skulle ge parterna ett sådant förhandsbesked om hur hon eller han tänkte döma i ett mål skulle domaren anses vara partisk och inte kunna döma i målet.

Brottmål

Jag fick också sitta med på flera brottmål. Den stora skillnaden jag såg där mellan Tyskland och Sverige var den framträdande roll domaren har vid huvudförhandlingen. Domaren skötte alla förhör, med det påstådda brottsoffret, den som var åtalad och med vittnena. Åklagaren och försvararen ställde sedan några få kompletterande frågor. För att kunna hålla förhör på detta sätt behöver tyska domare ha en helt annan träning i förhörsteknik än vad svenska domare har. Frågorna får ju inte vara formulerade på ett sätt som gör att domaren uppfattas som partisk. Såvitt jag kunde förstå klarade de tyska domarna av detta på ett utmärkt sätt.

Familjemål

I familjemål är en klar skillnad jämfört med Sverige att förhandlingarna inte är offentliga. Det får alltså inte vara med några åhörare under förhandlingarna, utan bara de inblandade i målet. En stor skillnad mot Sverige i tvister om vårdnad om barn, barns boende och barns umgänge med en förälder är att domaren pratar med barnen direkt före förhandlingen och redovisar deras uppfattning inför föräldrarna under förhandlingen.

Tyska domstolar – en blandning av omodernt och modernt

På vissa sätt kändes de tyska domstolar mera ålderdomliga än de svenska. T.ex. har man som domare en diktafon som man kan läsa in domar och protokoll i, som sedan skrivs ut av sekreterare. Den domare jag gick bredvid skrev vissa av sina domar själv, medan andra alltid arbetade med diktafon. Hur man valde att göra verkade inte bara vara en fråga om vilken generation en domare tillhörde. I Sverige skriver domaren alltid sina domar själv direkt på datorn.

Vid förhandlingarna i Tyskland kom domaren in sist i salen. Alla i salen skulle då ställa sig upp och sätta sig ner först när domaren gjorde det. Domare och advokater hade svart kappa på sig i rätten (men inte peruk som i England).

Samtidig tyckte jag att de tyska domarna hade ett väldigt personligt och bra bemötande av parter och andra inblandande i rättegången. Där tyckte jag att man i Tyskland låg långt framme.

Sammanfattningsvis tycker jag att mitt utbyte i Tyskland gav mig intressanta vinklar på hur två länder som har så många liknande lagar ändå har så olika regler för hur domarna ska arbeta. Jag känner att jag skulle vilja besöka flera länders domstolar på detta sätt, men en stor begränsning är att man behöver kunna det språk som talas i landet. Även om detta inte är ett krav för att få göra ett utbyte tror jag inte att man får ut särskilt mycket av det annars.