Vad innebär det när domstolen hotar med stupstock?

mjuk stupstockstupstock

Inledning

I en historisk kontext är en stupstock en anordning där en person placerades eller kedjades fast som bestraffning för något som denne gjort. Stupstocken var vad man kan kalla ett skamstraff och placerades ofta på en offentlig plats för allmänhetens beskådan. Bestraffningsmetoden användes under medeltiden och fram till och med 1700-talet. Begreppet används fortfarande i domstolar, men avser numera något helt annat.

Domstolarnas primära uppgift är att avgöra mål mellan enskilda samt mål mellan enskilda och staten genom att tillämpa de lagar som riksdagen har beslutat om. Uppdraget är omfattande och innehåller ett stort antal olika komponenter som det måste tas hänsyn till. En viktig aspekt är att parterna ska få sin sak prövad inom rimlig tid. Den som tar sin sak till domstol har i regel ett starkt intresse av att få saken prövad så fort som möjligt. Det kan till exempel röra sig om någon som anser att det finns fel i det hus som han anlitat en byggherre att uppföra. Personen vänder sig till domstolen för att få fastställt att byggherren är skyldig att åtgärda felet. Felet kanske är sådant att det inte är möjligt att flytta in i huset innan det är åtgärdat. För att undvika merkostnader för tillfälligt boende eller andra besvär är det därför av stor betydelse för parten att få tvisten prövad så fort som möjligt. En viktig del av domstolarnas arbete med att avgöra mål är att aktivt arbeta för att domstolsprocess går framåt så fort och effektivt som möjligt.

Stupstocken i en modern rättslig kontext

För att förhindra att handläggningen av ett tvistemål drar ut på tiden har domstolarna ett antal verktyg att använda för att driva processen framåt. Ett av dessa är det som brukar kallas för en stupstock. Regeln finns i 42 kap. 15 § rättegångsbalken. Bestämmelsen kom till år 1984 och ger domstolen en möjlighet att i ett dispositivt tvistemål kräva att en part slutligt bestämmer sin talan och anger den bevisning som parten vill lägga fram i målet. Det innebär att parten efter en viss tidpunkt inte får föra in fler uppgifter i ett mål. Bildligt kan det beskrivas som att domstolen använder stupstocken för att nagla fast en part vid sin position i målet. Efter utgången av den angivna tidpunkten får parten inte längre lägga fram ny bevisning till stöd för sin talan. Detta kan ibland få kännbara effekter för en part och domstolen kan därför bara använda det i vissa situationer.

En förutsättning för att domstolen ska kunna ta till en stupstock är att en part under processen har visat tendenser till att motverka att processen förs framåt. Någon av parterna kan ha ett intresse av att fördröja processen. Ibland är det tydligt att parten av detta skäl är motsträvig när domstolen försöker föra målet framåt mot ett avgörande. Ett exempel på det är när en part återkommande begär anstånd för att svara på frågor och inkomma med skrifter. Ett annat exempel är att en part utformar sina skrifter på ett sätt som gör att domstolen gång efter annan måste begära förtydliganden för att förstå vad parten menar eller att parten upprepade gånger ändrar eller justerar sin talan. Man kan beskriva den moderna stupstocken, likt sin medeltida namne, som ett verktyg som domstolen kan använda mot en part som inte sköter sig.

Hur går det till när en domstol beslutar om en stupstock?

När en situation som den ovan beskrivna uppstår måste domstolen förelägga parten att senast en viss tidpunkt bestämma sin talan. Domstolens föreläggande kan göras både skriftligen eller muntligen vid ett sammanträde. Ett sådant föreläggande kan omfatta alla delar av talan, men måste begränsas till de delar där parten får anses ha brustit i sin processföring. Har parten på ett tillfredställande sätt angett sina yrkanden och grunderna för dessa men slarvat med att ange vilken bevisning parten har för avsikt att lägga fram, ska stupstockshotet endast avse bevisningen. Det vanligaste är dock att såväl yrkande och grunder som bevisning behöver preciseras.

Vad händer efter den tidpunkt som domstolen angett?

Efter att en stupstock meddelats mot en part får denne bara lägga fram nya grunder eller bevis om han eller hon haft giltig ursäkt för sitt agerande. Detta gäller oavsett om parten har följt domstolens föreläggande eller inte. Har en part varit passiv och slarvat med sin bevisning kan parten då gå miste om sin möjlighet att lägga fram bevis.

Begreppet giltig ursäkt prövas från situation till situation. Det finns till exempel anledning att ställa högre krav på att någon som är advokat vet hur man processar på ett acceptabelt sätt än en privatperson som för sin egen talan. Några exempel på vad som kan utgöra giltig ursäkt kan vara att:

  • Det nya materialet blev känt först efter den tid som domstolen satt ut (och parten innan fristens utgång gjort rimliga undersökningar).
  • Det nya materialet läggs fram på grund av att motparten har åberopat något nytt, exempelvis en ny grund eller ny bevisning.
  • Parten har haft så kallat laga förfall och har på grund av till exempel sjukdom inte haft möjlighet att följa domstolens förelägganden.

Om en domstol har meddelat en stupstock eller därefter avvisar omständigheter eller bevis är det endast möjligt att överklaga avvisningsbeslutet i samband med ett överklagande av domstolens slutliga avgörande i målet (alltså vid dom eller slutligt beslut).

Ytterligare verktyg – den ”mjuka” stupstocken

Den 1 juli 2000 kompletterades domstolens verktygslåda genom bestämmelsen i 42 kap. 15 a § rättegångsbalken, som ger domstolen möjlighet att meddela en så kallad mjuk stupstock. Bestämmelsen kom till eftersom den tidigare ordningen inte ansågs ge parterna i ett tvistemål tillräckligt starka skäl att göra alla sina åberopanden i ett sådant tidigt skede av processen att den kunde garanteras bli effektiv. Genom den nya bestämmelsen gavs en möjlighet för domstolen att förklara målets förberedelse avslutad vid en viss tidpunkt. Det innebär att parten därefter endast får lägga fram nytt material under vissa förutsättningar.

Till skillnad från den vanliga stupstocken krävs det inte att någon part varit försumlig under processen. Åtgärden vidtas endast som en del av den tidsplan som domstolen gör för målet, för att det så effektivt som möjligt ska drivas mot ett avgörande. Det finns inget krav på domstolen att besluta om en mjuk stupstock, utan det är något som den ansvariga domaren kan använda om det behövs. Om den mjuka stupstocken används minskar dock risken väsentligt för att en huvudförhandling behöver ställas in på grund av att en part i ett sent skede kommer in med ny bevisning.

Efter att förberedelsen har avslutats får en part endast lägga fram nya omständigheter eller bevis om en av två förutsättningar är uppfyllda:

  • Att parten hade giltig ursäkt för att inte ha gjort det tidigare, eller
  • att prövningen i domstolen inte fördröjs i någon väsentlig mån om de nya omständigheterna eller bevisningen tillåts.

Bedömningen för frågan om en part haft giltig ursäkt är densamma som vid bedömningen ovan för en stupstock. När det gäller den andra förutsättningen kan prövningen förenklat beskrivas som att fördröjning av målet finns om en huvudförhandling måste ställas in i fall det nya materialet tillåts. Det finns därför ofta ett stort utrymme att låta någon lägga fram nytt material även efter att förberedelsen avslutats. En mjuk stupstock är således betydligt mer tillåtande än en traditionell stupstock.