Kai, kan du tänka dig att bli åklagare igen? Varför blev du domare? Det är frågor som kollegor och vänner har ställt till mig. Ibland har jag själv ställt mig frågan utan att kunna ge andra, eller mig själv ett bra svar.
För den oinvigde kan man tro att jag blivit ombedd att skriva att jag tycker bättre om jobbet som domare än som åklagare bara för att jag skriver på domarbloggen! Men så är inte fallet. Jag ska i detta inlägg, kortfattat och utifrån mitt perspektiv, försöka förklara skillnader mellan att vara åklagare och domare samt varför jag valde att bli domare.
Jag jobbade som åklagare mellan åren 2002-2008. Sedan januari 2008 arbetar jag som domare.
Vad gör en åklagare?
Arbetet som åklagare kan grovt delas in i tre områden. Som åklagare leder man förundersökningar, väcker åtal och uppträder i domstol. Förenklat kan man säga att åklagaren under förundersökningen utreder om ett brott har begåtts och i så fall vem eller vilka som har gjort sig skyldig till brottet. Man samlar helt enkel in bevis och värderar dessa objektivt. Om bevisningen är tillräckligt stark så väcker åklagaren ett åtal och ger in en stämningsansökan till domstolen. I samband med åtalet måste åklagaren bestämma vilket brott hen anser att den misstänkte har begått. I domstolen försöker sedan åklagaren – på objektiva grunder – övertyga domstolen om att den utredning som åklagaren presenterar är tillräcklig för att fälla den/de åtalade för brottet.
Hur kan en arbetsdag som åklagare se ut?
För att ge läsaren en inblick i jobbet som åklagare ska jag försöka exemplifiera en av mina dagar som åklagare.
Det var en måndag. Jag kom in på åklagarkammaren med tanken att väcka åtal mot ett antal ungdomar som hade kört trimmade mopeder. En vanlig dag på jobbet helt enkelt. På väg till jobbet läste jag i tidningen Metro att en man hade blivit mördad på en skolgård i Fittja. Jag kom in på kontoret, hängde av mig jackan och satte mig vid datorn. Efter att ha hämtat en kopp te tog jag fram de ”tråkiga” tekniska protokollen som polisens tekniker hade skrivit om hur mopederna var trimmade. Plötsligt tittade chefsåklagaren in på mitt rum och berättade att mina två äldre åklagarkollegor på ungdomsgruppen var lediga och att jag nu var ansvarig för en mordutredning. Två timmar senare var jag förundersökningsledare och ledde en mordutredning tillsammans med utredare, spanare och kriminaltekniker. Jag skulle nu fatta beslut om fysisk spaning, telefonavlyssning, vem/vilka som skulle kallas till förhör, husrannsakan, anhållningsbeslut med mera. Jag kom hem vid midnatt den dagen, men telefonen fortsatte att ringa hela natten. I synnerhet från media.
Åklagaryrket är oförutsägbart, vilket gör det nervkittlande, roligt och spännande. Men det finns naturligtvis dagar då man sitter dagar i sträck och läser utredningsmaterial om vardagsbrott som exempelvis snatterier och svarar på telefonsamtal från en arg allmänhet
Att vara åklagare är omväxlande men det är i grunden ett arbete som innehåller mycket praktiska moment, ett erfarenhetsyrke. Man är som en koordinator. Det blir mycket telefonsamtal, besök hos polisen med mera. Tyvärr innehåller inte jobbet så mycket juridik som man kan tro. Efter några år som åklagare började jag sakna juridiken och tröttnade på alla praktiska moment. Oförutsägbarheten som till en början var så lockande och spännande började slita på en. Jag saknade en mer förutsägbar tillvaro med en större portion juridik. På så sätt drogs jag till arbetet som domare.
Hur blev jag domare?
En dag på kontoret ringde telefonen. Det var lagmannen från Södertälje tingsrätt. Han frågade om jag ville ha ett längre vikariat som domare. Jag svarade på stående fot ”ja”.
Jag handgripligen kastades in i domarjobbet och redan min tredje dag som domare satt jag som ordförande i ett häktat mål. Veckan därpå var jag ordförande i ett mål som handlande om vårdnaden om ett barn.
Trots min inledning på domarkarriären är domaryrket mer förutsägbart än åklagaryrket. Jag vet oftast i god tid vilka arbetsuppgifter som jag har framför mig. Jag kan helt enkelt planera min tid bättre.
Som domare är man delaktig i alla livets skeenden, man sitter ”på första parkett på livets teater”. Som domare bestämmer man exempelvis vem av föräldrarna som ska ha vårdnaden om ett barn i en uppslitande skilsmässa och om en person ska dömas för ett brott. Domaryrket innehåller såväl juridiska som mänskliga överväganden. De människor vi möter är ofta i kris. Det är de stora komplexa frågorna som gör jobbet utvecklande och inspirerande. Ingen dag är den andra lik.
Jag vill inte låta pretentiös men jag har valt domarjobbet för att det är krävande, utmanande och mer förutsägbart. Dessutom kan jag nu koncentrera mig på det som är kul, juridiken!
Kanske är svaret på frågan varför jag blev domare inte svårare än att jag tycker jobbet på alla sätt är roligare. Och nej, jag kan inte tänka mig att bli åklagare igen.
