Vilken påföljd ska väljas?

Vad har domstolen för hjälpmedel vid val av påföljd?

 

Inledning

I ett tidigare inlägg Dagsböter (2020-02-04) har konstaterats att vi i Sverige endast har två olika straff, nämligen fängelse eller böter. I ett annat inlägg Hur bestäms straffet? (2019-01-22) har frågan om hur domstolen bestämmer straffvärdet för olika brott behandlats, brott där straffskalan för brottet endast innehåller fängelse.

Som framgått av Hur bestäms straffet? finns det bara tre skäl för att välja fängelse som reaktion på det begångna brottet/brotten, nämligen att straffvärdet är ett år eller mer, att det är fråga om återfall i brott eller att brottet är ett så kallat artbrott. När det gäller återfall och artbrott kan ådömt fängelse ligga under ett år, allt från 14 dagars fängelse och uppåt. Enligt en bestämmelse i Brottsbalken (BrB) ska rätten alltid beakta de omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse (30 kapitlet. 4 § 1 stycket. BrB).

Trots att vi bara har två olika straff kan domslutet i en fällande brottmålsdom bli annat än böter eller fängelse. Det beror på att vi har ett antal alternativa påföljder till fängelse, nämligen villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård, rättspsykiatrisk vård, missbruksvård och de särskilda ungdomspåföljderna.

Innan jag går vidare ska jag kort redogöra för vilka skäl lagstiftaren har satt upp för påföljdsvalen villkorlig dom och skyddstillsyn.

Skäl för villkorlig dom

  • ej risk för återfall            
  • ej skäl för fängelse             
  • personliga hänsyn              
  • ungdom                                                                          
Särskilda skäl
  • samhällstjänst

Skäl för skyddstillsyn

  • motverka återfall                                                           
  • ej skäl för fängelse                                                         
  • personliga hänsyn                                                          
  • ungdom                                                                          
Särskilda skäl
  • förbättrade personliga förhållanden         
  • undergår behandling                                                      
  • kontraktsvård
  • samhällstjänst

Särskilda skäl är sådana skäl som kan bryta fängelseskälen artbrott och återfall i brott, det vill säga om det finns särskilda säl kan domstolen, i stället för att välja fängelse som påföljd, välja skyddstillsyn eller villkorlig dom i förening med samhällstjänst trots att det är fråga om ett artbrott. Som exempel kan nämnas att om det finns särskilda skäl, till exempel lämplig för och villig att utföra samhällstjänst, kan domstolen för grovt rattfylleri döma till villkorlig dom jämte 50 timmars samhällstjänst. Om den dömde inte är villig att utföra samhällstjänst skulle hen ha fått fängelse i en månad.

Vad har domstolen för utredning till hjälp för att välja ”rätt” påföljd?

Jag frånser härefter de brottmål där påföljden kommer att stanna vid böter.

1.Belastningsregistret

I alla mål har domstolen tillgång till den tilltalades belastningsregister (BRU). I belastningsregistret registreras alla brottmålsdomar som den åtalade har dömts till men även godkända strafförelägganden och godkända ordningsböter. Det framgår även av belastningsregistret om den åtalade har meddelats kontaktförbud och i så fall – mot vem förbudet gäller.

Belastningsregistret gallras efter viss tid beroende bland annat på brottets svårighetsgrad. De flesta brottmålsdomar finns kvar i tio år medan mer bagatellartade brott gallras redan efter fem år. Brott begångna av dem som är under 18 år gallras som regel efter fem år. En förutsättning för att en anteckning i belastningsregistret ska gallras är att den misstänkte inte har begått nya brott inom gallringsfristen efter den tidigare domen.

Vad har domstolen för nytta av belastningsregistret vid val av påföljd?

Som tidigare nämnts är ett av skälen för att välja fängelse som påföljd för det/de brott den åtalade döms för att det är fråga om återfall i brott. Det är belastningsregistret som visar om den åtalade har dömts tidigare. Förekommer hen i belastningsregistret med annat än bötesdomar är det fråga om återfall i brott och det kan då vara ett skäl för att bestämma påföljden till fängelse.

Om domstolen kommit fram till att det inte finns några skäl för att bestämma påföljden till fängelse spelar belastningsregistret en roll för hur domstolen ska gå vidare i valet av påföljd. Om det saknas någon anteckning i belastningsregistret eller om det endast finns anteckningar om bötesdomar brukar domstolen nöja sig med belastningsregistret som enda underlag vid påföljdsbestämningen. Har det inte framkommit några särskilda omständigheter som talar i annan riktning brukar påföljden bestämmas till villkorlig dom med böter. Det beror på att lagstiftaren sagt att domstolen ska göra bedömningen Ej risk för återfall, inte genom att försöka sia in i framtiden utan titta i backspegeln, det vill säga i belastningsregistret. Hur långt bakåt i tiden man tittar i belastningsregistret beror lite på hur allvarliga brott de tidigare domarna avser men som en tumregel kan sägas att man beaktar de tre senaste åren.

2. Yttrande över särskild personutredning i brottmål

Om det är fråga om ett artbrott eller om det i belastningsregistret finns tidigare brottmålsdomar där påföljden inte stannat vid böter brukar domstolen besluta om att inhämta ett yttrande över särskild personutredning i brottmål, i dagligt tal kallad för PU, (lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, med mera). Normalt ska domstolen inte ta in en PU om straffvärdet är ett år eller mer eftersom påföljden då ska bestämmas till fängelse. I fall där den åtalade är missbrukare och gett uttryck för att hen önskar vård kan domstolen besluta om att ta in en PU med inriktning på kontraktsvård.  En så kallad kontraktsvårdsdom kan sona brott med straffvärden upp till två års fängelse.

Det är kriminalvården som genom frivården genomför dessa utredningar. Yttrandet ska utmynna i ett påföljdsförslag från frivårdens sida. Utöver samtal med den misstänkte kontrollerar frivården olika register samt inhämtar referenser. Om frivården kommer fram till att den misstänkte har ett behov av övervakning för att motverka risken för återfall i brott brukar de regelmässigt föreslå att domstolen bestämmer påföljden till skyddstillsyn, ofta i kombination med en föreskrift att följa ett eller flera av de program frivården tillhandhåller. Det kan vara program som syftar till att minska återfallsrisken (Återfallsprevention) eller program som riktar sig till den som dömts för våld i nära relation (IDAP) med flera.

3. Läkarintyg enligt 7 § lagen om särskild personutredning i brottmål

Läkarintyg enligt 7 § lagen om särskild personutredning i brottmål, i dagligt tal §-7 intyg. Om den misstänkte i samband med att personutredningen genomförs uppvisar tecken på att må psykiskt dåligt kan kriminalvården, i stället för att ge ett påföljdsförslag, föreslå att domstolen inhämtar ett §-7 intyg, tidigare ofta kallad liten sinnesundersökning. Det vanligast skälet till att domstolen inhämtar ett sådant intyg är för att en läkare (rättspsykiatriker) ska göra en preliminär bedömning av den misstänka, det vill säga om det kan misstänkas att hen begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller inte. Om §-7 intyget mynnar ut i att det kan misstänkas att den misstänkta begått gärningen under inflytande av en allvarlig psykisk störning rekommenderar regelmässigt den undersökande läkaren att tingsrätten beslutar om en rättspsykiatrisk undersökning. Om bedömningen stannar vid att psykisk störning inte kan misstänkas duger §-7 intyget som personutredning om sådan inte genomförts tidigare.

4. Rättspsykiatrisk undersökning

Bestämmelserna om rättspsykiatrisk undersökning regleras i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. Skälet till att domstolen vill ha in en rättspsykiatrisk undersökning är att få svar på om det finns medicinska förutsättningar för att överlämna den misstänkta till rättspsykiatrisk vård och få veta om den misstänkta har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. En rättspsykiatrisk undersökning genomförs av ett team på en rättspsykiatrisk avdelning, ett team bestående bland annat av rättspsykiatriker, psykolog och socionom. Ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning får bara fattas om den misstänkte har erkänt gärningen eller domstolen funnit att det föreligger övertygande bevisning för att hen gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. En rättspsykiatrisk undersökning är också en förutsättning för att kunna överlämna någon för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Rättspsykiatrisk vård kan nämligen ske med eller utan särskild utskrivningsprövning. Skillnaden mellan de två formerna är att det är en domstol (förvaltningsdomstol) som beslutar om utskrivning i det första fallet medan det är läkaren som beslutar i det andra fallet.

Rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning kan man döma till på ett §-7 intyg. Under förutsättning att den misstänkte vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) räcker det med att den chefsläkare som är ansvarig för tvångsvården intygar att det finns medicinska förutsättningar för rättspsykiatrisk vård för att kunna överlämna den dömde till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.

5. Yttrande från socialtjänsten med flera (Missbrukare)

Om den som har begått ett brott där det inte är föreskrivet strängare straff än ett års fängelse kan bli föremål för vård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall får rätten överlämna den dömde till sådan vård under förutsättning att rätten har begärt in ett yttrande från socialtjänsten eller om den dömde är intagen i ett hem där sådan vård lämnas, från den som förestår hemmet. Ett sådant yttrande ska ange om det finns förutsättningar för sådan missbruksvård. Om det är över ett års fängelse i straffskalan måste det finnas särskilda skäl för att överlämna den dömde till missbruksvård.

6. Yttrande från socialtjänsten (Ungdomar)

Särskilda regler gäller för ungdomar, det vill säga för dem som är under 21 år vid brottstillfället. I princip tillämpas ungdomspåföljderna dock endast på de som är under 18 år.  Påföljden för unga kan bestämmas till Ungdomsvård. Om straffvärdet kräver det kan ungdomsvården kombineras med ungdomstjänst.

I dessa fall är det socialtjänsten som ska ge in ett yttrande. Det är åklagaren som ska begära in yttrandet redan innan hen väcker åtal. Det finns två former av ungdomsvård, dels vård enligt socialtjänstlagen, dels vård enligt lagen om vård av unga (LVU). Den först nämnda vårdformen bygger på frivillighet medan den andra vårdformen är en tvångsvård. För att kunna döma någon till ungdomsvård krävs att socialtjänsten, utöver yttrandet, även upprättar ett ungdomskontrakt (gäller vid vård enligt socialtjänstlagen) eller en vårdplan (gäller vid vård enligt LVU).

7. Övrigt

Utöver ovan nämnda yttranden inhämtar domstolen även en del andra yttranden. Om det i målet kan bli tal om att utvisa den misstänkte ur Sverige måste domstolen begära in ett yttrande från Migrationsverket för att få veta om det finns hinder mot utvisning till det land som utvisningen kommer att ske till. Domstolen måste även fråga socialtjänsten i de fall den misstänkte har barn i Sverige för att få veta hur umgänge med barnen skulle komma att påverkas om hen utvisas ur landet.

I vissa fall riskerar den dömde att bli av med sitt arbete om hen döms. I sådana fall ska domstolen fråga den dömdes ansvarsnämnd (till exempel polisens ansvarsnämnd) om hen kommer att förlora arbetet om hen döms. Ett avskedande kan påverka straffvärdet för brottet.

Utöver av domstolen begärda yttranden förekommer det även att den misstänkte självmant ger in olika intyg. Dessa intyg kan avse skilda förhållanden, fysiskt och psykiskt mående, arbete med mera.