2018-05-29
på Södertörns Tingsrätt
Ämnen: , , , ,
Vilken uppgift har domstolen i ett brottmål? Vad får domstolen pröva? Några svar på frågor som ställts i debatten om Fittjamålet

Jag var rättens ordförande när tingsrätten dömde i det så kallade Fittjamålet. Efter domen har jag följt den debatt som den friande domen ledde till, både på sociala medier och i mer traditionella medier.
Debatten har spretat och allt uppmuntrar inte till en dialog. Jag tänker då särskilt på hatiska, hetsande och ibland rent rasistiska kommentarer. Men jag har också sett många kommentarer av ett helt annat slag, inte minst från ledsna och oroliga kvinnor. Jag är rädd att många vilseleds och oroas i onödan av en del av de felaktiga påståenden som sprids och av det stundtals höga tonläget. Särskilt allvarligt är detta om det leder till en ökad känsla av otrygghet och att brottsoffer tvekar inför att anmäla brott. Debatten har också fått mig att förstå att det finns många missuppfattningar om domstolens uppgift och om vad en domstol får göra i ett brottmål. Jag har också sett frågor, som jag tycker förtjänar ett svar.

Min tanke med detta inlägg är att försöka svara på sådana frågor. Däremot tänker jag inte här på nytt gå in på målet i sak eller förklara domen och varför vi dömde som vi gjorde. Det har jag gjort i samband med att domen meddelades. Domen är i skrivande stund också överklagad och kan komma att prövas av hovrätten. Om du vill, kan du dock läsa tingsrättens pressmeddelande (med en länk till sammanfattningen) här: http://www.sodertornstingsratt.domstol.se/Om-tingsratten/Nyheter-och-pressmeddelanden/Frikannande-dom-mot-samtliga-atalade-i-malet-om-grov-valdtakt-i-Fittja/.

Domstolens uppgift i ett brottmål

Polis, åklagare, advokater och domstolar behövs alla, men vi är fristående från varandra och har helt olika uppgifter. Polis och åklagare utreder brottsmisstankar. Åklagaren kan i domstolen anklaga en person för brott (väcka åtal) och begära att domstolen ska döma personen för brottet. För att kunna få framgång med sin begäran måste dock åklagaren kunna bevisa sitt påstående om att personen har begått brottet. Advokaterna, vare sig de är målsägandebiträden eller försvarare, utses av domstolen, men deras uppgift är att hjälpa sina klienter (de enskilda parterna) under polisutredningen och i rättegången. Målsäganden (den som påstås ha blivit utsatt för ett brott) kan välja att ”biträda åtalet”. I sådana fall gäller det som sägs om åklagaren i det följande också för målsäganden.

Till skillnad från polis och åklagare har domstolen inte någon brottsbekämpande eller brottsutredande roll. Domstolens uppgift är i stället att ta del av den bevisning som parterna på de olika sidorna väljer att lägga fram under förhandlingen och därefter besvara frågan om åklagaren har lyckats bevisa sitt påstående om brott eller inte. Om domstolen anser att åklagaren har lyckats med det meddelas en fällande dom. I annat fall blir domen friande. Domstolen ska utgå från att alla anklagade är oskyldiga om inte åklagaren bevisar motsatsen.

Hur höga krav ställs det på åklagarens bevisning?

Du har kanske hört uttrycken ”hellre fria än fälla” och ”det är bättre att nio skyldiga går fria än att en oskyldig döms”?

För en fällande dom krävs att det är ställt ”utom rimligt tvivel” att den anklagade personen har begått det brott som åklagaren påstår. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att åklagarens bevisning måste leda domstolen till slutsatsen att det är praktiskt taget uteslutet att det kan ha gått till på något annat sätt än just det som åklagaren påstår. Det räcker alltså inte att åklagaren gör sitt påstående mer troligt eller rimligt än något annat händelseförlopp. Det betyder också att det inte räcker att målsägandens uppgifter är trovärdiga eller mer trovärdiga än den anklagades.

Åklagarens uppgift i domstol är alltså svår och innehåller en inbyggd uppförsbacke. Å andra sidan har åklagaren hela utredningsväsendet och olika tvångsmedel till sitt förfogande för att säkra bevisning innan åtalet väcks.

Hur går prövningen i domstolen till?

För domstolen är det inte en fråga om att ”välja att tro” på den ena eller andra parten eller att ställa sig på någon parts sida. Domstolen ska vara objektiv och värdera bevisningen seriöst, kritiskt och strukturerat. Domstolen får inte låta sig påverkas av något annat än det som sägs och läggs fram under förhandlingen. Vi domare är naturligtvis bara människor och vi tror, tänker, tycker och känner precis som andra. Ibland är det också lättare att känna sympati för den ena parten än den andra. Men vi kan och får inte ta parti för eller emot någon eller döma på ”tro, tänk, känn eller tyck”. Det skulle bli godtyckligt och leda till felaktiga domar.

När det gäller den muntliga bevisningen bedömer vi inte de personer som lämnar uppgifter om händelser (målsäganden, åtalade och vittnen) utan uppgifternas kvalité. Säkerheten i uppgifterna (tillförlitligheten) kan dock ibland bero på bland annat vem som lämnar dem, t.ex. om det är en nykter person som har sett saker i sitt arbete eller om det är ett litet barn eller en person som var påverkad vid händelsen. Om en person lämnar uppgifter som bevisligen inte är sanna kan det påverka trovärdigheten av den personens uppgifter även i övrigt. Detta är dock bara exempel på sådant som kan påverka trovärdighet och tillförlitlighet. Och det är viktigt att komma ihåg att alla vi människor ibland kan missta oss, påverkas eller helt enkelt minnas fel – vad vi än själva tror om den saken.

Vad får domstolen pröva i ett brottmål? Vilka brott får domstolen döma någon för?

Var och en som anklagas för brott ska kunna försvara sig. Då måste man också veta vad man ska försvara sig mot. Åklagaren måste därför lägga fram ett preciserat brottspåstående, med uppgifter om tid och plats och andra moment som gör anklagelsen konkret. Denna beskrivning av gärningen binder domstolen. Domstolen får helt enkelt inte pröva om en åtalad person kan ha begått något annat brott än den gärning som åklagaren har påstått i sitt åtal. Domstolen får till exempel inte döma för erkända narkotikabrott eller sexköp om åtalet gäller något annat. Om en domare fick för sig att göra något sådant skulle domaren själv begå ett brott, nämligen ett tjänstefel.

Varför är det på detta sätt?

Det som beskrivs ovan kan tyckas fyrkantigt och formellt. Man kan fråga sig om det inte är viktigare att det blir ”rätt” än att reglerna följs till punkt och pricka. Men det finns goda skäl för den beskrivna ordningen. Det handlar helt enkelt om rättssäkerhetsgarantier för den som anklagas för och riskerar att dömas för brott. Det måste nämligen finnas vissa skyddsregler för den enskilde mot statlig maktutövning i form av till exempel frihetsberövanden. Tidigare erfarenheter från inkvisition och häxprocesser förskräcker. Dessa garantier gäller därför också sedan lång tid tillbaka enligt lag i alla demokratiska rättsstater. De följer också av t.ex. Europakonventionen om mänskliga fri- och rättigheter. Lyckligtvis är även domstolen och rättsskipningen lagbunden och inte heller domaren får gå utanför lagen.

Är det då någon idé att anmäla? Och hur blir man egentligen bemött?

Det är viktigt att den som blir utsatt för ett brott känner sig trygg med att anmäla det. Alla ska kunna räkna med ett respektfullt och professionellt bemötande från alla aktörer inom rättsväsendet. Ett sådant bemötande är dock inte samma sak som ett automatiskt godtagande av alla uppgifter som lämnas. Inte minst för den som lämnar uppgifterna är det viktigt att de granskas och kontrolleras och, om det går, på så sätt kvalitetssäkras. Annars håller de kanske inte i domstol. En empatisk men samtidigt professionellt genomförd utredning förbättrar naturligtvis möjligheten att väcka åtal och till en fällande dom. Samtidigt är tyvärr verkligheten sådan att anmälningar inte alltid kommer att kunna leda till att alla brott klaras upp, oavsett hur bra utredningarna sköts och hur bra brottsoffer bemöts. Det är därför viktigt för en målsägande att vara medveten om att en friande dom eller en nedlagd polisutredning inte är samma sak som att han eller hon inte blivit trodd. Däremot kan man vara säker på att brott inte klaras upp, om polisen inte får reda på dem.

Vi domare är vana vid att möta olika människor i våra mål. De som kommer till oss har olika bakgrund och förutsättningar. För oss är det viktigt att alla ska komma till tals och bemötas med respekt. Det gäller vare sig man kommer som enskild målsägande, åtalad eller vittne eller som professionell, det vill säga åklagare eller advokat.

Samtidigt syftar en rättegång till att ge domstolen underlag för sitt beslutsfattande i målet. Domaren har som uppgift att hålla ordning och att se till att inget som inte är relevant för beslutsprocessen dras in i målet. Det är därför viktigt att inte bara domaren utan också advokaterna förklarar för sina klienter hur en rättegång går till och vilken roll förhören spelar som beslutsunderlag för domstolen. I målsägandebiträdets och försvararens uppdrag ingår också att upplysa sina klienter om förfarandet under den rättsliga processen och om vad som kommer att krävas av klienterna i samband med en förhandling i domstol.

Avslutningsvis

Domstolar utövar makt över enskilda och domstolarnas verksamhet och enskilda domar ska debatteras och ifrågasättas. Du som reagerar har också rätt till och möjlighet att skaffa dig korrekt information. Det är inte säkert att du får den i olika trådar på sociala medier. Vi på domstolen svarar gärna på dina frågor om vår verksamhet. Du behöver inte hålla med oss. Men vi kanske kan prata med varandra?