Likhet inför lagen
Likhet inför lagen är en helt grundläggande utgångspunkt i en rättsstat. Om man begår ett brott ska man behandlas och bedömas på samma sätt. Oavsett om är man godsägare eller bostadslös. Oavsett om man är svensk medborgare i tionde generationen eller nyanländ. Oavsett om man är man eller kvinna.
Utgångspunkten är brottets straffvärde
Samma beviskrav gäller för alla misstänkta – oavsett vem han eller hon är. Likheten inför lagen säkerställs dessutom genom att det är den brottsliga gärningen som står i centrum när domstolen ska bestämma den straffrättsliga reaktionen, det vill säga vilket straff eller annan påföljd som ska dömas ut. Utgångspunkten är det som kallas brottets straffvärde, det värde som anger hur allvarligt brottet är. Straffvärdet är ett abstrakt begrepp som mäts i hur många dagsböter brottet förtjänar eller, om brottet är så allvarligt att böter inte är tillräckligt som straff, hur många månader eller år i fängelse som brottet förtjänar som straff.
Brottets straffvärde – hur högt det bedöms vara – kan avgöra om påföljden blir fängelse eller om det i stället går att välja en icke frihetsberövande påföljd som till exempel skyddstillsyn eller villkorlig dom. Om fängelse väljs som påföljd bestäms fängelsestraffets längd med utgångspunkt i straffvärdet. För det fall straffvärdet (det vill säga hur allvarligt brottet anses vara) uppgår till 14 månaders fängelse blir enligt huvudregeln också fängelsestraffet 14 månaders fängelse. Oavsett om man är godsägare eller bostadslös.
Individuella omständigheter hos den tilltalade kan påverka straffet
Domstolen ska alltså bestämma det straff som brottet förtjänar. Men är det hela sanningen? Faktiskt inte. Att den tilltalade är sjuk eller gammal kan domstolen ta hänsyn till när straffet bestäms. Detsamma att den tilltalade har angett sig själv till polisen. Och i vissa fall faktiskt även att den tilltalade är taxichaufför. Hur hänger det ihop med att alla ska behandlas lika – oavsett vem man är?
Svaret är att lagstiftaren har ansett att vissa omständigheter med anknytning till gärningsmannens person, alltså sådant som inte har direkt med brottet att göra, ska ha betydelse när domstolen bestämmer straffet. Det handlar om omständigheter som det skulle vara oskäligt, orättvist och inhumant att inte ta hänsyn till när straffet bestäms. Det kallas med ett föråldrat (och ganska obegripligt) uttryck för billighetshänsyn.
Vad är billighetshänsyn?
Det går att beskriva det som att domstolen lyfter blicken från den brottsliga gärningen (det vill säga själva det handlande som utgjorde ett brott) och ser till hela sammanhanget – bland annat på vilket sätt brottet upptäcktes, hur den tilltalade agerade efter brottet och vilka konsekvenserna blir för den tilltalade när straffet ska verkställas. Att utmäta ett straff innebär att staten klandrar den enskilde, det vill säga ger uttryck för att en gärning var felaktig och omoralisk. Att då inte ta hänsyn till vissa förmildrande omständigheter kan då bli orimligt och framstå som oetiskt.
Det är alltså fråga om omständigheter som kan påverka straffet så att det blir lindrigare än annars, det vill säga att det döms ut ett lägre straff än vad brottets straffvärde motiverar. Sådana omständigheter kan i vissa fall vara så framträdande att domstolen av det skälet avstår från att döma ut ett fängelsestraff och i stället dömer ut en lindrigare påföljd, i första hand en villkorlig dom eller kanske en skyddstillsyn. Om det döms ut ett fängelsestraff kan domstolen döma ut ett kortare fängelsestraff än det minimistraff som är bestämt för det brottet, om det finns mycket påfallande förmildrande omständigheter.
Vilka omständigheter ska domstolen beakta?
Det är ganska svårt att på ett allmänt sätt beskriva och ringa in de omständigheter som domstolen ska ta hänsyn till vid sidan av brottets allvar. Som tur är har det angetts i lagtexten ganska exakt vad domstolen ska fästa avseende vid. Genom att ta del av de olika punkterna i bestämmelsen (29 kap. 5 § brottsbalken) förstår man lättare vad det handlar om – och att det egentligen är ganska självklart att sådant bör kunna spela roll när ett straff bestäms. Dessa olika punkter presenteras därför här:
- Om den tilltalade till följd av brottet drabbats av en allvarlig kroppsskada. Ett exempel kan vara att en rattfyllerist under körningen råkat ut för en så allvarlig trafikolycka att han eller hon blir invalidiserad. Ett annat exempel kan vara att tjuven halkar på trappan och blir allvarligt skadad. Kanske kan man använda uttrycket att ”somliga straffar Gud på en gång” – utan att för den delen tro på någon gammaltestamentlig straffande Gud. På något sätt har gärningsmannen genom kroppsskadan redan fått ett straff, vilket gör det rimligt att lindra det straff som domstolen sedan dömer ut.
- Om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. Om en äldre person har gjort sig skyldig till ett brott med högt straffvärde, kan domstolen sätta ned straffet så att det blir kortare än vad straffvärdet motiverar. Varför ges då en sådan rabatt till äldre gärningsman – brottet är ju lika allvarligt oavsett hur gammal gärningsmannen är? Det hänger samman med att livet är kort – och ju äldre man är desto större ”andel” av det liv man har kvar i frihet undandras genom ett fängelsestraff. Utifrån detta resonemang är det främst vid längre fängelsestraff som det blir aktuellt att tillämpa denna punkt. Även dålig hälsa hos gärningsmannen kan leda till att domstolen dömer ut ett lindrigare straff. Det kan till exempel gälla vid mycket allvarliga och rent av livshotande sjukdomar. Det kan vara inhumant att döma ut ett långt fängelsestraff för den som till exempel lider av obotlig cancer med ett snabbt sjukdomsförlopp.
- Om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks. I vissa fall kan det dömas ut ett lindrigare straff om det förflutit en lång tid sedan tidpunkten för gärningen. För det första bör det vara fråga om ordentligt lång tid, det vill säga att det gått flera år (kanske minst 3-4 år) sedan brottet begicks. Vad som är ovanligt lång tid – vilket är en förutsättning för att tillämpa denna punkt – beror på vilket brott det handlar om. Om det är ett brott som är lätt att utreda finns det större anledning att döma ut ett lindrigare straff än om det är ett brott som tvärtom är komplicerat och tidsödande att utreda. I de fall det beror på den tilltalade själv att det gått lång tid mellan brott och rättegång blir det inte någon strafflindring, till exempel om den tilltalade hållit sig undan delgivning och rättegång.
- Om den tilltalade efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet. Den som försöker ställa saker till rätta efter att ha begått ett brott kan få ett lindrigare straff. Det kan gälla till exempel att en person som misshandlat någon sedan hjälper brottsoffret till sjukhus eller att den som stulit något återlämnar stöldgodset. För att ett sådant handlade ska tillmätas betydelse ska det ske på eget initiativ, det vill säga innan gärningsmannen blivit avslöjad eller vet om att han eller hon blivit avslöjad.
- Om den tilltalade frivilligt angett sig eller lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet. Den som anger sig själv frivilligt eller medverkar till att den brottslighet som han eller hon är misstänkt för kan utredas, kan få ett lindrigare straff än annars. En frivillig angivelse innebär att någon erkänner brott som han eller hon inte redan är misstänkt för. Bestämmelsen gäller bara angivelse av egen brottslighet. Att agera ”kronvittne” och ange medbrottslingar leder alltså inte till någon strafflindring enligt denna punkt. Att någon lämnar uppgifter av väsentlig betydelse innebär att det måste vara fråga om konkreta uppgifter som gör att brottsligheten går snabbare att utreda.
- Om den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet utvisas ur riket. En utländsk medborgare kan utvisas om han eller hon begått allvarlig brottslighet och när det är fråga om återfall i brott. I vissa fall avstår domstolen från att utvisa utlänningen om han eller hon har en stark anknytning till Sverige, till exempel om utlänningen bott länge i landet och har hela sin familj här. Många utländska medborgare utvisas trots att de har anknytning till Sverige, vanligast om det är fråga om allvarlig brottslighet. I sådana fall kan det dömas ut ett lindrigare straff eftersom den tilltalade genom utvisningen drabbas av negativa konsekvenser, som att han eller hon till exempel riskerar att tappa kontakten med sin familj eller inte kan träffa sina barn regelbundet.
- Om den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet blir eller kan antas bli avskedad eller uppsagd från anställning eller drabbas av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning. Det kan hända att den som döms för brott förlorar arbetet eller annars sin försörjning till följd av brottet. En polis kan bli avskedad, även om han eller hon döms för ett brott som begåtts utanför tjänsten. Detsamma kan gälla till exempel för en lärare eller läkare. En taxiförare eller någon annan yrkeschaufför som gör sig skyldig till grovt rattfylleri blir regelmässigt av med körkortet och därigenom möjligheterna att under viss tid fortsätta att utöva sitt yrke. Vad det handlar om är att den tilltalade drabbas av andra negativa konsekvenser av brottet än det straff som domstolen bestämmer. Det kan då finnas skäl att döma ut en lindrigare straffrättslig påföljd.
- Om ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle framstå som oproportionerligt strängt med hänsyn till andra rättsliga sanktioner till följd av brottet. Den som döms för brott kan även träffas av andra rättsliga sanktioner pga. brottet än själva straffet. Det kan bland annat handla om sådant som bestäms i brottsmålsrättegången, som till exempel. att den tilltalades bil förverkas (det vill säga att den tilltalade blir av med bilen) samtidigt som han eller hon döms för trafikbrott. Det kan även gälla sanktioner som bestämts av någon annan myndighet, som till exempel att ett vite dömts ut eller att tillstånd till att bedriva en verksamhet har dragits in. Det kan beskrivas som att flera olika sanktioner kumuleras, det vill säga läggs på varandra. För att det ska bli rättvist i förhållande till andra som döms för lika allvarlig brottslighet, men som inte drabbas av andra sanktioner än själva straffet, kan det dömas ut ett lindrigare straff för den som även träffas av andra sanktioner än den straffrättsliga påföljden.
- Om någon annan omständighet påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar. Det finns enligt denna punkt utrymme för att ta hänsyn till andra omständigheter än de som räknas upp i de specifika punkterna. För att det ska bli aktuellt att döma ut ett lindrigare straff, måste det dock var omständigheter som är lika tungt vägande som de specifika punkterna. Det innebär att denna punkt sällan blir aktuell att tillämpa. Många (säkerligen de flesta) som döms för ett brott kan till exempel drabbas av negativa sociala konsekvenser, såsom omgivningens fördömande reaktioner och till och med social utfrysning. Sådant kommer domstolen dock inte ta hänsyn till, utan strafflindring kan bara ske om det är fråga om mer speciella omständigheter som liknar de som har specificerats i de åtta punkterna som tidigare är beskrivna. I undantagsfall skulle domstolen till exempel kunna ta hänsyn till att ett långt fängelsestraff skulle kunna drabba ett barn till den tilltalade, s.k. tredjemanshänsyn.
Hur blev det med likheten inför lagen?
Domstolen kan alltså ta hänsyn till en mängd olika omständigheter utöver den brottsliga gärningen, när den bestämmer vilken straffrättslig påföljd som ska dömas ut. Dessa är ofta kopplade till den tilltalades individuella förhållanden. Hur stämmer det då med att det ska gälla likhet inför lagen? Svaret är att det inte finns något motsatsförhållande. Det som domstolen ska ta hänsyn till är förmildrande omständigheter som alla människor kan ställas inför i olika skeden av livet – oavsett vem han eller hon är. Samma slag av individuella hänsyntagande ska göras för alla människor som åtalas och döms. Att de är så tydligt preciserade i bestämmelsen underlättar att olika fall behandlas lika. Sålunda likhet inför lagen.
