Om man bara läser beskrivningarna av olika brott i straffbestämmelserna tycks de utgå från att brott alltid begås av en ensam gärningsman. De börjar nästan alltid med orden ”Den som…”. Som exempel kan nämnas bestämmelsen om mord som inleds ”Den som berövar annan livet, döms för mord…”.
I brottsbalken finns dock en bestämmelse om medverkan som kompletterar de andra bestämmelserna. Den bestämmelsen gäller alla brott i brottsbalken, men också alla andra brott med fängelse i straffskalan. Enligt den bestämmelsen ska inte bara den eller de som har utfört gärningen utan också annan som främjat gärningen med råd eller dåd dömas. De olika medverkande kan dömas som gärningsmän, anstiftare eller medhjälpare.
När har man främjat en brottslig gärning?
För att kunna dömas för någon form av straffbar medverkan ska man ha främjat den brottsliga gärningen ”med råd eller dåd”. Ett främjande kan alltså vara av såväl psykiskt som fysiskt slag. Både den som till exempel uppmuntrar någon annan att begå ett brott och den som kör en flyktbil kan straffas.
Ansvar för medverkan kan drabba även den som bara obetydligt ”bidrar” till ett brott. Skolboksexemplet är mannen som inte gjorde mer än att ta emot sin kamrats rock och hålla den, medan kamraten misshandlade en annan person. Mannen som höll i rocken dömdes av Högsta domstolen för medhjälp till misshandel.
För straffbarhet krävs inte att medverkan har varit en förutsättning för brottet. Att brottet skulle ha begåtts ändå, även utan någon annans medverkan, innebär alltså inte att den medverkande går fri från straff.
En handling som däremot inte haft något som helst inflytande på brottet är inte en straffbar medverkan. Det är till exempel inte straffbart att bara gillande stå och titta på när ett brott begås. Någon allmän skyldighet att ingripa mot andras brottslighet finns inte. I vissa fall finns dock en sådan skyldighet, exempelvis för en förälder som inte hindrar sitt barn från att begå ett brott.
En medverkansgärning kan begås före eller samtidigt med brottet utförande, men inte efter det att brottet avslutats. I vissa fall är dock sådan ”efterföljande” medverkan straffbelagd som ett eget brott, till exempel häleri.
Varje medverkande är självständigt ansvarig, dvs. oberoende av om någon annan medverkande kan straffas. Den som till exempel medverkar till att ett icke straffmyndigt barn begår en brottslig gärning kan dömas för sin medverkan.
Vem är gärningsman?
När flera personer har hjälpts åt med att utföra ett brott kan alla straffas som gärningsmän. Flera personer kan vara gärningsmän samtidigt även om inte alla, och kanske inte ens någon av dem, självständigt uppfyller hela brottsbeskrivningen i en straffbestämmelse. Det förutsätter dock att det de gör tillsammans innebär att brottsbeskrivningen är uppfylld.
För att någon ska kunna dömas som medgärningsman krävs i regel att personen deltar i det brottsliga handlandet, åtminstone mer perifert, och att agerandet utgör ett led i en gemensam brottsplan. Det krävs inte att varje medverkande känner till de närmare detaljerna i brottsplanen. Om genomförandet av ett planerat brott innefattar en arbetsfördelning mellan de medverkande kan de alltså alla dömas som gärningsmän. Högsta domstolen har som exempel nämnt att en person som håller vakt vid en inbrottsstöld kan vara att betrakta som gärningsman.
När flera personer utför olika delar av en brottsplan brukar man säga att de agerar tillsammans och i samförstånd. Ett sådant samförstånd behöver inte vara uttryckligt utan kan också vara tyst.
Vem är anstiftare?
Den som inte är att anse som gärningsman döms för anstiftan av brottet om han har förmått någon annan att utföra det. Det kan ske på olika sätt. Det krävs inte övertalning eller vilseledande.
Vem är medhjälpare?
Den som inte är att anse som gärningsman och inte heller som anstiftare döms för medhjälp till brottet, om han eller hon på något annat sätt har främjat gärningen med råd eller dåd. Det kan handla om till exempel skjuts till brottsplatsen eller uppmuntran till brottet.
Straffrättsligt ansvar för medverkan kräver också uppsåt
Var och en av de medverkande ska bedömas efter det uppsåt (eller den oaktsamhet) som ligger honom eller henne till last. I fråga om medhjälp krävs uppsåt dels i förhållande till gärningsmannens (eller gärningsmännens) gärning, dels i förhållande till den egna medverkansgärningen.
Vad blir straffet?
Utformningen av medverkandebestämmelsen syftar till att alla medverkande som har skuld i ett brott ska straffas oavsett om de är att betrakta som gärningsmän eller inte. Straffskalan är därför densamma oavsett om en medverkande bedöms som gärningsman eller som anstiftare eller medhjälpare. Det finns inte heller något hinder mot att gärningsmannen, beroende på omständigheterna, får ett lindrigare straff än till exempelanstiftaren.
För varje medverkande ska straffet bestämmas efter vad som ligger henne eller honom till last. Det så kallade straffvärdet för medverkansgärningen styrs av det straffvärde som gäller för den brottslighet som främjas och graden av den medverkandes delaktighet.
Att flera medverkande utnyttjar sitt numerära överläge för att angripa en enskild innebär typiskt sett att de framkallar en utsatt situation hos brottsoffret. Detta är något som ska ses som försvårande när straff bestäms.
Det finns också en bestämmelse om straffnedsättning, eller till och med straffrihet, för mer ringa medverkan. Den bestämmelsen tar sikte på sådana medverkande (inklusive gärningsmän) som har förmåtts att medverka till brott genom tvång, svek eller missbruk av ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller som bara har medverkat i mindre mån.
