Det händer då och då att en domstol som dömer en person för ett brott också bestämmer att personen ska utvisas från Sverige. Ibland får personen inte komma tillbaka till Sverige under en viss period och ibland gäller utvisningsbeslutet för resten av personens liv.
Utvisning kan bara bestämmas för personer som inte har svenskt medborgarskap. En svensk medborgare har en grundlagsskyddad rätt att vistas i Sverige. Det gäller även om man har dubbla medborgarskap.
Det är normalt sett åklagaren som begär att domstolen ska pröva frågan om utvisning på grund av brott. Domstolen måste göra en mängd olika överväganden innan den beslutar om en person ska utvisas eller inte.
När överväger åklagaren att begära utvisning?
Åklagaren brukar överväga att begära utvisning i brottsutredningar som rör allvarlig eller upprepad brottslighet som kan leda till fängelse och som har begåtts av en person som inte är svensk medborgare.
Vilka förutsättningar måste vara uppfyllda för att domstolen ska besluta om utvisning?
- En grundförutsättning för att domstolen ska besluta om utvisning är att det straff som domstolen dömer ut för själva brottet är ett svårare straff än böter.
- Dessutom krävs det att domstolen anser att det finns risk för att personen i fråga gör sig skyldig till nya brott i landet eller att det brott som personen nu har gjort sig skyldig till är så allvarligt att personen inte bör få stanna kvar i landet.
Men hur avgör domstolen egentligen om det finns risk för fortsatt brottslighet?
Domstolen ska göra en konkret bedömning i det enskilda fallet. Bedömningen kan exempelvis ta sikte på om personen i fråga tidigare har gjort sig skyldig till brott i Sverige eller utomlands. Det räcker inte med ett påstående från åklagarens sida om att det är på det sättet utan det måste framgå av exempelvis registerutdrag, tidigare domar eller liknande för att domstolen ska kunna utgå ifrån att personen i fråga har gjort sig skyldig till brott tidigare och att det därmed också finns en risk för att personen i framtiden kommer att göra sig skyldig till nya brott.
Domstolen kan komma fram till att det finns risk för fortsatt brottslighet trots att personen inte är dömd sedan tidigare vare sig i Sverige eller utomlands. Ett sådant exempel kan vara då en person vistas olovligt i Sverige och saknar ordnad försörjning och dessutom kort tid efter det att personen kom till landet har gjort sig skyldig till upprepad brottslighet. Några rättsfall från Högsta domstolen som berör frågan om risk för fortsatt brottslighet är NJA 1990 s 293, NJA 2006 s 375 och NJA 2007 s 533.
När är brottet så allvarligt att utvisning kan bestämmas enbart med hänsyn till brottet?
Vid riktigt allvarlig brottslighet behöver domstolen inte konstatera att det finns en risk för fortsatt brottslighet. Det är i stället brottets allvar i sig som motiverar utvisning. Som en allmän riktlinje brukar man säga att det handlar om brott som är så allvarliga att ett fängelsestraff på ett år eller mer skulle kunna bli aktuellt i det enskilda fallet.
Strängare regler för att besluta om utvisning i vissa fall
Domstolens bedömning i utvisningsfrågan handlar inte enbart om brottet utan också om den person som begärs utvisad. Det finns exempelvis förbud mot att utvisa utländska medborgare som har kommit till Sverige som barn och som har fått större delen av sitt liv präglat av förhållandena här i Sverige. En utlänning som kom till Sverige före 15 års ålder och som har bott här minst fem år får inte utvisas på grund av att hen har gjort sig skyldig till brott.
Det finns också särskilda regler som ställer upp strängare krav för utvisning av exempelvis EES-medborgare och nordiska medborgare som har vistats viss tid i Sverige, liksom för flyktingar.
Den som har flyktingstatus kan utvisas vid synnerligen grova brott när det dessutom finns en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet om personen får stanna kvar i Sverige. Högsta domstolen har i avgörandet NJA 1991 s. 203 ansett att försök till dråp är ett sådant synnerligen grovt brott som kan leda till utvisning. Om en flykting riskerar sitt liv eller förföljelse av särskilt svår art i sitt hemland kan en utvisning av en flykting inte genomföras (verkställas). Domstolen är skyldig att begära information från Migrationsverket i frågan.
Anknytning till Sverige
Frågan om anknytningen till Sverige är av särskild betydelse när domstolen överväger om en person ska utvisas. Domstolen beaktar exempelvis hur länge personen har vistats i Sverige och personens levnadsomständigheter som arbete, bostad och social anpassning. Domstolen beaktar också personens familjeförhållanden och om personen har barn. Barnets nuvarande kontakt med föräldern och hur en utvisning skulle påverka framtida kontakter tas in i domstolens bedömning. Dessa omständigheter kan leda till att domstolen bestämmer sig för att inte utvisa personen trots att det kanske finns risk för att personen begår nya brott eller har gjort sig skyldig till ett allvarligt brott.
Särskilt om bedömningen när den som begärs utvisad har barn i Sverige
För att domstolen ska kunna bedöma konsekvenserna för barn till en förälder som riskerar att utvisas krävs det att domstolen har tillgång till en utredning om barnets situation. Socialnämnden har en skyldighet att yttra sig till domstolen om barnets behov av kontakt med den som begärs utvisad, hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas vid ett utvisningsbeslut.
Den omständigheten att brottet riktar sig mot barnet eller skett inom familjen minskar tyngden av barnets respektive familjens betydelse vid bedömningen av anknytningen. Den som har begått ett allvarligt brott mot sitt barn ska inte kunna använda anknytningen till barnet som ett argument för att slippa utvisning.
Tiden för återreseförbud
En viktig faktor när domstolen bestämmer återreseförbudets längd är hur allvarligt det begångna brottet är. Ju allvarligare brott, desto längre tid för återreseförbudet. Vid mycket allvarlig brottslighet kan ett återreseförbud som gäller för resten av personens liv bli aktuellt. Omständigheter som utöver brottets allvar kan påverka bedömningen i skärpande riktning är främst återfallsrisken och samhällsfarligheten hos den som begärs utvisad. Frågan om tiden för återreseförbud behandlas av Högsta domstolen bl.a. i rättsfallen NJA 1992 s. 615 och NJA 2010 s. 592.
Ett utvisningsbeslut kan i vissa fall leda till ett lindrigare straff
Ett beslut om utvisning kan innebära ett sådant men för den som utvisas att utvisningen i kombination med straffet blir obefogat sträng. Domstolen har då möjlighet att sänka straffet. Detta gäller naturligtvis enbart för den som har en anknytning till Sverige. För den som helt saknar anknytning eller har en begränsad anknytning kan ett beslut om utvisning normalt inte medföra något men som ska beaktas när domstolen bestämmer fängelsestraffets längd.
När det gäller utlänningar som inte är medborgare i någon av EU:s medlemsstater eller i någon annan Schengenstat (tredjelandsmedborgare) medför ett utvisningsbeslut från Sverige att de kan bli registrerade på den så kallade spärrlistan inom Schengen, SIS. För den tredjelandsmedborgare som har familj i en annan Schengenstat kan registreringen få till följd att hen inte får återvända till det land där resten av familjen är bosatt. Detta är också ett sådant men som domstolen i Sverige kan beakta. Frågan har exempelvis behandlats av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2010 s. 592.
När det gäller omständigheter som kan påverka straffet så att det blir lindrigare och utvisningsfrågan, se också vårt tidigare inlägg om billighetshänsyn.
Vad händer om den som utvisats kommer tillbaka under tiden för återreseförbudet?
Den som trotsar ett återreseförbud gör sig skyldig till brott. Domstolen dömer normalt ut ett fängelsestraff för den som inte respekterar sitt utvisningsbeslut.
