2018-01-23
på Södertörns Tingsrätt
Ämnen: , , , , ,

Jag fortsätter nu förra veckans blogginlägg om nödvärnsrätten eller rätten till självförsvar som vi nog ofta säger i dagligt tal. Måste någon av parterna ta upp frågan om självförsvar för att domstolen ska beakta den? Vem ska bevisa att det har varit fråga om en självförsvarssituation?

Åberopsbörda och bevisbörda

Nödvärnsrätten är vad man inom juridiken kallar en objektiv ansvarsbefriande regel. Det innebär bland annat att alla straffbestämmelser ska läsas som om nödvärnsrätten stod inskriven i bestämmelsen. Det betyder också att om man är åtalad behöver man inte själv säga (åberopa) att man inte vill dömas för brott eftersom man handlat med nödvärnsrätt. Det är till och med så att man som åtalad inte ens behöver veta om att man handlat i en nödvärnssituation. Domstolen ska på eget initiativ bedöma om situationen, när gärningen begicks, var sådan att den åtalade hade rätt att försvara sig med nödvärnsrätt. (se Högsta domstolens avgörande i NJA 1994 s. 48, https://lagen.nu/dom/nja/1994s48)

Den åtalade behöver dock lämna en berättelse som inte är uppenbart verklighetsfrämmande och som också objektivt sett innebär att hen haft rätt till nödvärn. Om åklagaren vill få den åtalade dömd är det sedan upp till åklagaren att lägga fram så mycket motbevisning att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad.

Att missta sig om själva ansvarsfrihetsregelns innebörd (rättsvillfarelse) och därmed tro att man haft nödvärnsrätt gör inte att man blir frikänd.

Hur tillämpar domstolarna bestämmelserna om nödvärn?

Min allmänna reflektion är att domstolarna är relativt stränga när det gäller bedömningen av begreppen (rekvisiten) uppenbart oförsvarligt och svårligen kunna besinna sig (nödvärnsexcess). Domstolarna godtar sällan att det tillgripna våldet inte står i proportion till det våld som ska avvärjas. Likaså ställer domstolarna ofta närmast orimligt höga krav på sinnesnärvaro och eftertanke på personer som är utsatta för brottsliga angrepp.

Två exempel från Högsta domstolen

I Högsta domstolens avgörande i NJA 2005 s 237 (https://lagen.nu/dom/nja/2005s237) var NN åtalad för mord genom att avsiktligen (uppsåtligen) med kniv ha gett XX fem sticksår på bålen. Sticksåren hade skadat XX:s hjärta, lungor, lever och tunntarm. XX dog till följd av skadorna.

NN erkände men sa att han inte ville dömas på grund av reglerna om nödvärnsrätt. XX hade angripit honom med kniv och det var det angreppet han ville hejda. Högsta domstolen godtog att NN varit av den uppfattningen att angreppet var livsfarligt och att NN därför hade rätt att själv använda sig av livsfarligt våld. Högsta domstolen ansåg att det våld som NN använt sig av – sett enbart utifrån kravet att det inte får föreligga ett uppenbart missförhållande mellan nödvärnshandlingen och den skada som hotat genom angreppet – att NN:s agerande inte var uppenbart oförsvarligt.

Högsta domstolen ansåg dock ändå att det våld NN använt sig av var uppenbart oförsvarligt eftersom det klart avvikit från vad som behövts för att avvärja angreppet. Vid dödligt våld måste man enligt Högsta domstolen ställa höga krav på att något alternativ för att hejda angreppet inte funnits för att det dödliga våldet inte ska anses vara uppenbart oförsvarligt. Högsta domstolen ansåg inte heller att NN kunde gå fri med hänvisning till reglerna om nödvärnsexcess.

HD kom fram till att NN gjort sig skyldig till dråp och dömde NN med tillämpning av en bestämmelse i brottsbalken som innebär att domstolen när den bestämmer hur allvarlig en gärning är (gärningens straffvärde) ska se det som förmildrande om en gärning, utan att vara fri från ansvar, är sådan som avses i bestämmelserna om nödvärn. Domstolen får då döma till lindrigare straff än som är bestämt för brottet. Högsta domstolen tillämpade även en bestämmelse om s.k ungdomsrabatt – NN var vid gärningstillfället 19 år. Straffet blev därmed fängelse i två år.

I Högsta domstolens avgörande i NJA 2009 s. 234 (https://lagen.nu/dom/nja/2009s234) var en man (NN) åtalad för grov misshandel genom att han med en hammare avsiktligen (uppsåtligen) hade gett XX ett flertal slag i huvudet på ett sätt som medfört livsfara och synnerligen allvarliga skador.

NN medgav de faktiska omständigheterna men ville inte dömas eftersom han ansåg att han handlat i självförsvar. Om domstolens skulle tycka att han använt för mycket våld gjorde han gällande att han skulle frias på grund av reglerna om nödvärnsexcess. XX hade vid flera tidigare tillfällen hotat NN med kniv. Åklagaren godtog att NN haft rätt till nödvärn men påstod att våldet var uppenbart oförsvarligt.

Högsta domstolen konstaterade att det varit ett utdraget händelseförlopp, att NN själv berättat att XX efter ett tag raglade runt och betedde sig konstigt. Högsta domstolen ansåg att NN i detta skede inte hade rätt att i självförsvar slå ytterligare hammarslag mot XX:s huvud. I vart fall hade dessa slag varit uppenbart oförsvarliga, konstaterade Högsta domstolen. Mannen blev dock ändå frikänd. Högsta domstolen hänvisade till reglerna om nödvärnsexcess och menade att NN vid gärningen på grund av rädsla befann sig i ett sådant psykiskt tillstånd att det måste anses ursäktligt att han inte förmått att begränsa sin våldsanvändning till det tillåtna enligt nödvärnsrätten.

Rätten att avvärja fara (nödrätten)

Inledning

Reglerna om nöd är subsidiära i förhållande till nödvärns- och laga befogenhetsreglerna, dvs. reglerna om nöd ska tillämpas först om en tillämpning av nödvärnsreglerna och bestämmelserna om laga befogenhet är utesluten. För straffrihet krävs att nödhandlingen ska vara påkallad av ett intresse av betydligt större vikt än det som offras.

Nödsituationen

En nödsituation innebär att en fara hotar liv, hälsa, egendom eller annat av rättsordningen skyddat intresse. Exempel på en nödsituation kan vara att ett hus börjar brinna och man lånar en vattenslang utan att be om tillåtelse. Att faran ska hota ett intresse som omfattas av rättsordningens skydd innebär att man inte kan åberopa nöd om faran/hotet riktas mot ett intresse som inte är värt detta skydd.
Nöd kan inte heller åberopas när statsmakten sanktionerat verksamheten och den alltså är laglig (kärnkraftverk, skogsavverkning etc.). Om statsmakten skulle ge tillstånd till kalkbrytning vid Ojnare skog på Gotland har man inte rätt att med hänvisning till nödreglerna försöka stoppa kalkbrytningen. En liknande fråga har prövats av Högsta domstolen i NJA 2000 s. 302 (https://lagen.nu/dom/nja/2000s302) gällande skogsavverkning.
Till skillnad från nödvärnsrätt kan nödrätt finnas även om den nödställde själv framkallat faran. En annan skillnad mot nödvärnsrätt är att nödrätt också kan innebära intrång i utomståendes (tredje mans) intresse. Inte heller förutsätter nödrätt att situationen uppkommit genom brottsligt angrepp och en nödhandling kan riktas mot annan person eller sak än den varifrån faran hotar.
I lagen finns ingen begränsning beträffande nödhandlingens karaktär men nödrätten berättigar inte en enskild person att göra ingripanden som ryms inom en myndighets ansvar om det inte finns särskilt starka skäl för detta.
Nödhandlingen ska för att fria från ansvar vara ägnad att avhjälpa nöden, dvs. handlingen ska objektivt sett vara sådan att man kan förvänta sig att den fara man vill avhjälpa också blir avhjälpt genom nödhandlingen.

För att illustrera det som sagts kan följande exempel ges. Vid en promenad på stranden ser och hör du en person som ligger i vattnet några hundra meter ut från strandkanten och ropar på hjälp. Personen håller på att drunkna. På stranden ligger en båt med åror och allt. För att rädda personen i vattnet tar du båten och ror ut till den nödställde. Det är helt klart att du inte ska dömas för att du lånat båten utan lov. Du har begått den gärningen med nödrätt.

Själva nöden är alltså att en person håller på att drunkna. Nödhandlingen är att utan lov ta den båt som ligger på stranden (att ta en båt och ro ut från stranden utan tillåtelse är straffbart som egenmäktigt förfarande). Handlingen, att ta båten och ro ut mot den nödställda, kan antas vara en åtgärd som är ägnad att avhjälpa nöden. Skulle någon åtalas för handlingen ska hen därför inte straffas eftersom hen haft nödrätt. Exemplet visar också att en nödhandling kan drabba tredje man, båtens ägare.

Försvarligheten

En nödhandling får inte vara oförsvarlig. Det innebär ett väsentligt lägre krav än vad nödvärn förutsätter. Gränsen för nödvärnsrätt går vid uppenbart oförsvarliga gärningar medan gränsen för nödrätt går vid oförsvarliga handlingar. Att handlingen ska vara försvarlig innebär inte att den måste vara det enda eller bästa alternativet utan endast att situationen varit sådan att det rimligen kunde anses motiverat att man handlade på det sätt man gjorde.

Beträffande försvarligheten har Högsta domstolen i NJA 1988 s. 495 (https://lagen.nu/dom/nja/1988s495) sagt att det inte är försvarligt av ägaren till ett antal dvärggetter att skjuta ihjäl en jakthund som tagit sig in i en inhägnad och där angripit ett par av getterna. Omständigheterna ansågs inte vara sådana att getägaren kunde gå fri från ansvar för skadegörelse enligt bestämmelserna om nöd och nödexcess. Hundens ägare fick dock inte hela det skadestånd han ville ha (skadeståndet jämkades).

Även inbillad (putativ) nöd är ansvarsbefriande, på samma sätt som inbillat nödvärn. Om du vill läsa mer om inbillat nödvärn, se föregående veckas blogginlägg.

Excess

En nödhandling som är utförd i excess (att man gjort mer än vad som är tillåtet enligt nödbestämmelserna) kan vara ansvarsfri, nämligen om omständigheterna varit sådana att den åtalade svårligen kunnat besinna sig.

Omständigheter att beakta vid bedömningen av om den åtalade svårligen kunnat besinna sig är;
a) farans art
b) den tid som stått till förfogande för överväganden
c) den åtalades individuella egenskaper
d) om den åtalade varit påverkad av alkohol eller andra droger.
Såväl nödvärnsrätt som nödrätt omfattar även den som hjälper den angripne eller den som hjälper den nödställde.
Enligt 29 kap 3 § första stycket 5 BrB kan – om gärningen inte är straffri enligt reglerna om excess – straffvärdet påverkas i mildrande riktning. Det är alltså detsamma som gäller i fråga om nödvärn.

Om du som läsare har ytterligare frågor är du naturligtvis välkommen att skriva till domarbloggen på mailadressen sodertorns.tingsratt.domarbloggen@dom.se