2018-02-27
på Södertörns Tingsrätt
Ämnen: , , ,
Är det värt det? Några reflektioner efter SVT:s första avsnitt av Domstolen

I veckans avsnitt av Domarbloggen kommenterar domarna Elin Carbell Brunner, Karin Påle Bartes och Linda Mossberg Karlström torsdagens avsnitt av SVT:s Domstolen. Vilka tankar och funderingar väcker avsnittet hos dem? Så här säger de:

I torsdags fick vi träffa bekanta från tidigare säsonger i SVT:s program Domstolen. Säsongens första avsnitt handlade om en grannfejd på Djurgården och en bostadsrättsförening som har stämt en medlem eftersom föreningen anser att medlemmen använder utrymmen för privat bruk som egentligen tillhör föreningens gemensamma utrymmen.

Våra reflektioner efter att ha sett programmet är hur viktigt det faktiskt är att människor kommer överens och hittar hållbara lösningar på sina konflikter i ett tidigt skede. Det är tydligt för oss som sett programmet att samtliga inblandade parter har mått väldigt dåligt av att ha den här pågående processen hängandes över sig. Särskilt ansträngande blir det naturligtvis när man har en konflikt med människor som man träffar varje dag vilket är fallet för grannarna på Djurgården. Den här situationen som vi får se i programmet är inte på något sätt unik utan det är väldigt vanligt att konflikter påverkar hela människors liv. Det ser vi som arbetar i domstolsvärlden gång på gång. Som konstateras i programmet tar sådana här konflikter ”pengar, tid och hälsa”. Vi tänkte därför berätta vad domstolens roll är vid konfliktlösning men också peka på vad som är domstolens begränsningar.

Domstolens roll

Många människor har aldrig satt sin fot i en rättssal.  Även om man är osams med någon i fråga om pengar eller rättigheter brukar det mesta gå att lösa utom rätta.

Återkommande ord i avsnittet var ”rättvisa” och ”sanning”. Den krassa verkligheten är dock att den som söker rättvisa eller sanning inte automatiskt får det bara för att hen vänder sig till domstolen.  I ett tvistemål är det nämligen de tvistande parterna själva som förfogar över rättegången i den meningen att de bestämmer vad domstolen ska pröva. Domstolen gör inga egna utredningar eller andra ansträngningar för att ta reda på hur det förhåller sig ”i verkligheten”.  Det domstolen gör är att se till att parternas begäran är tillräckligt tydlig och klar så att den kan läggas till grund för ett domslut, exempelvis B ska betala A ett visst belopp. Det måste också anges en rättslig grund för en begäran, alltså faktiska omständigheter som leder till att B ska betala A ett visst belopp, exempelvis att B har lånat pengar av A som B inte betalat tillbaka. Även motparten måste ange en rättslig grund för varför B inte ska betala A ett visst belopp eller varför B i vart fall inte ska betala hela det krävda beloppet.
Hela domstolsprocessen står och faller med att de rättsliga grunderna är tydligt formulerande. Allting som framförs i målet, såsom omständigheter, bevisning och argument, måste ha stöd i den rättsliga grund som parterna angett. Man brukar prata om ramen för processen och den har varken med rättvisa eller sanning att göra.
Innan parterna går till huvudförhandling ska domstolen se till att ramen för processen är klarlagd. Parterna får inte föra bevisning om något som ligger utanför ramen och domstolen får inte heller döma över något som inte finns inom ramen för processen. Självfallet kan det som parterna upplever är rättvist eller sant ligga utanför processramen och då får det inte beaktas av domstolen.

Ett stort problem för både privatpersoner och småföretag är rättegångskostnaderna. Domstolen tar naturligtvis inte betalt för sitt arbete av parterna men det gör ombuden. Den som förlorar i domstol brukar som regel också få betala motpartens rättegångskostnader, utöver de egna kostnaderna.  I en del mål kan ombudskostnaderna bli väldigt höga. I torsdagens program rörde det sig om flera miljoner, men så är det inte alltid. Det aktuella programmet behandlar en omfattande och komplicerad tvist och ombuden har därför lagt ner mycket tid i målet.
Den som funderar på att stämma någon bör tänka sig noga för, gärna tillsammans med en anlitad jurist. Den som är personligen berörd av en tvist kan sällan själv bedöma problemställningarna och bevisfrågorna. För att kunna göra en rimlig bedömning av riskerna med en rättslig process behövs tid och tillgång till utredning i form av viktiga handlingar och annat. Sådant kostar naturligtvis pengar– eftersom anlitade jurister oftast tar betalt per nedlagd timme.

Förlikning

Många tror säkert att domstolens enda roll är att avgöra mål men så är det inte. En annan viktig uppgift för domstolen är att försöka få parterna att komma överens. Jurister brukar använda ordet ”förlikning” för en överenskommelse.

Av 42 kap. 17 § första stycket rättegångsbalken framgår det:

Rätten ska verka för att parterna förliks eller på annat sätt uppnår en samförståndslösning, om det inte är olämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter.

Eftersom en rättegång tar lång tid och är riskfylld kan den som startar processen ofta vara beredd att avsluta målet, bara hen får en del av det krävda beloppet. På motsvarande sätt vill ofta den som är stämd komma ifrån processen genom att betala en del av – men inte hela – det krävda beloppet. En sådan uppgörelse innebär att domstolen inte alls prövar bevisningen och målet i övrigt. En förlikning kan egentligen ske när som helst. Ofta säger man att ju tidigare desto bättre. Som vi kunde se i programmet kan rättegångskostnaderna bli väldigt höga över tid och parterna känna stort obehag av att vara inblandade i tvisten.  Därför är en överenskommelse ofta positiv för båda parterna.
Domstolen ska alltid ta upp frågan om förlikning. Det vanligaste är att frågan tas upp i samband med den muntliga förberedelsen, det vill säga vid det första sammanträdet i målet. Praktiskt taget alla förlikningar innebär att var och en av parterna ska stå för sina egna rättegångskostnader. På så vis behöver det inte uppstå någon onödig diskussion om vilka nedlagda kostnader som varit rimliga. Ofta innebär en förlikning också att parterna förklarar att de inte har några andra krav mot varandra efter förlikningen. ”Bordet rensas” en gång för alla. Slutligen innehåller en förlikning i princip aldrig något uttalande om vem som hade rätt eller fel; ingen blir vinnare eller förlorare, ingen behöver tappa ansiktet.
Vägen till en förlikning är ofta lång och den kan se olika ut.  Oftast inleds förhandlingen med att domaren förklarar fördelarna med att ingå en förlikning. Det handlar om att rättegångar är dyra och att resultatet är oförutsägbart. Även om båda parter tycker att de har rätt är det inte säkert att de får rätt eftersom utgången ofta handlar om värdet av den bevisning som parterna lägger fram vid huvudförhandlingen. Det är vanligt att ordföranden påminner parterna om att alla förlikningar innebär att båda parter är missnöjda, eftersom utgången inte blir så bra som de hade hoppats.
Som vi såg i programmet kan konfliktnivån mellan parterna ofta vara hög. Då är det klokt att förlikningsförhandlingarna förs med en part åt gången. Metoden kallas för Göteborgsmodellen och påminner om en sängkammarfars i så måtto att parterna går in och ut ur ett sammanträdesrum där domaren sitter. Bud och villkor utväxlas och i den bästa av världar träffar parterna en förlikning.
När parterna har kommit överens återstår frågan hur de vill att målet ska avslutas. Ofta vill parterna att deras överenskommelse ska skrivas i en dom, men det händer att de skriver ett eget förlikningsavtal och återkallar målet hos domstolen. Då skrivs målet av eftersom det inte längre finns någon tvist. Fördelen med en dom är att den kan verkställas hos Kronofogdemyndigheten, det vill säga den part som ska få betalt enligt domen kan få hjälp med att realisera motpartens tillgångar till exempel genom tvångsförsäljning av motpartens egendom.

Särskild medling

Ett alternativ till att domaren i domstolen hjälper parterna att komma överens är att en medlare i stället utses för parterna. Detta kallas särskild medling. Det här var något som den ena parten i programmet tog initiativ till under tiden som parterna väntade på att hovrättsförhandlingen skulle börja. Det är dock så att man när som helst under processens gång och med fördel på ett tidigt stadium kan anlita en medlare. Man kan till och med anlita en medlare innan man ens väljer att gå till domstol. Om medlingen rör ett mål som finns hos domstolen och parterna inte kommer överens med hjälp av medlaren så fortsätter processen sedan i domstolen.
En viktig skillnad mellan särskild medling och förlikningsförhandlingar i domstolen är kostnaden. Parterna behöver inte betala för att domaren ska föra förlikningsförhandlingar utan tvärtom är det som ovan nämnts en del av domarens arbete och ansvar att försöka få parterna att komma överens.  Vad gäller medlarens arbete måste parterna normalt betala för det. I programmet såg vi dock att medlaren endast tog betalt om han lyckades med sitt uppdrag men det vågar vi nog påstå inte hör till vanligheterna.

Vad är fördelarna med särskild medling jämfört med förlikningsförhandlingar?

  • Medlaren kan i högre grad än domaren arbeta för en bred uppgörelse. Det innebär att uppgörelsen kan omfatta fler tvister än den som har gått till domstol och att andra personer än de som är parter i målet kan omfattas av uppgörelsen. Ett sådant helhetsgrepp kan t.ex. leda till att en pågående affärsrelation lättare bevaras.
  • Domarens huvudfokus är den rättsliga frågan i målet men medlaren däremot kan hjälpa till att undersöka viktiga förutsättningar för en överenskommelse, t.ex. bygglov.
  • I normalfallet kan det sättas av mer tid för medlingen än för förlikningsförhandlingar.
  • Medlingen kan äga rum i en mer avslappnad miljö än den i en domstol, t.ex. i ett badhus för att återknyta till avsnittet.
  • En medlare med erfarenhet av den aktuella branschen eller annan sakkunskap som är av betydelse för parterna kan väljas.

För den som är intresserad av särskild medling och vill veta mer finns det både skriftlig information och en film här http://www.domstol.se/Tvist/Sarskild-medling/

Några slutord

Våra kommentarer av programmet har till stor del handlat om parterna. En sak som vi verkligen bör ta med oss som domare är däremot scenen där en av parterna hämtar ut sin dom och sedan har svårt att förstå den, tror att hans sida har vunnit, och först senare förstår att det inte riktigt är så fullt ut. Inom Sveriges domstolar bedrivs sedan många år ett klarspråksarbete som syftar till att vi ska skriva domar på ett enkelt och lättbegripligt sätt. På Södertörns tingsrätt arbetar vi kontinuerligt med klarspråksfrågor, bland annat genom utbildningstillfällen och återkommande granskningar av våra domar. Det är naturligtvis viktigt att parterna förstår det som domstolen kommer fram till och att det inte finns några oklarheter i en dom. När det gäller parter som har hög konfliktnivå sinsemellan kan en dom som är svår att tyda annars lätt bli till en tvist i sig där vardera parten tolkar domen på sitt sätt och till sin egen fördel.

Våra bestående tankar och intryck av programmet är vikten av att på ett tidigt stadium försöka att komma överens och att en överenskommelse där ingen vinner fullt ut ofta är det bästa även om man som part för stunden kan känna att man till varje pris vill driva sin sak och vinna målet. En process, särskilt om den pågår under lång tid, är tärande både för plånboken och hälsan. Och många gånger är det faktiskt så att det inte är värt det!