2020-03-10
på Södertörns Tingsrätt
Ämnen: ,
Några tankar om förlikning

Enligt 42 kap 17 § rättegångsbalken ska domstolen verka för att två parter förliks eller på annat sätt träffar en samförståndslösning, om det inte är olämpligt med hänsyn till målets beskaffenhet eller övriga omständigheter. Vad som är intressant att notera är att domstolens skyldighet inte begränsar sig till dispositiva tvistemål som exempelvis kan handla om ett krav på betalning utan kravet på att verka för en samförståndslösning finns även i våra indispositiva tvistemål, det vill säga våra familjemål, men där ska lösningen också vara i enlighet med barnets bästa.

Frågan är vilken vägledning som domstolarna har fått av lagstiftaren när det gäller tillvägagångssättet för att verka för en förlikning. Det är ju trots allt så att vi domare ägnar mycket tid åt att försöka verka för just förlikning, men det finns inte någon bestämmelse som reglerar hur det hela ska gå till. Traditionellt har det nog varit så att många domare har haft någon särskilt skicklig rådman som de själva var notarier åt en gång i tiden som förebild när det gäller det egna förlikningsarbetet. Det är därför välkommet att man numera anordnar olika utbildningar både på domstolen och inom ramen för de utbildningar som Domstolsverket anordnar för såväl fiskaler som ordinarie domare. Förlikning är nämligen en mycket viktig del av vårt arbete som domare.

Det ska sägas att domarens förlikningsinsatser kan ske när som helst under processen, men den här framställningen berör endast det förlikningsarbete som sker under den muntliga förberedelsen, som är den första gången som domaren träffar parterna. Det är också där som tyngdpunkten i domarens förlikningsarbete ligger.

Partsperspektivet

Till skillnad från många domare har jag också erfarenhet av att tidigare ha arbetat som advokat och mina yrkesår som advokat har gett mig ett särskilt partsperspektiv. Under mina 17 år som advokat mötte jag alltifrån extremt skickliga förlikningsdomare till lika dåliga sådana och det är inte särskilt svårt att peka på de egenskaper som utmärker den skickliga respektive mindre skickliga förlikningsdomaren. En första sak som jag och mina advokatkollegor kunde notera var att den skickligaste förlikningsdomaren inte nödvändigtvis är den som lyckas förlika flest mål. Det allra bästa förlikningsarbetet har den utfört som klarar av att förlika målet och få parterna att känna ett bibehållet förtroende för rättsväsendet. Att försöka pressa fram en förlikning till varje pris är säkert framgångsrikt i det korta perspektivet, men direkt förödande för parternas syn på domstolen.

För att nå syftet att kunna förlika ett mål samtidigt som man håller en alltigenom respektfull ton mot parterna kräver, enligt min erfarenhet, att förlikningsarbetet inleds redan när man börjar den muntliga förberedelsen. Det är viktigt att domaren kan målet på sina fem fingrar och är mycket väl bevandrad i all åberopad bevisning. Ombuden är oftast väl pålästa men inte så pass att de har koll på alla handlingar i målet. Den domare som har identifierat alla rättsfrågor och kan koppla ihop dessa till de ingivna handlingarna i målet, kommer att åtnjuta stort förtroende. Det spelar ingen roll om domaren själv inte behärskar rättsområdet lika bra som advokaterna; bara det att domaren har koll på materialet och rättsfrågorna är respektingivande. Den som är väl inläst på målet kan också lätt gå vidare till steg 2 i förlikningsarbetet, att ställa initierade frågor till parterna. Att som ombud få relevanta frågor från domstolen, som man kanske inte omedelbart kan besvara, kan upplevas som tungt och ens ursprungliga självsäkerhet kan förbytas mot en ny, mindre segerviss, känsla. Redan härigenom har en viktig grund lagts för själva förlikningsförhandlingen. En ytterligare bas för förlikningsförhandlingen skapas om domaren genomför hela den muntliga förberedelsen, och tar upp frågan om målets fortsatta planering hela vägen fram till huvudförhandlingen, innan förlikningsförhandlingen påbörjas. När planeringen väl är gjord blir situationen konkret och verklig för parterna; de inser att målet faktiskt kommer att avgöras och att få ett specifikt datum för huvudförhandling bidrar i högsta grad till denna upplevelse.

Själva förlikningsförhandlingen

Ovanstående innebär att domaren har en bra bas att stå på när förlikningsförhandlingen ska ta vid. En första fråga att ta ställning till är om man ska prata med parterna enskilt eller om man ska låta båda parterna vara närvarande samtidigt under förlikningsförhandlingen. Min uppfattning är att så gott som alla domare numera tillämpar den s.k. Göteborgsmodellen, alltså pratar med respektive part enskilt. Jag anser dessutom att det är den överlägset bästa ordningen eftersom parterna känner sig friare att säga sin mening då.

Vem man börjar prata med av parterna är så klart en smaksak, men jag tror inte att man bör vara alltför låst vid att börja prata med den som ska prestera något, dvs. svaranden. I stället får det vara en lämplighetsfråga som bedöms utifrån det enskilda fallet.

Det finns som sagt inga bestämmelser som ger domaren stöd för hur själva förliknings­förhandlingen ska gå till. Inte heller finns det några givna framgångsrecept på vilka argument som ska användas för att få parterna att flytta sina positioner. Av förarbetena till 42 kap. 17 § rättegångsbalken anges som ett huvudargument till varför parterna bör förlikas, att det så gott som alltid är till gagn för dem att göra upp i godo. Det har i det sammanhanget ofta nämnts att parterna kanske vill ha nya affärer ihop i framtiden. Frågan är hur väl det påståendet står sig idag när kommersiella parter, företrädda av skickliga ombud, tvistar vid allmän domstol. Ofta ligger det flera månaders arbete bakom ett beslut att lägga en fråga i tvist och parterna har många gånger välgrundad anledning att söka en domstols dom. Att de skulle vilja ingå nya avtal med varandra är oftast uteslutet.

Det övergripande ansvaret som domaren har är att inte förmedla en känsla hos parterna att domstolen inte vill döma i målet. Om förlikningsförhandlingen inte går precis som domaren vill får domaren under inga förhållanden visa att hen är missnöjd. Jag kan inte nog understryka hur mycket det urholkar förtroendet för rättsväsendet. Vid ett oräkneligt antal tillfällen har jag i min tidigare roll som ombud lämnat en tingsrätt tillsammans med en klient som sagt att det var sista gången hen vände sig till rättsväsendet för att driva in sina fordringar. Som jag ser det är det då ointressant om domaren lyckades förlika målet eller inte; förlikningsförhandlingen var ändå misslyckad.

Domaren bör överhuvudtaget akta sig för att använda negativa argument i syfte att nå en förlikning. Argument som tar sikte på brister i rättsväsendet (det kan ta hur lång tid som helst innan målet slutligt är avgjort), eller på målets ringa värde (ska ni verkligen tvista om så här lite pengar?), skapar inget annat än bristande förtroende hos parterna.

Istället bör positiva skäl för en förlikning lyftas fram, men då noga valda sådana. Jag vet av erfarenhet att parterna är ganska procesströtta redan vid den muntliga förberedelsen eftersom de har tvistat en längre tid redan före rättegången. Små företag, som vi ofta har att göra med på Södertörns tingsrätt, genomsyras ofta helt och hållet av den pågående tvisten och det är ofta det enda som personalen pratar om vid fikabordet. Det är dränerande att ligga i tvist. Den gode förlikningsdomaren hjälper parterna att byta perspektiv och att se fördelarna med att inte ligga i tvist. Genom att stå på den grund som är lagd redan under den muntliga förberedelsen finns goda möjligheter att åstadkomma ett perspektivbyte.