Som utsänd för EU-missionen i Ukraina befinner sig hovrättsrådet Mari-Ann Roos dagligen i ett rättssystem som prövas av krigets verklighet. Domstolar stängs ned och ovanliga brott är helt plötsligt de vanligaste. I vår intervju berättar hon om en arbetsvardag där flyglarm samsas med utvecklingsinsatser – och varför rättssäkerheten är viktigare än någonsin när den hotas.
Den 24 februari var det fyra år sedan Ryssland attackerade Ukraina. Fyra år där ukrainarnas vardag har präglats av aggressionskrigets effekter, men där livet på något sätt har fortsatt framåt.
Precis som för andra delar av samhället påverkas och anpassas rättssystemet efter den rådande situationen. De domstolar som vanligtvis agerar i de ockuperade områdena har fått flytta sin verksamhet, brottsligheten har förändrats radikalt, trycket på domstolarna är skyhögt och förhandlingar får ofta avbrytas på grund av luftangrepp och elavbrott.
Ett redan ansatt rättssystem
Rättsväsendet i Ukraina har sedan länge haft ett väldigt lågt förtroende hos allmänheten. För att stödja de ukrainska myndigheterna i utvecklingen av den civila säkerhetssektorn, rättsstaten, en god förvaltning, respekten för de mänskliga rättigheterna och EU-tillnärmningsprocessen upprättades 2014 EU-missionens insats EUAM Ukraine. Sedan Ryssland inledde aggressionskriget i februari 2022 omfattar mandatet också utredning och lagföring av internationella brott. Idag består missionen av cirka 400 personer varav hälften är internationella representanter. En av dem är hovrättsrådet Mari-Ann Roos som har varit på plats i Kiev sedan september 2025.
– För mig är den här situationen helt ofattbar och krigsutbrottet grep mig på djupet. Jag noterade att Domstolsverket utlyste en tjänst i början av februari 2025, men det som fick mig att anmäla intresse var mötet mellan Zelenskyj, Trump och Vance i Vita huset 28 februari 2025. Jag har tidigare varit utsänd i andra konfliktzoner och kände att jag ville bidra med min kompetens även nu, berättar Mari-Ann Roos.
Bild: Mari-Ann Ross
Svårt att prioritera långsiktiga frågor
Målbilden av hennes uppdrag har varit att bland annat bistå i arbete kring lagstiftning, men de akuta frågorna har tagit en större del av vardagen. Arbetsuppgifterna består främst av möten med olika organisationer och myndigheter, utbildningsinsatser för domare, åklagare och poliser, men också analys, workshoptillfällen och mer generellt stöd till rättssystemets EU-anpassning.
– Min roll i EU-missionen är väldigt bred. Det kan hända att jag kastas in i ämnesområden som jag egentligen inte har mycket erfarenhet av, men det jag får göra då är att läsa in mig på området och bistå med mitt svenska domarperspektiv, berättar Mari-Ann Roos.
En ytterligare aspekt som försvårar lagstiftningsarbetet kopplat till EU-tillnärmningen är att de frågorna inte alltid får plats och prioriteras i den kontext som nu råder.
En helt annan vardag än den i Sverige
Vardagen i Ukraina går inte att jämföra med den i Sverige. Mari-Ann Roos berättar om nätter som präglas av ryska attacker med drönare och missiler och dagar som präglas av elavbrott, avsaknad av värme i den bitande vinterkylan och för många även avsaknad av vatten.
– Jag var i Kosovo precis efter kriget och det var en del kritiska situationer, men inget går att jämföra med det här. De storskaliga nattliga attackerna sker numera ofta en eller ett par gånger per vecka och kan pågå i upp till tio timmar. Och däremellan är det ”mindre” attacker på någon eller några timmar. Skulle jag varje gång gå ner i det kalla och omysiga garaget under mitt hus skulle det inte bli mycket sömn. Därför sover jag ofta i badrummet som saknar fönster och ger lite bättre skydd med sina dubbla bärande väggar. Efter särskilt långa attacknätter får vi på missionen flextid för att få möjlighet att ta igen lite av all förlorad sömn, förklarar Mari-Ann Roos.
Bild: Mari-Ann Roos sovplats under särskilt långa attacknätter
Väl på plats på kontoret, där alla förväntas vara mellan klockan 9 och 18, fylls dagarna med möten, förberedelser och utbildningar tillsammans med kollegor inom EU-missionen. Även om den psykologiska och praktiska uthålligheten är en stor del av arbetet hjälps Mari-Ann Roos och hennes kollegor åt att hantera situationen.
– Jag känner mig inte ensam i att hantera situationen, men vi pratar ganska lite om det – vi hanterar det helt enkelt genom att genomleva det tillsammans. Jag gör ju det här frivilligt, jag har valt att komma hit. Och varje dag tänker jag på hur mycket värre det är för ukrainarna som inte har något val, säger Mari-Ann Roos.
Bild: Irpin City Court, domstolen i Irpin, Ukraina. Foto: Mari-Ann Roos.
Det sällsynta har blivit det vanliga
Sett till Ukrainas domstolsväsende har verkligen allt kastats över ända under det pågående kriget.
– En domare från en liten domstol berättade för mig att före kriget var snatterier och ringa narkotikabrott de vanligaste brotten i hennes domstol. Nu är de vanligaste brotten i hennes domstol militära brott och kollaboratörer, brott som hon aldrig hade dömt över tidigare, förklarar Mari-Ann Roos.
De domare och åklagare som vanligtvis verkar i domstolar som nu ligger inom ryskockuperade områden har under konflikten blivit utplacerade eller sekonderade till andra domstolar i Ukraina. Väl där behöver de hantera ett ofantligt högt tryck och logistiska svårigheter med att till exempel få parter och förhörspersoner från de ockuperade områdena att komma till domstolen, men också med att genomföra förhandlingar som ofta måste avbrytas på grund av flyglarm. Med denna yttre påverkan och nya typer av mål är det en påfrestande arbetsmiljö för många.
Rättssäkerheten extra viktig när det blåser
Som utsänd inom EU-missionen ligger det i Mari-Ann Roos uppdrag att värna rättssäkerheten, vilket är särskilt viktigt under ett pågående krig.
– Det sker krigsbrott varje dag och det är självklart viktigt att samla in bevisning, men det finns också många andra aspekter i de pågående processerna som behöver bevakas. Rättssäkerheten är viktigare än någonsin i en sådan här situation där grundvalarna skakar och tyvärr finns det situationer som förtjänar kritik, berättar Mari-Ann Roos.
Ett sådant exempel är att många rättegångar mot bland annat kollaboratörer och när det gäller internationella brott sker utan att den tilltalade är närvarande och utan tillräckliga rättssäkerhetsgarantier, vilket har genererat en hel del kritik som Mari-Ann Roos tycker är berättigad.
Bild: Krigsmonument i Irpin utanför Kiev. Texten på monumentet lyder: To break our will, no iron is enough.
Framtiden i uppdraget och Ukraina
För Mari-Ann Roos pågår uppdraget till och med september med möjlighet till förlängning. Hon framhåller att så länge hon känner att hennes kompetens passar för de aktuella uppdragen kommer hon att vilja kvar, men om något annat behövs återvänder hon till Sverige och sin roll som hovrättsråd.
När Mari-Ann Roos funderar på hur denna upplevelse kommer påverka hennes privat- och arbetsliv framåt är det tydligt att det inte är något som går att ta lätt på:
– Jag har jobbat internationellt under flera vändor tidigare, så ett utifrånperspektiv på det svenska rättsväsendet hade jag redan på olika sätt. Men det som är unikt i den här situationen är nog – utöver att befinna sig mitt i ett fullskaligt krig – främst kopplat till rättssäkerheten och insikten om hur skört allting är. Som att det helt plötsligt är (de ukrainska motsvarigheterna till) brotten i 18 och 19 kapitlen brottsbalken som är de vanligaste. Livet och den regelbaserade världsordningen är så sköra.
Hon avslutar sedan med en tanke till Ukraina:
– Ukraina behöver verkligen allt stöd vi kan ge. Inte bara för Ukrainas skull utan för vår världsordning. Det är svårt att förstå hur detta kan få fortgå. Och så vill jag passa på att berömma mina ukrainska domarkollegor. Deras arbetsbörda och arbetsvillkor nu är ofattbara och de kämpar på, dag ut och dag in. Det är imponerande.
Bild: Mari-Ann Roos tillsammans med domare, åklagare och advokater vid en workshop.
Mer information om internationellt arbete
Här kan du läsa mer om EU-missionen i Ukraina: EUAM Ukraine | EUAM Ukraine
