Många beslut som påverkar vår vardag fattas i EU. Regler om miljö, digitala tjänster, resor och konsumentskydd är bara några exempel. Dagens skribent Peter Norman är domare vid Förvaltningsrätten i Stockholm. Han har lång erfarenhet från arbete inom EU, bland annat som enhetschef i Europaparlamentet. I det här blogginlägget reder han ut hur det går till när EU stiftar nya lagar.
Hur stiftar EU nya lagar?
Svaret är att processen är både lång och komplicerad. Flera institutioner måste vara överens innan en lag kan bli verklighet. Samtidigt är det just det som är tanken. Alla medlemsstater och folkvalda politiker ska få möjlighet att påverka beslutet.
Tre institutioner delar på arbetet
EU:s lagstiftning bygger framför allt på samarbete mellan tre institutioner:
- Europeiska kommissionen (kommissionen) – består av 27 kommissionärer – en från varje medlemsstat. Kommissionen tar fram förslag till nya lagar.
- Europaparlamentet (parlamentet) – har 720 ledamöter – de väljs direkt av EU:s medborgare. Parlamentet beslutar om lagar tillsammans med Europeiska unionens råd.
- Europeiska unionens råd (ministerrådet) – består av ministrar från medlemsstaternas 27 regeringar. Ministerrådet beslutar om lagar tillsammans med parlamentet.
I de flesta fall måste både parlamentet och ministerrådet godkänna ett lagförslag innan det kan bli lag.
Ett lagförslag börjar med en idé
Föreställ dig att EU vill införa nya regler för artificiell intelligens eller minska mängden plastavfall. Lagstiftningsprocessen startar när Europeiska kommissionen presenterar ett förslag. Kommissionen fungerar lite som EU:s motor för nya lagar. Den kan inte ensam bestämma vad som ska gälla, men den har i uppgift att lägga fram lagförslag.
Lagförslaget skickas i nästa steg vidare till parlamentet och ministerrådet. Båda institutionerna granskar innehållet och funderar på om de vill ändra något. Om parlamentet och ministerrådet direkt tycker likadant kan lagen antas ganska snabbt. Ofta vill de dock göra egna ändringar, och då börjar mer omfattande förhandlingar.
Parlamentet och ministerrådet arbetar fram sina positioner
När ett förslag kommer till parlamentet skickas det till det utskott som ansvarar för frågan. Det kan till exempel handla om utskott som ansvarar för områdena miljö, ekonomi eller transport.
En ledamot i det ansvariga utskottet utses till det som i EU kallas för rapportör. Rapportören leder arbetet och föreslår hur parlamentet bör ställa sig till lagförslaget. Ledamöterna kan sedan föreslå ändringar. Eftersom EU har 24 officiella språk måste förslagen översättas så att alla kan läsa dem. Lagstiftningsärendet debatteras sedan i olika utskott och en omröstning görs i det ansvariga utskottet. Därefter röstar hela parlamentet om lagförslaget. Den text som godkänts efter omröstningen blir parlamentets utgångspunkt i de fortsatta samtalen med ministerrådet.
Samtidigt behandlar medlemsstaterna kommissionens lagförslag i ministerrådet. Tjänstemän och experter från länderna diskuterar först förslaget i arbetsgrupper. När de har arbetat fram ett underlag som i vart fall majoriteten av medlemsstaterna kan gå med på går frågan vidare till ministrarna från medlemsstaterna. Ministrarna beslutar sedan vad som blir rådets gemensamma position. Den blir grunden för ministerrådets fortsatta förhandlingar med parlamentet.
Nu börjar förhandlingarna på riktigt
När parlamentet och ministerrådet har bestämt sina positioner börjar ofta så kallade triloger. En trilog är ett möte mellan representanter för de tre institutionerna:
- Europaparlamentet (parlamentet)
- Europeiska unionens råd (ministerrådet)
- Europakommissionen (kommissionen)
Målet är att hitta kompromisser och komma överens om den slutliga lagtexten. Kommissionen fungerar ofta som medlare mellan parlamentet och ministerrådet. Förhandlingarna sker vanligtvis på engelska och kan pågå från några timmar till långt in på natten. Dessa möten är inte öppna för allmänheten. Däremot är parlamentets och ministerrådets förhandlingspositioner offentliga.
Därför tar det ibland lång tid
Att komma överens är inte alltid enkelt. Tänk dig att 27 klasskompisar ska bestämma innehållet i ett gemensamt projekt där alla måste bli nöjda. Ungefär så kan det ibland vara inom EU.
Varje medlemsstat har sina egna prioriteringar. Det som fungerar bra i Sverige kanske inte fungerar lika bra i Spanien, Polen eller Grekland. Dessutom finns politiska skillnader. Vissa partier vill ha fler regler, andra färre. Därför kan förhandlingarna ta allt från några månader till flera år. Det krävs ofta kompromisser innan alla kan ställa sig bakom en gemensam lösning.
Val kan påverka processen
Europaparlamentet väljs om vart femte år. Efter ett val kan maktförhållandena förändras när vissa partier får fler platser i parlamentet och andra färre.
Om ett lagförslag fortfarande förhandlas när ett val närmar sig ökar därför pressen på institutionerna att bli klara. Annars riskerar arbetet att försvåras eller behöva omprövas av det nya parlamentet.
När överenskommelsen är klar
När parlamentet och ministerrådet har kommit överens granskas lagtexten noggrant. Den översätts också till alla EU:s officiella språk. Jurister går igenom texterna för att kontrollera att innehållet är korrekt och konsekvent på alla språk. Till sist röstar parlamentet och ministerrådet om den färdiga texten. Därefter publiceras lagen och kan börja gälla.
Till sist
Att stifta lagar i EU är en lång process där flera institutioner måste samarbeta. Europeiska kommissionen lägger fram förslag, medan Europaparlamentet och Europeiska unionens råd förhandlar om innehållet. Först när alla parter har enats kan lagen antas. Processen tar tid, men syftet är att säkerställa att både EU:s medborgare och medlemsstater får inflytande över de beslut som fattas.
