I dagens blogginlägg skriver Mari-Ann Roos en slutrapport efter ett år i Ukraina vid Europeiska Unionens Rådgivande Mission, 1 september 2025 – 31 augusti 2026.
Åter på Svea hovrätt efter ett år vid EUAM Ukraina
För ett år sedan berättade jag här på Domarbloggen om min första tid i Kyjiv och EU:s rådgivande mission till Ukraina (EUAM). Det blogginlägget hittar du här: Rättsligt stöd under brinnande krig – en rapport inifrån Ukraina – Domarbloggen. Nu, ett år senare är jag tillbaka i Sverige och på hovrätten.
Jag är djupt tacksam över att ha fått möjlighet att tillbringa ett år i Ukraina och över att ha fått dela krigsvardagen med ukrainarna. Det har känts viktigt och meningsfullt varje dag! Alla de utbildningstillfällen där jag deltagit som tränare/pedagog har gett mig tillfälle att träffa ett stort antal ukrainska domare, åklagare, brottsutredare och även akademiker. Alla dessa möten har gett mig insikter och lärdomar jag inte skulle vilja vara utan. Genom dessa möten har jag också lärt känna och älska ett land och dess folk. Om det finns någon lärdom jag vill förmedla till rättsväsendet i Sverige är det påminnelsen om hur OERHÖRT viktigt det är med oberoende domstolar och oväldiga domare, samt att rättssäkerhet och rättsstatens principer är något som inte kan tas för givet utan måste värnas varje dag och till varje pris.
Jag är – som kommer att framgå – kritisk till missionens oförmåga att utnyttja min och andras kompetens. EU är en jättekoloss på lerfötter, vilket innebär att det kan vara svårt att få tillräckligt svängrum för att göra något större avtryck. Det är viktigt att de uppdrag DV väljer att sekondera till är tydligt avgränsade och innebär en reell möjlighet att skapa ett mervärde med den kompetens man sekonderar. Svensk kompetens och svensk förvaltningskultur (rättfram, icke-hierarkisk, stort egenansvar) är en uppskattad ”exportvara”, som det finns goda skäl att fortsätta exportera men det gäller att få in personer på rätt nivå och med tillräckligt handlingsutrymme.
För den som vill och vågar pröva sina vingar i en helt annan kontext än den svenska är utlandsuppdrag något jag varmt rekommenderar. Det är hisnande och läskigt men samtidigt fantastiskt lärorikt, utmanande, stimulerande och roligt. Genom att lära sig mera om andra kulturer, får man nya perspektiv på sin egen och genom att lära känna ett annat rättsväsende får man nya perspektiv på sitt eget. Och genom att lämna sin invanda miljö får man nya insikter om sig själv. Vill man upptäcka nya oceaner, måste man (ju) våga släppa stranden ur sikte. Och arbetar man hårt och har lite tur kanske man får möjlighet att dra sitt lilla – men dock – strå till stacken ”en bättre värld för alla”.
Kort om EUAM Ukraine
EU European Union Advisory Mission to Ukraine (EUAM Ukraine) https://www.euam-ukraine.eu/ inrättades på inbjudan av Ukraina efter den så kallade Maidanrevolutionen (även kallad värdighetsrevolutionen) 2013–2014. EUAM Ukraina har till uppdrag att stödja de ukrainska myndigheterna i utvecklingen av den civila säkerhetssektorn, rättsstaten, en god förvaltning, respekten för de mänskliga rättigheterna och EU-tillnärmningsprocessen. Sedan Ryssland inledde det fullskaliga aggressionskriget i februari 2022 omfattar mandatet utredning och lagföring av internationella brott. Den 11 maj 2026 utvidgades mandatet till att omfatta stöd till Ukraina i kampen mot hybridhot och återintegration av veteraner inom den civila säkerhets- och skyddssektorn. Det utvidgade mandatet stärker också missionens stöd till de ukrainska brottsbekämpande myndigheternas kamp mot organiserad brottslighet och smuggling. Utöver EUAM, verkar också EU Delegationen (som utgör en del av EU:s utrikestjänst, EEAS) i Ukraina och kan sägas ha huvudansvaret för EU-medlemskapsproccessen.
Inom ramen för mandatet arbetar EUAM Ukraina nära sina ukrainska partners för att stödja dem i genomförandet av den övergripande strategiska planen för reform av hela brottsbekämpningssektorn (OAS) och dess handlingsplan, samt andra relevanta reformer inom den civila säkerhetssektorn.
EUAM Ukraina genomför mandatet genom:
- Strategisk rådgivning i fråga om den civila säkerhetssektoreformen, särskilt genom att ta fram strategiska dokument och utveckla lagstiftningen;
- Operativt stöd till reformer genom kapacitetsbyggande, utbildning och praktiskt stöd för den civila säkerhetssektorn;
- Samarbete och samordning som syftar till att stödja ukrainska partners i utvecklingen av sammanhållna och effektiva koordineringsmekanismer på både nationell och internationell nivå.
Missionen består idag av mer än 400 personer, varav ungefär hälften är internationella och resten är lokalanställda. Bland de internationella har många polisbakgrund. Sverige och Finland har de största kontingenterna med 20 personer vardera medan Tyskland kommer på tredje plats med 19 personer. Även de baltiska länderna är förhållandevis väl representerade. Därutöver är det en blandad skara. Utöver kontoren i Kyjiv har missionen fältkontor i Lviv och Odesa samt en mobil enhet som arbetar i befriade och angränsande områden (liberated and adjacent territories – LAT), liksom i Poltava och Dnipro.
Bildtext: Motherlandmonumentet håller sina skyddande händer över Kyjiv men mot det ryska aggressionskriget räcker det inte (okänd fotograf).
Mitt uppdrag och eventuella avtryck
Förväntningar
Mina förväntningar på uppdraget färgades, utöver av tjänstebeskrivningen, framför allt av det pågående aggressionskriget men också av mina tidigare utlandserfarenheter av att arbeta för EU Delegationen i Albanien 2019–2021 samt OSSE i Albanien 2005–2006 och i Kosovo 2000–2001.
Tjänsten som Senior Adviser on Legal Reform beskrevs i utlysningen på bland annat följande sätt.
- Att utforma och leverera utbildning och stödja organiseringen av workshops för lokala motparter;
- Att stödja utvecklingen av lokala institutioner som åklagarmyndigheten, inrikesministeriet, justitieministeriet och Verkhovna Rada inom området för den civila säkerhetssektorreformen, inklusive stöd i att utarbeta lagstiftning i enlighet med EU:s standarder;
- Att vara huvudförhandlingspartner med åklagarmyndigheten, inrikesministeriet, justitieministeriet och andra;
- Att analysera efterlevnaden av internationella och EU-rättsliga standarder och stödja de ukrainska myndigheterna med att utarbeta lagstiftning i linje med internationella och EU-standarder med särskilt fokus på civil säkerhetsreform och straffrätt, samt analys av jämförande lag och studier med mera;
- Att lämna synpunkter och tillhandahålla jämförande studier av ukrainska lagförslag samt att utarbeta lagstiftning som krävs för att anpassa den till internationella och EU-rättsliga standarder, särskilt inom den civila säkerhetssektorn och i fråga om straffrätt;
- Att bistå och/eller delta i arbetsgrupper och kommittéer som skapats av ukrainska myndigheter för att granska lagstiftning för att säkerställa efterlevnad av EU-standarder;
- Att identifiera och ge råd till relevanta ukrainska partners om kapacitetsutveckling och utbildningsmöjligheter inom rättsreform och utformningen av
EUAM Ukrainas kontor – på våningarna 3 och 4 – i hörnet av Spaska och Pochainska gatorna i Podil (en stadsdel nere vid floden). Huvudkontoret ligger i övre delen av stan, nära Maidantorget.
Arbetsuppgifter
Som min titel antyder, rekryterades jag för att arbeta med rättsreform, något jag har omfattande erfarenhet av både från mina 8 år på Straffrättsenheten på Justitiedepartementet och från mina tidigare utlandsuppdrag.
Vid mitt första introduktionsmöte med komponentchefen uttryckte hon hur glad och hedrad (!) hon var över att ha rekryterat en person med min bakgrund och kompetens och poängterade det stora behovet av någon som kan arbeta med lagstiftning och rättsreform. Trots detta har min expertis inom rättsreform inte efterfrågats.
Det jag har gjort, istället för att arbeta med rättsreform, är att utforma och hålla utbildningar om internationell humanitär rätt och kollaboratörer, burar i rättssalar (sic), militära brott, OSINT, etc. Detta omfattas av arbetsbeskrivningen och har varit både intressant, roligt och givande. Mina presentationer har varit mycket uppskattade och gett upphov till många inbjudningar till olika evenemang, bland annat för att tala för Verkhovna Radas (parlamentets) utrednings- och forskningsavdelning och på Lviv University of Trade and Economics. Utbildning är emellertid inte vad den rådgivande missionen enligt mandatet i första hand ska ägna sig åt. Det var inte heller vad jag rekryterades för och inte det bästa sättet att använda min kompetens.
Av frustration över att inte få några uppgifter under mina första månader i missionen (och innan jag hade identifierat hur jag kunde bidra till befintliga projekt och aktiviteter) designade jag det kostnadsfria domare-till-domare projektet. Som ett resultat av det identifierades vissa flaskhalsar inom rättsväsendet, särskilt i samband med planering av rättegångar och schemaläggning av förhandlingar. Denna fråga togs sedan upp vid en två dagars diskussionsklubb för domare i mars 2026, vilket bekräftade att bättre målhantering, huf-planering och schemaläggning skulle vara ett sätt att öka domstolarnas effektivitet och bidra till att minska de enorma målbalanserna. Projektet utvecklades sedan vidare och kommer att – i samarbete med Domstolsverket, Enheten för Internationella Relationer – resultera i ett studiebesök i Sverige i oktober och uppföljande workshops i Kyjiv.
Det jag har beskrivit ovan – alltså att jag inte fick uppgifter som matchar arbetsbeskrivningen och min kompetens – är anledningen till att jag valde att inte förlänga mitt kontrakt efter det första året. Den 14 september återvände jag till min tjänst vid Svea hovrätt.
Mitt [eventuella] bidrag
Även med beaktande av att jag bedömer att den aktuella tjänsten inte varit på rätt nivå för en person med min bakgrund eller ens en ordinarie domare, har just det förhållandet att jag är hovrättsråd varit en tillgång i kontakterna med olika aktörer. Trots skillnader mellan rättssystemen i Ukraina och Sverige har det varit en stor tillgång att kunna dela med sig av erfarenheter från ett – i allt väsentligt välfungerande – rättssystem. Detta har gett avtryck i domare-till-domare projektet och idéer för framtida projekt, bland annat när det gäller effektivisering av arbetet i domstolarna. Hanteringen av kollaboratörer är en högaktuell fråga som kommer att påverka samhället under lång tid, och även efter den fred som en dag kommer att komma. Frågan har därigenom koppling till den så kallade övergångsrättvisan (transitional justice) som i grunden handlar om att återuppbygga det demokratiska samhället efter krigstillståndet. Enhetens – och mitt – bidrag till hur de brottsbekämpande myndigheterna och rättsväsendet hanterar kollaboratörsbrotten, inte minst mot bakgrund av internationell humanitärrätt, har på ett tydligt sätt påverkat hur viktiga aktörer som Prosecutors Training Centre, National School of Judges, Security Service ser på frågan (även om såväl ändrad praxis som lagändringar fortfarande behövs). Viktigt är också det online-seminarium som jag och min finska domarkollega i juli 2026 höll för Verkhovna Radas forskningssekretariat, och som fick mycket positiv återkoppling. Samma online-seminarium har även hållits för Institute for Free Legal Aid, National School of Judges och Prosecutors Training Centre. Även det – osannolika – temat burar i rättssalen, som jag pratat om (eller snarare emot!) vid ett antal workshops som anordnats i samarbete med det ukrainska ombudsmannaämbetet, har tagits väl emot, lett till livliga diskussioner och till och med att några deltagare vid sittande bord sagt att de helt enkelt ska sluta anvisa den tilltalade att närvara i rättssalen i den fast installerade buren.
Internt inom missionen har jag bidragit genom att påtala brister dels när det gäller missionens agerande efter att huset där min lägenhet finns attackerades av en drönare i oktober, dels när det gäller skicket och ordningen i skyddsrummet under kontoret efter att jag tillbringade en – på grund av attackens omfattning och närhet – fasansfull natt där i maj. Som ett resultat av min kritik när det gäller drönarattacken mot bland annat mitt hus antogs några veckor senare nya riktlinjer för hur missionen bör agera vid liknande incidenter. Som ett resultat av min kritik när det gäller skicket i skyddsrummet under kontoret har avsevärda förbättringar skett och därefter har också fler och fler missionsmedlemmar tillbringat nätter där, vilket med tanke på den nuvarande situationen ofta är helt nödvändigt. Mina synpunkter på hanteringen av attacken på mitt hus ledde också till att missionen inrättade ett peer-to-peer support system och att ett antal kollegor fick utbildning i att vara en peer-to-peer-supporter. Jag gick själv den utbildningen och har haft stor nytta av den och därigenom kunnat hålla avlastande samtal med ett antal kollegor som befunnit sig i svåra situationer, med anledning av aggressionskriget eller annars. Detta har jag fått mycket uppskattning för.
Jag hoppas och förutsätter också att den kritik jag framfört i min slutrapport till missionen kommer att leda till förändringar.
Bildtext: Den långa minnesväggen över stupade i aggressionskriget, en av flera – ständigt växande – minnesplatser i Kyjiv.
Domstolsverket som utsändande myndighet
DV hade en mycket aktiv roll i samband med rekryteringen och utresan, vilket jag uppskattade. Tiden i Ukraina har – så klart – präglats helt av det pågående aggressionskriget med ständiga flyglarm och täta, ofta massiva och storskaliga, attacker. När jag vänt mig till Domstolsverket, till exempel i samband med att huset där jag har min lägenhet utsattes för en drönarattack, har jag fått omedelbar och bra respons.
Vardagen i Ukraina
Bildtext: Några Kyjivvyer
Ukraina framstår som ett modernt, lättillgängligt och vackert land. Det är – utöver det pågående aggressionskriget så klart – tryggt, infrastrukturen är välutvecklad (i vart fall på de platser jag besökt), allt finns att få tag på, maten är god, vädret ofta toppen och människor är generellt mycket vänliga och hjälpsamma. Jag hittade snabbt en bra lägenhet i stadsdelen Podil på promenadavstånd från missionen och centrala delar av Kyjiv. Staden är grön och det finns flera rejält stora parker att promenera i. Längs den breda floden Dnjeper som flyter genom staden finns sandstränder, stora grönområden, möjlighet att hyra till exempel kajak och på så sätt utforska naturen och öarna från vattnet.
 |
 |
Även med beaktande av att vädret ofta är toppen, var vintern rejält tuff. De ryska attackerna har sedan det fullskaliga aggressionskrigets början fokuserat på att bland annat slå ut energiinfrastrukturen. Det har lett till att elförsörjningen inte klarar av större toppar, t.ex. när vädret kräver uppvärmning eller nedkylning. Under den kalla vintern var det elavbrott upp till 18 timmar per dygn och många bostäder saknade uppvärmning under hela vintern med temperaturer ner till minus 20 grader. Mellan december och slutet på februari var utetemperaturen bara någon enstaka dag varmare än minus 10 grader. Gatorna var under hela denna tid täckta av ett tjockt lager knagglig is, och risken för att halka och skada sig var ständigt överhängande och många drabbades också av fallskador. Utan dubbar vet jag inte hur jag hade klarat mig; även med dubbar halkade och flög jag som en vante vid ett tillfälle, dock utan att skada mig. Mörkret på gatorna pga. elavbrotten ökade så klart riskerna ytterligare och reflexer på kläder och väskor var ett måste. Jag hade mestadels en acceptabel temperatur på kring eller över 15 grader hemma men under några veckor var temperaturen mellan 11 och 14 grader, vilket var rejält påfrestande. De ständiga elavbrotten gjorde också tillvaron mörkare, tristare och besvärligare. Min bostad var (tack och lov!) utrustad med en så kallad EcoFlow som höll kylen/frysen, badrumsbelysningen och några uttag (bland annat för wifi) igång. För att kunna koka vatten och laga mat skaffade jag gasdrivna campingkök; ett för tevatten och ett för att laga mat på.
Eftersom Ukraina – på grund av det ryska aggressionskriget – inte är en familjepositionering, är de internationella missionsmedlemmarna i stor utsträckning ”utlämnade” till varandra, medan de lokala kollegorna oftast har sina familjer kvar i landet. Det innebar mycket umgänge från internationella kollegor, och sammanhållningen inom bland annat den svenska kontingenten var god. Med beaktande av den mycket speciella vardagen orsakad av aggressionskriget – som är svår att förstå och förmedla till utomstående – har kollegorna som man delar vardagen med varit det viktigaste och bästa stödet.
Säkerheten
Det ryska aggressionskriget mot Ukraina innebär i princip ständiga – 24/7 – attacker med drönare och missiler mot någon del av landet och därutöver ett drönar- och markkrig längs med fronten. Frontkriget kan sägas påverka vardagen genom att väldigt många män är vid fronten och att kvinnor därför dominerar gatubilden och livet i stort. Risken för vardagsbrottslighet är låg, vilket möjligen också kan bero på att så många män befinner sig vid fronten. När det gäller luftkriget är det självfallet en påtaglig risk, även om risken för att råka ut för en trafikolycka sannolikt är högre. Larmet kan gå när som helst, även om de flesta större attackerna, i vart fall fram till augusti i år, skedde nattetid. Attackerna riktar sig dels mot militära mål, som ibland kan finnas eller tros finnas, inom tätt bebyggda bostadsområden, dels mot energi- och även annan infrastruktur. Vid nästan varje större attack träffas även bostadshus och civila personer dödas och skadas. Vissa attacker är tydligt riktade mot civila mål, som de mot stadsdelen Podil – där kontoret ligger och jag och många kollegor bodde – och olika kulturinstitutioner.
Via en Signalapp informerar missionen om säkerhetsläget och i samband med flyglarm informeras om vad som är på väg och om det är ett högrisklarm. Är det högrisklarm när man är på kontoret är det obligatoriskt att gå ner till skyddsrummet. Rekommendationen är att vid varje larm gå till ett skyddsrum. Detta är dock helt orealistiskt; dels skulle man inte få mycket gjort varken på arbetet eller utanför, dels skulle man sannolikt kollapsa – inte med ett hus – utan av sömnbrist och utmattning. Istället hittar man så småningom sin egen strategi och gör sin egen bedömning. Dagtid framstår det till exempel som osannolikt att RF skulle attackera civila byggnader eller centrala Kyjiv; det har hänt men bara någon enstaka gång (fram till augusti 2026, numera verkar det inte finnas några gränser). Med viss regelbundenhet och oftare under vissa perioder, till exempel i början av året, slutet på våren och under sommaren 2026, förekom det massiva attacker som kunde pågå från tidig kväll fram till en bra bit in på morgonen. De flesta av dessa nätter tillbringade jag sömnlös i badrummet – och hoppades på det bästa. Man hörde explosioner och luftvärn, explosioner och luftvärn natten igenom samt överöstes med information på missionens Signalchat och på olika Telegramkanaler om nedslag, explosioner, bränder, döda och skadade. Förfärligt!!! Men nästa dag kravlade man sig upp och livet fortsatte för de allra flesta, medan det för en del men ändå alltför många(!), tog slut eller förändrades i grunden.
När det gäller drönare, kan dessa – numera – bära laddningar med stor sprängkraft, men ofta används drönarna för rekognosering och många skjuts dessutom ned. Som en följd av detta bedöms flyglarm som endast omfattar drönare mer sällan som högrisklarm och oftast fortsätter man med vad man håller på med under drönarlarmen. Fram till mitten på sommaren 2026 innebar larmen om ballistiska missiler också att de i regel flög över/förbi Kyjiv och att larmet var över om ca 20 minuter. Detta förändrades dramatiskt sedan det blev känt att Ukraina saknade Patriotmissiler och därmed i princip saknade möjlighet att skjuta ned ballistiska missiler. Sedan mitten av sommaren har det också vid flera tillfällen hänt att ballistiska missiler träffat sina mål före eller samtidigt som flyglarmet gått. Det innebär att reaktionstiden är mycket kort eller obefintlig. I dessa fall har jag som bäst hunnit till badrummet, för skydd av dubbla bärande väggar. Detta framstår också som den klokaste strategin med tanke på att det under sommaren vid flera tillfällen hänt att personer dött på väg till skyddsrummet under pågående missilanfall.
Attacker i närområdet
Under mitt år i Ukraina har ett antal attacker riktats specifikt mot centrala Kyjiv, bland annat Podil. Vid en av dessa attacker, natten mellan den 22 och 23 oktober, träffades huset där jag bor av en drönare. Nedan en beskrivning av händelsen i ett mejl till Domstolsverket den 24 oktober.
Kl. 22.56 i går kväll gick flyglarmet och strax därefter, kl. 23.04 träffades huset där jag bor av drönare och någon minut senare träffades ett kontorshus ca 500 meter från där jag bor av ytterligare drönare. Jag och min bostad är oskadda och inga personskador från träffen på mitt hus har rapporterats. Min lägenhet ligger i en annan del av den stora huskroppen men avståndet till träffen är inte mer än 100 meter. Skadorna på mitt hus är förhållandevis begränsade medan skadorna på kontorshuset är omfattande (se bilder längst ned). Ytterligare träffar har rapporterats i kvarteren i närheten av missionen. Omedelbart efter flyglarmet hördes smällar från luftförsvaret, varvid jag steg upp och gick mot badrummet som ligger ett par meter från sovrummet. Jag tror den första träffen kom innan jag ens var framme. Hela huset vibrerade av träffen och smällen var öronbedövande. Jag märkte att jag skakade innan jag upplevde rädslan. Sedan kom fler smällar och kort därefter träffen på kontorshuset. Jag började med att bädda ned mig i badrummet men insåg nästan omedelbart att det var läge att gå ner i garaget, vilket jag gjorde. Det tar dock några minuter att få på sig kläder och få fatt på sin grabbag, men ner kom jag. Efter någon timme (och många smällar) blåstes faran över men jag hade knappt kommit på plats i badrummet innan larmet gick på nytt och det var dags att åter bege sig ner i garaget. Väl där träffade jag en kollega som visste lite mer om vad som hänt och visade bilder på skador på huset. Jag uppfattade det då som att den del av huskroppen som träffats låg något längre bort från min bostad. Först i morse insåg jag hur nära träffen var och vilken tur jag hade haft.
På det personliga och psykologiska planet var det självfallet en mycket omskakande händelse. Under veckan efter händelsen fick jag stresspåslag inför natten och sov endast i badrummet. Därefter ”tvingade” jag mig själv att gå och lägga mig i sängen men flyttade till badrummet vid varje larm. Så småningom gav oron med sig och ersattes av den mera normala vaksamheten kring säkerhetsläget.
Den andra, riktigt obehagliga attack som jag var med om inträffade natten till den 24 maj och då skrev jag följande mejl.
Förfärlig natt i Kyjiv. Ryssland attackerade – som vanligt – civila mål med ca 50 missiler och 700 drönare. Obeskrivliga smällar där allt skakade. Det kom varningar om en ”ovanligt” svår attack igår kväll så jag packade ner sovsäck mm och gick till bombskyddet under kontoret och la mig på en campingbädd. Sova var det inte tal om men jag kunde i alla fall ligga ned. Men jag och mina kollegor är ok. Fönstren blåste upp av en tryckvåg hos en av svenskarna.
Och lite senare:
Vill bara säga att det är ok med mig. Det hjälper när alla omkring en är i samma sits och man kan prata av sig. [—]. När det gäller gårdagens attack ska dock sägas att den bedöms ha varit den värsta mot Kiev sedan det fullskaliga aggressionskriget började. Den har resulterat i omfattande skador på – framför allt – olika kulturinstitutioner. Bland annat sägs Tjornobylmuséet – som jag försökt besöka ett par gånger då det varit stängt på grund av elavbrott – vara helt förstört. Även Nationalmuseet, Filharmoniska konserthuset, Operan och Centralposthuset ska ha skadats. Och i Podil, där just Tjornobylmuséet ligger, liksom många av oss på missionen bor och arbetar, är hundra- om inte tusentals fönster utblåsta, vilket även drabbat ett antal kollegor. Även på vårt huvudkontor har fönster blåst in och dörrar flugit runt av en tryckvåg. Fyra personer ska ha dött och ett sexiotal skadats.
Några av spåren på och omkring mitt hus efter attacken natten 22-23 oktober 2025. Andra områden är betydligt värre drabbade…
Garaget = skyddsrummet under kontoret, Tjornobylmuseet och högar av glas efter utblåsta fönster.
För Ukrainas – och världens – del måste man tro och hoppas att det finns ett ljus och ett hjärta i ändan på den mörka tunnel Ukraina befunnit sig sedan 2014 och framför allt sedan den 24 februari 2022. Faktum är också att Ukraina varje dag är en vinnare, genom att fortsatt hålla emot och genom att fortsätta att försvara sitt land, sin demokrati och sin självständighet. Ukraina är också en vinnare genom alla de enorma framsteg man gjort och gör när det gäller till exempel den drönarteknik som resten av världen nu efterfrågar. Men även på många andra områden är Ukraina en vinnare; samhället fortsätter att fungera, det digitala samhället blir allt mer sofistikerat, domstolarna dömer, tågen går (oftast dessutom i tid), varor levereras, människor utbildar sig, lär sig engelska, föder barn, flyttar tillbaka till Ukraina. Vi – Sverige, EU, resten av världen – har och kommer att fortsätta att ha oändligt mycket att lära av Ukraina.
Och en dag börjar nästa stora utmaning för Ukraina, att återerövra freden. Under den resan finns det MYCKET starka skäl att fortsatt stå vid Ukrainas sida.
