Vad är ett skiljeförfarande?
Nästan alla människor har någon form av uppfattning om vad en rättegång är. I media matas vi med nyheter om brottmålsrättegångar och allmänt sett är intresset för brottmålsrättegångar mycket stort. Dessutom vet nästan alla att man kan kräva betalt för sina fordringar, ansöka om äktenskapsskillnad eller om ensam vårdnad av barn genom att ansöka om stämning hos tingsrätten och att sådana mål handläggs som tvistemål.
Förmodligen har många även hört talas om begreppet skiljeförfarande, men frågan är om särskilt många vet vad det egentligen är. Det enklaste sättet att beskriva ett skiljeförfarande är att det utgör en lagreglerad, men ändå privat, rättskipning där parterna själva betalar för skiljedomarnas arbetsinsatser. Båda parterna utser varsin skiljeman varpå de två valda skiljemännen utser en tredje person, som blir skiljenämndens ordförande.
För att det ska kunna bli fråga om ett skiljeförfarande krävs att parterna har avtalat om ett sådant förfarande. I regel ingås avtalet om skiljeförfarande redan i samband med att parterna skriver på det ursprungliga kontraktet, dvs. långt före det att någon tvist har uppstått. Sådana så kallade skiljeklausuler är synnerligen vanliga i stora kommersiella avtal mellan ekonomiskt starka parter men förekommer även i mindre avtal med ekonomiskt svagare parter. Om det finns en skiljeklausul i kontraktet har ingen av parterna någon möjlighet att vända sig till tingsrätten vid en tvist, utan ett skiljeförfarande är den enda till buds stående möjligheten att väcka talan mot sin avtalspart med anledning av tvistigheter som är sprungna ur kontraktsförhållandet.
Vilka fördelar och nackdelar finns det med skiljeförfarande?
Jag inbillar mig att en och annan som läser detta undrar varför någon skulle vara intresserad av att ha ett skiljeförfarande, om det innebär att det är parterna själva som ska betala för själva förfarandet. Frågan är i så fall berättigad eftersom skiljemännen oftast kräver en rätt generös ersättning för sitt arbete vilket innebär att ett skiljeförfarande inte sällan är en mycket kostsam historia. Det finns dock vissa för parterna obestridliga fördelar med ett skiljeförfarande kontra en rättegång vid allmän domstol.
En första, och för kommersiella parter mycket viktig, fördel grundar sig i att en skiljedom inte är överklagbar. Bortsett från en perifer möjlighet att klandra skiljedomen (något som inte omnämns vidare i det här inlägget) betyder det att skiljedomen blir verkställbar direkt utan risk för att rättegången fortsätter i högre instans. Ett skiljeförfarande är därmed som regel betydligt snabbare än en rättegång vid allmän domstol.
Till skillnad från en process vid allmän domstol är skiljeförfarandet inte offentligt, vilket många bolag ser som en stor fördel. Ingen har rätt att komma och titta på förhandlingen och skiljedomen blir inte heller offentlig på samma sätt som en dom från en allmän domstol.
En tredje fördel är att parterna kan vara säkra på att de domare som avgör tvisten är experter inom det rättsområde som tvisten rör. Som skiljeman kan parterna egentligen utse vem som helst men som regel väljs någon advokat med gott renommé inom rättsområdet. Parterna har i praktiken även en stor möjlighet att påverka valet av ordförande eftersom skiljemännen som regel tar fram en ”short list” med tilltänkta personer för ordförandeskapet och sedan presenterar listan för parterna. Parterna brukar då få möjlighet att stryka de personer från listan som de inte vill se som ordförande och de två skiljemännen får därefter utse en ordförande bland de personer som är kvar på listan, dvs. som inte har blivit ratade av parterna. På så vis kan skiljenämnden skräddarsys för att passa just den aktuella tvisten.
Det finns enligt min uppfattning vissa potentiella nackdelar/risker med skiljeförfaranden, vilka paradoxalt nog grundar sig i de omständigheter som nyss framhölls som fördelar. Det går inte att komma ifrån att det finns en inneboende risk i det faktum att två av skiljemännen är utsedda av parterna och att den ena eller andra utgången kan inverka mer eller mindre gynnsamt på de båda skiljemännens möjligheter att erhålla nya lukrativa skiljemannauppdrag från parterna. Jag har personligen varit skiljeman i flera skiljeförfaranden och har uppträtt som partsombud vid ett otal sådana. Inte vid något tillfälle har jag misstänkt att några ovidkommande, rättsligt irrelevanta, hänsyn skulle ha påverkat skiljenämndens bedömningar, men det vore naivt att blunda för att det finns en inneboende risk i själva systemet.
När det gäller överklagbarheten kan jag konstatera att fördelen som det innebär att domen inte går att klaga på, lätt upplevs som en nackdel för den som har förlorat skiljetvisten. Möjligheten att klaga på en dom är som bekant inte bara av ondo, utan utgör även en garanti ur ett rättssäkerhetsperspektiv.
Särskilt om praxisbildningen inom vissa branscher
En sista, men mycket betydande, nackdel med att skiljeklausuler regelmässigt används inom vissa branscher är att praxisbildningen blir lidande. Skiljedomarna blir inte offentliggjorda på samma sätt som en dom från allmän domstol, utan har en tendens att spridas mellan advokater verksamma inom ett visst rättsområde. Dessutom har en skiljedom i sig ett mycket tveksamt prejudikatvärde och är i hög grad beroende av vilka personer som suttit som domare i skiljenämnden. Inte desto mindre medför de skiljedomar, som alltså sprids till en mindre krets advokater, att det ändå sker någon form av praxisbildning, men bara inom den krets som är verksam inom rättsområdet. Det skapar i sig en föreställning om gällande rätt, som inte alltid stämmer överens med hur en domstol skulle bedöma frågan.
Inom ett rättsområde som ligger mig nära om hjärtat, entreprenadrätten, finns själva skiljeklausulen intagen i de stora standardavtalen (AB 04 och ABT 06) vilket innebär att ytterst få tvister mellan de stora kommersiella parterna når domstolens ögon. De större entreprenadtvister som allmän domstol får hantera gäller i första hand sådana där staten eller något annat offentligt organ har varit beställare av entreprenaden. Orsaken till att just staten, landsting, kommuner och myndigheter sliter sina tvister vid allmän domstol är att de som regel avtalar bort standardavtalens skiljeklausul. Hur som helst innebär systemet med skiljeklausuler i standardavtalen att entreprenadrätten är fattig på matnyttig praxis. Det förhållandet har i sig skapat en intern praxisbildning som riskerar att bara accepteras av några få, nämligen av de jurister som är verksamma inom entreprenadrättens område. Den interna praxisbildningen sker inte bara genom de skiljeavgöranden som finns, utan även i hög grad genom att någon form av ”bred konsensus” nås mellan välrenommerade entreprenadjurister om hur vissa bestämmelser i standardavtalen ska tolkas. Dessa tolkningar har inte sällan ett ganska svagt stöd i bestämmelsernas ordalydelse, men blir ändå ofta vägledande för andra entreprenadjurister. Utan att ha någon närmare inblick i andra rättsområden är jag övertygad om att motsvarande problematik finns inom andra branscher.
Att det uppstår en kollision mellan den branschinterna praxisbildningen och allmänna domstolars syn på rättsläget har många advokater fått erfara. Det skapar i sin tur en känsla hos de praktiserande juristerna av att domstolarna inte förstår rättsområdet. För egen del har mina snart tre år på Södertörns tingsrätt gett mig en mer nyanserad bild. Är det något som svenska domare är, så är det mycket goda allmänjurister och det är inte givet att de domar som ur advokaternas perspektiv ter sig som överraskande, bottnar i att domstolarna har förstått rättsområdet på fel sätt, utan kan lika gärna bero på den relativt okritiska interna praxisbildningen som sker inom ett visst rättsområde där bristen på vägledande avgöranden från Högsta domstolen är stor.
