Hej och välkomna tillbaka till Domarbloggen. Nu är vi inne på vår andra vecka under temat ”Återfall i brott”. I förra veckan gav Lars Wallinder oss en överblick över hur lagstiftningen ser ut på området. Denna vecka har vi en diskussion med tre domare som ger sin syn på ämnet återfall i brott och vad de associerar med det. I sammanhanget är det viktigt att påpeka att domarna i samtalet enbart företräder sig själva och sin egen åsikt. Det går så klart inte att säga att alla domare tycker och tänker som de gör.
Vid dagens diskussion deltar rådmännen Per-Erik Andersson (PEA), Karin Påle Bartes (KPB) och Elin Carbell Brunner (ECB), samt domstolshandläggaren Morgan Wiklund (moderator) som för protokoll.
Återfall i brott – vilka är brotten och vilka är förövarna?
Moderator: Välkomna till ytterligare en paneldiskussion. Vad roligt att ni kunde ta er tid att prata med mig ännu en gång. Dagens ämne är återfallsförbrytare. Vi dyker rakt ned i ämnet. Vilka brott handlar det om och vilka är förövarna?
KPB: När jag tänker på återfall i brott, tänker jag spontant på en person som har grava missbruksproblem och som finansierar sitt missbruk genom att begå stölder. Det handlar ofta om människor som saknar det skyddsnät av familj, arbete och bostad som många andra har. Inte sällan begår de också brotten i drogpåverkat tillstånd.
ECB: Eller den som kör bil utan att ha lov till det. Personer som har indraget körkort som fortsätter att köra bil. De har ofta förlorat sitt körkort till följd av sitt missbruk eller begått andra trafikbrott men de fortsätter att köra bil. Därför döms de om och om igen. Det känns som att grov olovlig körning är det vanligaste brottet vi dömer för.
KPB: Ja, jag håller med om att det också är ett typiskt återfallsbrott.
PEA: Även de som ingår i vissa kriminella nätverk och därför är professionella förbrytare är självklart återfallsförbrytare. De döms dock mer sällan då de ofta är duktiga i sin yrkesutövning, om man kan kalla det för det.
KPB: Dessa personer döms ju dessutom ofta till längre fängelsestraff eftersom de i regel håller på med mer allvarlig kriminalitet. [Det är därför svårt för dem att snabbt återfalla i brott då de är frihetsberövade, mod. ed.]
ECB: Vi på domstolarna har ju inte några egentliga möjligheter att påverka personers livssituation. Jag tror att skälet till att personer återfaller i brott ofta är att de har en mer eller mindre kaotisk livssituation. Därför är de påföljder vi har att välja på ganska tandlösa mot återfallsförbrytare.
KPB: Nej, vi bestämmer ett straff men sedan är det ytterst den myndighet som ska verkställa straffet som ger det dess innehåll. Vi kan bestämma att en skyddstillsyn ska innehålla drogavvänjande behandling men det är inte domstolen som svarar för det praktiska genomförandet.
KPB: Våld i nära relation kan också vara ett brott som en och samma person gör sig skyldig till flera gånger. Som alltid när det gäller brott som begås mot någon närstående är det i många fall så att brottsoffret inte vill eller vågar medverka under utredningen eller svara på frågor när det väl blir en förhandling. Det är inte ovanligt att brottsoffret polisanmäler först då hon, det rör sig nästan alltid om kvinnor, tror att hon ska bli dödad, men i polisförhör kan det sedan komma fram att hon har blivit misshandlad under väldigt lång tid.
ECB: Brottet grov kvinnofridskränkning är ett exempel på det du säger Karin. Det brottets konstruktion bygger ju på att det är fråga om just återfall. Man brukar säga att det krävs minst tre gärningar – våld eller hot – för att det ska vara fråga om grov kvinnofridskränkning. Det är dessutom ett tydligt exempel på när orsaken till brottsligheten ligger långt utanför domstolarnas kontroll.
Tänker den som begår ett brott på vilket framtida straff man riskerar?
PEA: Jag tror att de som begår brott sällan tänker på vilket straff de kan få. Om de är missbrukare så tänker de inte på konsekvenserna alls eftersom deras brott motiveras av missbruket. Om de är professionella förbrytare utgår de från att de inte kommer att åka fast, och struntar därför i vilket eventuellt straff de kan få.
KPB: Där håller jag med dig. För den som har missbruksproblem är det naturligtvis suget efter narkotika som tar överhand. Det är dessutom så att många människor som återkommer gång på gång till domstolen har olika neuropsykiatriska diagnoser och problem med sin impulskontroll och därmed också svårt att inse konsekvenserna av sitt eget handlande. I stunden när man begår brott tror jag inte att det finns så mycket tankar kring vilket straff man kan få.
ECB: Jag tror inte heller brott är resultatet av ett rationellt handlande. Men det vore enkelt om det var så, att stränga straff hade en avskräckande effekt. Så tror inte jag att det är, men stränga straff ger i någon mån rättsväsendet legitimitet, i vart fall om de överensstämmer med hur allvarligt allmänheten tycker att brottet är. Det är därför inte helt poänglöst att ha stränga straff. Men att istället kunna ge en missbrukare en påföljd som till exempel är en narkotikaavvänjande behandling är naturligtvis mer effektivt, för då har vi faktiskt möjlighet att påverka personens livssituation.
PEA: Men igen betyder det att vi är helt beroende av andra aktörer. Jag tänker i ditt exempel på Frivården och deras behandlingsprogram eller till dem knutna behandlingshem.
ECB: Domstolen ser inte heller alltid att det ligger en missbruksproblematik bakom kriminaliteten, även om vi har en skyldighet att ta reda på det. Det är därför jätteviktigt att försvarare lyfter den frågan. Då kan vi se till att vi få ett så bra underlag som möjligt för att till exempel döma till en kontraktsvård [kontraktsbunden behandling mot beroende eller våldsbenägenhet, mod. ed.] istället för ett fängelsestraff. Däremot är det nog inte billigare med en vårdplats framför en fängelseplats.
PEA: Nej, det är nog dyrare för stunden att döma till en kontraktsvård eftersom en vårdplats ofta sträcker sig under en längre tid än ett fängelsestraff och ofta kostar lika mycket som en fängelseplats.
KPB: Men utifrån ett längre perspektiv blir det naturligtvis en samhällsvinst eftersom den person som fortsätter att begå brott kommer att kosta samhället mer än själva fängelsevistelsen och även orsaka framtida brottsoffer en massa lidande, både psykiskt och ekonomiskt. Det är klart att rättsväsendet brister i trovärdighet om människor i allmänhet inte ser en överensstämmelse mellan brottets allvar och det straff som döms ut men det är ett ”feltänk” om man tror att ett straff som innefattar behandling inte skulle kunna vara ingripande för den enskilde. Om man tittar på skyddstillsyn som innefattar en kontraktsvård kan den många gånger innebära institutionsvård och liknar då på många sätt en fängelsevistelse. Den som missköter sin kontraktsvård kan dessutom i en senare domstolsprocess dömas till fängelse i stället för kontraktsvården.
ECB: Samhällsnyttan blir ju helt klart större när man kan bryta en persons kriminalitet. Det är nog min uppfattning att de flesta vi träffar här på domstolen är återfallsförbrytare.
PEA: Jag tycker det finns många som kommer hit ostraffade. Även om straffet inte blir speciellt hårt när de döms för första gången så tycker de flesta att det är socialt pinsamt att komma till domstol. För några är säkert den sociala pinsamheten tillräcklig för att avskräcka dem från att begå fler brott. Den person som inte längre känner att det är socialt pinsamt att begå brott riskerar att bli en återfallsförbrytare.
ECB: Då kommer vi tillbaka till diskussionen om social situation. Men man måste förstå att det inte är domstolens roll att arbeta brottspreventivt, även om många tror det. Det är andra myndigheter som har till uppgift att förebygga och utreda brott. [brottsförebyggande, mod. ed.]. Vår uppgift är att ta ställning till om bevisningen räcker för att en person ska dömas och sedan bestämma vilken påföljd, eller vilket straff, den som döms ska få.
Vet domaren vem som kommer att återfalla i brott?
Moderator: Då har vi alltså pratat om vem den typiske återfallsförbrytaren är. Men när ni väl sitter i en rättegång med en tilltalad, hur gör ni för att förutspå om personen ska återfalla i brott?
PEA: Där är lagstiftaren väldigt tydlig. Den säger nämligen att vi inte ska försöka blicka in i framtiden när vi gör våra prognoser om risken för återfall i brott utan koncentrera oss på vad personen gjort genom att kontrollera i belastningsregistret.
KPB: Det är klart att man kan tala om vissa riskfaktorer som till exempel pågående missbruk, kriminellt umgänge och tidigare avsnitt i belastningsregistret. Allt detta kan motivera att domaren funderar över om brottets allvar medger att man kan bestämma straffet till någon form av behandling för att motverka framtida brott. Däremot har vi som domare inte någon kristallkula som kan ge oss svar på om den enskilde individen rent faktiskt kommer att begå brott i framtiden. Människor är komplexa och det kan hända mycket i en människas liv. Jag arbetade extra på olika fängelser under min studietid. De som hade arbetat länge inom kriminalvården brukade säga att det finns tre händelser i människors liv som gör att de slutar att begå brott efter brott. Dessa var 1) ålder, att man helt enkelt blir för gammal för att orka fortsätta sin brottsliga bana; 2) religion, att man hittar anledningar utanför sig själv att sluta begå brott; och 3) kärleken, att man hittar en partner som själv inte är brottsaktiv och därför slutar begå brott för denne. Välfungerande missbruksvård är naturligtvis också av stor betydelse för alla de som har ett missbruk i botten.
Moderator: På vilket sätt påverkar återfall straffet?
ECB: Det påverkar oftast påföljdsvalet, alltså valet av straff. En person som återfallit i brott får som regel inte samma straff som den som aldrig har begått brott tidigare.
PEA: Där är tyvärr påföljdssystemet lite stelbent. Vi kan inte anpassa en påföljd perfekt efter en person.
KPB: Ja, det är ju en trappa som vi måste följa. Upprepade återfall ska resultera i hårdare straff.
ECB: Därför är det viktigt att vi bara tar ett steg åt gången. Tar vi för många steg finns det en risk för att vi tappar vår trovärdighet eftersom vi i händelse av återfall inte har några möjligheter att döma ut strängare straff. Den som vill läsa mer om regelverket kan läsa förra veckans blogginlägg som ju handlade om synen på återfall och dess konsekvenser för påföljdbedömningen.
Domarnas syn på strängare straff och länge fängelsestraff
Moderator: Detta för oss onekligen in på diskussionen om strängare straff. Hjälper strängare straff för att få ned brottsligheten i samhället?
ECB: Nej. Men en enskild person som sitter inlåst i fängelse är onekligen inkapabel att begå nya brott mot samhället under den tid inlåsningen pågår. Men det påverkar inte brottsligheten i allmänhet.
PEA: Jag tror att det är upptäcksrisken som är poängen när det kommer till brottsförebyggande arbete. Om jag till exempel trodde att jag kunde begå skattebrott utan att bli upptäckt så hade jag kanske gjort det. Det är risken för upptäckt och inte om jag skulle få två år eller fem års fängelse för det. Oftast tror jag dock (och hoppas på) att det är människors moral som gör att de inte begår brott. Det är moralen och upptäcktsrisken och inte längre straff som kommer påverka om brott begås eller inte.
KPB: Jag håller med dig. Upptäcktsrisken är central. Står det en polis vid vägkanten saktar de flesta bilförare ner farten. Titta på ett land som USA där har man dödsstraff för mord i somliga delstater samtidigt som brottsstatistiken kan vara hög när det gäller mord.
Moderator: Då tackar jag för den här gången. Alltid lika trevligt att höra era åsikter om olika ämnen. Vi ses snart igen för en ny paneldiskussion. Och till er läsare, om ni har några frågor ni vill att vi diskuterar här på bloggen, tveka inte att skriva in till oss! Tack igen!