Inledning
År 2020 meddelades 694 domslut i brottmål vid Södertörns tingsrätt där huvudpåföljden* bestämdes till villkorlig dom. Det innebär att villkorlig dom var den tredje vanligaste huvudpåföljden som dömdes ut vid tingsrätten under året.
Sammanlagt meddelades 5 822 domslut med påföljder i brottmål vid tingsrätten. Den klart vanligaste huvudpåföljden var böter (3 648 domslut) och den näst vanligaste huvudpåföljden var fängelse (821 domslut). Skyddstillsyn var huvudpåföljden i 294 domslut. I resterande 368 domslut dömde tingsrätten till bland annat ungdomsvård, ungdomstjänst och rättspsykiatrisk vård. (Domslut där den tilltalade frikänts helt ingår inte i denna statistik.)
På Brottsförebyggande rådets webbplats (www.bra.se) går det att ta del av denna och mycket annan intressant statistik.
__________________________
* Beteckningen huvudpåföljd används här med samma innebörd som i Brottsförebyggande rådets statistik, det vill säga den påföljd som står först i domslutet (i praktiken nästan alltid den mest ingripande påföljden).
__________________________
Detta inlägg handlar om påföljden villkorlig dom. Först förklaras de allmänna förutsättningarna för att domstolen ska kunna döma till villkorlig dom. Därefter beskrivs den närmare innebörden av påföljden villkorlig dom. Avslutningsvis behandlas påföljdskombinationerna villkorlig dom och böter respektive villkorlig dom och samhällstjänst.
Inledningsvis kan det kanske vara på sin plats att uppmärksamma läsaren på att villkorlig dom inte ska förväxlas med villkorlig frigivning, som är något helt annat. Villkorlig frigivning har behandlats i tidigare inlägg på Domarbloggen. Läs mer här: villkorlig frigivning | Domarbloggen.
När dömer domstolen till villkorlig dom?
__________________________
Rätten får döma till villkorlig dom för ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter.
(27 kap. 1 § brottsbalken)
__________________________
Villkorlig dom är en alternativ påföljd. När det gäller villkorlig dom betyder detta att domstolen dömer till villkorlig dom i stället för fängelse. En grundläggande förutsättning för att domstolen ska döma till villkorlig dom är därmed att brottet är så pass allvarligt att straffvärdet motsvarar fängelse. Detta brukar uttryckas som att straffvärdet är ”på fängelsenivå”. Om brottet är mindre allvarligt och straffvärdet motsvarar böter kan domstolen inte döma till villkorlig dom.
Om domstolen kommer fram till att den tilltalade har gjort sig skyldig till brott ska domstolen bestämma vilken påföljd (straff eller annan påföljd) den tilltalade ska få. Domstolen börjar då med att slå fast vilket straffvärde den aktuella gärningen har. Straffvärdet uttrycks i böter eller fängelse, till exempel ”120 dagsböter” eller ”två månaders fängelse”. Om det är fråga om flera gärningar bestämmer domstolen ett gemensamt straffvärde för gärningarna. Straffvärdet är utgångspunkten för påföljdsbestämningen.
Innan domstolen väljer påföljd måste domstolen dock beakta eventuella omständigheter som ger anledning att döma ut ett mildare straff (eller annan påföljd) än vad straffvärdet motiverar. Dessa omständigheter har inte med själva brottet att göra, utan handlar huvudsakligen om omständigheter som har med den tilltalade att göra. En sådan omständighet kan vara att den tilltalade begått brottet innan han eller hon fyllt 21 år. Detta brukar ofta kallas för att domstolen bestämmer ett straffmätningsvärde. Om det inte finns några sådana förmildrande omständigheter blir straffmätningsvärdet detsamma som straffvärdet. Även straffmätningsvärdet uttrycks i böter eller fängelse. När straffmätningsvärdet är bestämt väljer domstolen påföljd. Om straffmätningsvärdet motsvarar böter dömer domstolen ut böter i enlighet med straffmätningsvärdet. Om straffmätningsvärdet däremot motsvarar fängelse, det vill säga är ”på fängelsenivå”, behöver domstolen gå vidare i några ytterligare steg för att bestämma påföljden.
När domstolen väljer påföljd ska domstolen fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Detta betyder att domstolen i första hand ska döma till en alternativ påföljd i stället för fängelse. De klart vanligaste alternativa påföljderna till fängelse är villkorlig dom och skyddstillsyn (för personer under 21 år finns särskilda ungdomspåföljder som domstolen ofta dömer ut i dessa fall).
Domstolen ska alltså som sagt i första hand döma till en alternativ påföljd i stället för fängelse. Det finns dock naturligtvis ganska ofta situationer när domstolen dömer till fängelse och inte till en alternativ påföljd. Om straffvärdet är högt (ett års fängelse och därutöver) är det ofta uteslutet att välja en alternativ påföljd. Det finns också vissa typer av brott, så kallat artbrott (till exempel grovt rattfylleri), som ofta medför ett kortare fängelsestraff, även om straffvärdet i sig inte är särskilt högt. Även återfall i brott är ett skäl för att inte döma till en alternativ påföljd utan i stället döma till fängelse.
Som framgått ovan är villkorlig dom och skyddstillsyn de klart vanligaste alternativa påföljderna till fängelse. Som skäl för att döma till villkorlig dom ska domstolen enligt lagtexten beakta om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. På motsvarande sätt ska domstolen, som skäl för att döma till skyddstillsyn, beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Om man jämför dessa båda kriterier för villkorlig dom respektive skyddstillsyn står det klart att de delvis överlappar varandra. Det finns med andra ord ibland möjlighet för domstolen att välja mellan villkorlig dom och skyddstillsyn. Utgångspunkten i dessa fall är att domstolen ska välja villkorlig dom eftersom villkorlig dom anses vara en lindrigare påföljd och principen vid påföljdsbestämningen är att en så lindrig påföljd som möjligt ska väljas.
Villkorlig dom är en påföljd som har funnits i Sverige under lång tid. Redan år 1906 infördes en första lag om villkorlig dom. Även om påföljdens närmare innebörd har förändrats över tid har grundtankarna bakom påföljden egentligen inte förändrats särskilt mycket. Villkorlig dom används typiskt sett ofta som påföljd för den som döms för brott ”på fängelsenivå” för första gången och det inte finns någon särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att återfalla i brott. Genom möjligheten att döma till villkorlig dom behöver fängelsestraff inte dömas ut i de fall då den tilltalade troligen ändå inte kommer att återfalla i brott. På det sättet kan användningen av fängelsestraff minskas, vilket brukar anges som ett av skälen bakom möjligheten att döma till bland annat villkorlig dom. En villkorlig dom brukar sägas fungera som en varning till den dömde som förhoppningsvis därefter avhåller sig från att begå brott på nytt.
Vad innebär villkorlig dom?
Den som döms till villkorlig dom får en prövotid på två år. Prövotiden räknas från den dag domen får laga kraft (oftast när det gått tre veckor från den dag domen meddelades).
Under prövotiden ska den dömde vara skötsam och ”efter förmåga försöka försörja sig”. Det står faktiskt så i lagtexten, men det är nog tveksamt om skrivningen om försörjning numera har någon betydelse i praktiken. Lagen innehåller också bestämmelser som innebär att den som döms att betala skadestånd, efter förmåga, ska fullgöra en sådan skyldighet. Domstolen har dessutom möjlighet att i domen lämna närmare förskrifter för betalningen av skadeståndet (till exempel genom att föreskriva att betalningen ska ske enligt en särskild avbetalningsplan). Det finns till och med möjlighet för domstolen att bestämma att den som orsakat skada på egendom ska utföra arbete åt den som drabbats av skadan (den skadelidande), det vill säga i praktiken arbeta i stället för att betala skadestånd. I praktiken är det dock mycket sällsynt med sådana föreskrifter, både föreskrifter om avbetalningsplaner och förskrifter om att den dömde ska utföra arbete åt den skadelidande.
Om den som dömts till villkorlig dom inte fullgör sina skyldigheter enligt den villkorliga domen kan domstolen bland annat meddela en varning eller undanröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd för brottet. Det krävs dock att åklagaren i så fall väcker talan om detta före prövotidens utgång. Dessa regler tillämpas dock inte om den dömde begår nya brott. I sådana situationer tillämpas andra regler.
Även om det, som framgått ovan, finns möjligheter för domstolen att bland annat meddela föreskrifter om hur skadestånd ska betalas fungerar en villkorlig dom i praktiken nästan uteslutande som en varning för den dömde. Detta brukar uttryckas som att en villkorlig saknar verkställighetsinnehåll. Som kommer att framgå nedan brukar domstolen dock sällan endast döma till villkorlig dom. En villkorlig dom brukar oftast kombineras med en ytterligare påföljd.
Villkorlig dom och dagsböter
Domstolen får samtidigt döma till både villkorlig dom och dagsböter, även om böter inte är föreskrivet för det aktuella brottet (det vill säga endast fängelse ingår i straffskalan). Faktum är att villkorlig dom ska förenas med dagsböter, om inte ett bötesstraff med hänsyn till skyldighet att fullgöra samhällstjänst eller andra följder av brottet skulle drabba den tilltalade alltför hårt eller det finns andra särskilda skäl mot att döma till böter.
Det huvudsakliga skälet till att villkorlig dom som huvudregel ska förenas med dagsböter är att påföljden villkorlig dom, som framgått ovan, i praktiken saknar verkställighetsinnehåll. Genom att kombinera villkorlig dom med dagsböter förstärks påföljden, vilket gör att en villkorlig dom (med dagsböter) framstår som mer ingripande än endast ett bötesstraff. Detta medför i sin tur att påföljden villkorlig dom på ett tydligare sätt framstår som en alternativ påföljd till fängelse.
Ett exempel på en situation när domstolen kan komma fram till att en villkorlig dom inte ska förenas med dagsböter är när den tilltalade har varit häktad i målet. Som kommer att framgå nedan brukar en villkorlig dom i praktiken inte heller förenas med dagsböter om den villkorliga domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst.
Villkorlig dom och samhällstjänst
I stället för att kombinera en villkorlig dom med böter kan domstolen, om den tilltalade samtycker till det, kombinera den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst. En föreskrift om samhällstjänst innebär att den dömde är skyldig att utföra oavlönat arbete. Samhällstjänst döms ut i ett visst antal timmar, lägst 40 och högst 240 timmar. Läs mer om samhällstjänst här: samhällstjänst | Domarbloggen.
Som framgått ovan ska en villkorlig dom som huvudregel förenas med dagsböter. När det gäller domstolens möjligheter att förena en villkorlig dom med samhällstjänst ser det annorlunda ut. Domstolen får nämligen samtidigt döma till både villkorlig dom och samhällstjänst endast om villkorlig dom och böter inte är tillräckligt ingripande, det vill säga när alternativet är att döma ut ett fängelsestraff. Typiskt sett handlar det om situationer när brottslighetens art, eller den tilltalades tidigare brottslighet, utgör hinder mot att döma till ”endast” villkorlig dom och böter. För att domstolen ska kunna döma till villkorlig dom och samhällstjänst krävs det vidare, utöver den tilltalade samtycker till att utföra samhällstjänst, även att en föreskrift om samhällstjänst är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter.
Avslutningsvis kan det konstateras att det av Brottsförebyggande rådets statistik framgår att kombinationen villkorlig dom och samhällstjänst förekom i 182 av de 694 domsluten där huvudpåföljden bestämdes till villkorlig dom. Kombinationen villkorlig dom och samhällstjänst förekom alltså i ungefär en fjärdedel av domsluten.
__________________________
Källor:
Martin Borgeke och Mikael Forsgren, Att bestämma påföljd för brott (2021, JUNO, version 4), avsnitt 2.4 och 4.7
Agneta Bäcklund med flera, Brottsbalken (1 januari 2021, JUNO, version 18), kommentarerna till 27 kap. brottsbalken
