En diskussion om digitalisering och delningsekonomin

Jag arbetar som tingsnotarie på Södertörns tingsrätt och har före min tid på domstolen startat Sveriges första digitala webbplattform för bildelning mellan privatpersoner. Jag har därför kommit att engagera mig i juridiska och ekonomiska frågor inom digitalisering och delningsekonomin. Jag tänkte nedan kortfattat redogöra för vad digitalisering och delningsekonomin är för att därefter övergå till att diskutera en del rättsliga oklarheter som delningsekonomin fört med sig.

Vad är digitalisering och delningsekonomin?

Digitalisering är en strukturomvandling som syftar till att föra in digital teknik i alla delar av vårt samhälle. Det finns många sätt att förklara digitalisering men i grunden handlar det om digital teknik som hjälper oss på olika sätt. Det kan t.ex. vara att frigöra oss från sysslor (automatisering och artificiell intelligens), att förbättra kommunikationen mellan oss (internetsamtal och appar) eller att hjälpa oss dela på tillgångar som inte används fullt ut såsom maskiner, verktyg, fordon, bostäder och arbetskraft (delningsekonomin). Det upptäcks egentligen hela tiden nya sätt att använda sig av den digitala tekniken i våra liv vilket på senare tid har lett till ett explosionsartat utbud av digitala tjänster (Skype, Spotify, Netflix, Airbnb, Uber m.fl.). Utvecklingen har bl.a. möjliggjorts av att vi numera ständigt bär med oss uppkopplade smarta, små och billiga datorer (mobiltelefoner och läsplattor) samt att vi anpassat vårt beteende till att ständigt ha tillgång till mjukvara och internet.

En av de största trenderna inom digitalisering är delningsekonomin som går ut på att privatpersoner mot betalning ger varandra tillgång till resurser, som inte används fullt ut i form av egendom eller tjänster. Delningsekonomin är egentligen inte något nytt då grannar, vänner och bekanta i alla tider har lånat t.ex. maskiner, bilar eller andra redskap av varandra. Det nya i sammanhanget är att den digitala tekniken nu gör det möjligt att mycket mer storskaligt samutnyttja tillgångar av en betydligt bredare krets av användare.  Det hela sker genom webbplattformar samt mobilappar som erbjuder nischade marknadsplatser där privatpersoner kan köpa och sälja tillgång till diverse egendom och tjänster av varandra. Ett exempel på en sådan webbplattform är företag som förmedlar korttidsboende mellan privatpersoner.

Företag som är aktiva inom delningsekonomin använder sig typiskt sett av en avtalsmodell som utgörs av en trepartskonstellation. Ett avtal ingås mellan privatpersonen som erbjuder tillgång till viss egendom eller tjänst och den förmedlande plattformen (den tillhandahållande parten). Ett annat avtal ingås mellan privatpersonen som köper tillgång till egendom eller tjänst och den förmedlande plattformen (den nyttjande parten). Det sista avtalet ingås mellan den tillhandahållande och den nyttjande parten i samband med en transaktion som t.ex. kan avse hyra av semesterboende eller bil. Både den tillhandahållande och den nyttjande parten är typiskt sett privatpersoner.

Vilka rättsliga oklarheter har delningsekonomin fört med sig?

Den rättsliga relationen mellan användarna

Det finns en del oklarheter kring hur man rättsligt ska se på de privatpersoner som använder sig av tjänster inom delningsekonomin. Dagens lagstiftning fokuserar mycket på att kategorisera enskilda aktörer (privatpersoner och företag) som antingen konsumenter eller näringsidkare. Med näringsidkare menas en privatpersoner eller ett företag som handlar i vinstsyfte och med konsument menas en privatperson som huvudsakligen handlar för eget bruk. Kategoriseringen har betydelse eftersom lagar som konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen (konsumenträtten) gäller när näringsidkare säljer varor eller tjänster till konsumenter. Båda lagarna ger skydd för konsumenter och gäller i stället för eventuella villkor som parterna kommer överens om ifall villkoren skulle innebära ett sämre konsumentskydd än lagarna.

Vid en delningsekonomisk transaktion mellan två privatpersoner är det oklart i vilka situationer den tillhandahållande parten ska behandlas som näringsidkare. För att besvara den frågan måste en bedömning göras i det enskilda fallet och det går inte att uttrycka sig generellt på grund av att det saknas speciallagstiftning som reglerar rättsförhållandet mellan användarna. Om den tillhandahållande parten i en delningsekonomisk transaktion anses vara näringsidkare kan t.ex. konsumenttjänstlagen bli tillämplig. Lagen ställer minimikrav på tjänstens kvalité (fackmässigt utförande) och näringsidkaren måste även avråda från tjänsten som erbjuds om den inte medför rimlig nytta.  Detta är knappast något som den pensionerade snickaren tänker på när denne ibland, via en delningsekonomisk plattform, hjälper andra privatpersoner med renoveringsarbeten.

Att det saknas speciallagstiftning för delningsekonomin är i sig ingenting unikt. Det saknas även lagstiftning för en hel del andra transaktioner. Näringslivet har dock traditionellt sett fyllt ut luckor i lagstiftningen genom att man har bildat branschorganisationer som erbjuder standardiserade och balanserade avtalsvillkor. Eftersom användarna vid en delningsekonomisk transaktion ofta är privatpersoner blir det inte lika lätt för dem att organisera sig och bilda organisationer som ska bevaka deras intressen. Än så länge har inte heller de förmedlande plattformarna verkat för att oberoende organisationer ska startas för att bevaka användarnas intressen genom att t.ex. erbjuda balanserade avtalsvillkor.
Såsom situationen är idag är rättsförhållandet mellan användarna i betydande omfattning oreglerat utom när det gäller frågor som pris, plats och tid för transaktionen. Detta skulle vid en eventuell tvist givetvis orsaka en del bekymmer.

Den rättsliga relationen mellan den förmedlande plattformen och användarna

Den förmedlande plattformens rättsliga roll i förhållande till användarna är även den ofta oklar då det i många fall är svårt att läsa ut vilket ansvar plattformen har tagit på sig. Att den förmedlande plattformen är näringsidkare är ofta självklart, däremot kan andra svårigheter i bedömningen uppstå. När man t.ex. hyr en bostad på den förmedlande plattformen ska man då rättsligt se det som att man hyr den av bolaget eller av den tillhandahållande parten (alltså privatpersonen som äger bostaden)? Den förmedlande plattformen vill ofta få det till att man hyr bostaden direkt av privatpersonen och inte av bolaget. Bolaget vill givetvis inte att ett konsumentförhållande ska uppstå då det skulle utöka bolagets rättsliga ansvar gentemot användarna och därmed även höja objektpriserna. Hela affärsidén går ju ut på att man ska hyra en bostad direkt av en privatperson. Det är bl.a. det som gör att plattformen kan erbjuda lägre priser än t.ex. vanliga hotell. Vilken rättslig ställning den förmedlande plattformen har gentemot användarna är dock inte självklar då eftersom den i avsaknad av lagstiftning måste tolkas fram utifrån de avtalsvillkor som den förmedlande plattformen själv skrivit.

Samma problematik uppstår när man tittar på den rättsliga relationen mellan den förmedlande plattformen och den tillhandahållande parten. Om man i det nyssnämnda exemplet kommer fram till att man hyr bostaden direkt av bolaget som driver plattformen, vad blir då den rättsliga relationen mellan det bolaget och ägaren till bostaden som hyrs ut på plattformen? Hur ska man se på att ägaren till bostaden är den som lämnar över nycklar till hyresgästerna och sköter kontakten? Ska man se det som att ägaren till bostaden genomför dessa arbetsuppgifter i egenskap av anställd hos bolaget? Om ägaren till bostaden anses vara anställd blir arbetsrätten med tillhörande skyddsregler tillämplig såsom de framgår av lagen om anställningsskydd. Liknande bedömningssvårigheter uppstår när den pensionerade snickaren utför renoveringsarbeten eller när bilägaren hyr ut sin bil. Ska de gentemot den förmedlande plattformen ses som arbetstagare eller självständiga uppdragstagare?
Frågorna är många och det finns i dagsläget inga tydliga svar på vad som egentligen gäller när man använder sig av tjänster inom delningsekonomin.

Framtiden

Det är inte särskilt konstigt att digitaliseringen och delningsekonomin varit ett hett ämne i samhällsdebatten på senare tid. Delningsekonomin utmanar etablerade företagsformer, regelverk och relationer samtidigt som den fört med sig stora ekonomiska tillväxtmöjligheter. Jag tror det är klokt att utgå ifrån att trenden är här för att stanna och att användandet av delningsekonomiska tjänster kommer att fortsätta växa i samma snabba takt framöver.
Vi måste under dessa förhållanden vara beredda på att det krävs ändringar eller förtydliganden i lagstiftningen kring den här typen av tjänster. Lagstiftningen har inte hängt med den snabba utvecklingen vilket gjort att rättssäkerheten och förutsebarheten för delningsekonomiska transaktioner hamnat i kläm. Det vore tråkigt om människors osäkerhet kring vad som gäller vid användandet av dessa tjänster skulle sätta käppar i hjulet för den spännande utveckling vårt samhälle just nu genomgår.