2019-09-25
på Södertörns Tingsrätt
Ämnen:
Söker domstolen efter sanningen?

En vanlig uppfattning är att när något hamnar i domstol så kommer det äntligen redas ut hur det verkligen ligger till. Har Kalle misshandlat Pelle? Har Stina ingått ett avtal med Karin? I domstolen kommer sanningen att komma fram, tänker man sig. På ett sätt stämmer detta. Rättegångar handlar om saker som hänt i verkligheten – våld, fortkörningar, husköp och en massa annat – och det är önskvärt att det domstolen kommer fram till (domslutet) motsvarar vad som faktiskt har hänt. Synen på rättegången som ett utforskande av verkligheten tål dock att nyanseras. Snarare än att domstolen med ljus och lykta söker efter sanningen tror jag att det är mer rättvisande att se det som att domstolen, utifrån vad parterna i rättegången säger och presenterar, slår fast vad som ska anses vara sant. Jag ska här nedan förklara lite närmre vad jag menar med det.

 

Domstolen utreder inte…

För att ta reda på hur verkligheten ser ut måste den utredas. Man måste prata med människor, besöka platser och leta efter viktiga papper och DNA-spår. Till skillnad från t ex poliser och åklagare är detta inget som domstolen håller på med. I stället bedömer domstolen utredning som andra personer – oftast parterna i rättegången – lägger fram. Ibland har domstolen i och för sig möjlighet eller till och med skyldighet att ta in utredning för att få ett bättre underlag för sin bedömning. I ett mål om vårdnad eller umgänge med barn kan domstolen låta socialtjänsten utreda vad som vore bäst för barnet och i ett brottmål kan kriminalvården få utreda vilken påföljd som vore mest lämplig. I princip gör dock domstolen själv inte några efterforskningar utan bedömer bara utredning som andra tagit fram.

 

…särskilt inte i tvister mellan enskilda

Detta blir som mest renodlat i ett så kallat dispositivt tvistemål, vilket förenklat uttryckt är mål där enskilda personer eller företag är oense om pengar eller saker. I de dispositiva tvistemålen är det helt upp till parterna att lägga fram den utredning som de vill att domstolen ska titta på. Domstolen kommer själv inte försöka leta upp vittnen som kan ha något att säga eller papper som kan vara av betydelse – det är till och med så att domstolen enligt rättegångsbalken är förbjuden att göra det. Domstolen är skyldig att se till att rättegången genomförs i enlighet med de rättegångsregler som finns (s.k. formell processledning), och den ägnar sig också i viss utsträckning åt att reda ut och försöka klargöra parternas argument (s.k. materiell processledning). Men det är parternas eget ansvar att ta fram och presentera den utredning som de vill att domstolen ska beakta.

 

Om Anna till exempel påstår att Kalle förstört hennes brevlåda och att Kalle därför är skyldig att betala skadestånd till henne måste Anna presentera bevisning som talar för att så är fallet, t ex vittnen som såg Kalle göra det. Om Anna av någon anledning inte lägger fram sådan bevisning kommer domstolen inte själv försöka ta reda på hur det ligger till, utan bara konstatera att Anna inte lyckats bevisa det hon påstår och att hon därför förlorar målet. Även om det i själva verket är sant att Kalle förstört Annas brevlåda kommer alltså Anna inte ha någon framgång i domstolen om hon inte själv lägger fram tillräckligt med bevisning. Domslutet kommer i ett sådant fall inte motsvara sanningen; sanningen är precis den som Anna påstår men ändå får hon inte någon framgång i rättegången.

 

En annan situation, som även den visar hur domstolen inte utforskar hur verkligheten faktiskt ser ut, är när parterna är överens om att något hänt, t ex att ett visst avtal har ingåtts. Oavsett hur det i verkligheten ligger till får domstolen då bara utgå från att avtalet har ingåtts, helt enkelt för att parterna är överens om den verklighetsbeskrivningen.

 

De nämnda exemplen visar att domstolen i ett dispositivt tvistemål inte är så intresserad av vad som verkligen är sant, utan snarare av vad som ska anses vara sant. Om Anna inte lyckas bevisa att Kalle förstört hennes brevlåda får det, i rättegången, anses vara sant att Kalle inte förstört hennes brevlåda, och om parterna är överens om att verkligheten ser ut på ett visst sätt får verkligheten anses se ut på det sättet. Att det som domstolen kommer fram till faktiskt motsvarar verkligheten kan såklart vara önskvärt och det råder delade meningar om hur viktigt det är. Tydligt är i alla fall att tvistemålet inte handlar om att komma fram till sanningen till varje pris – i så fall skulle ju domstolen själv anstränga sig för att leta fram bevisning. Att det ser ut på detta sätt har att göra med att tvistemålet också (en del skulle säga framförallt) handlar om att helt enkelt lösa en konflikt. Genom att domstolen slår fast vad som ska gälla kan Anna och Kalle sluta bråka om brevlådan och gå vidare. Domaren blir, något hårdraget, någon som står vid sidan av och bedömer vem av parterna som vinner tvisten.

 

I brottmål ser det delvis, men inte helt, annorlunda ut

I ett brottmål, där åklagaren påstår att en person begått en brottslig handling och ska dömas för det, ser det på sätt och vis annorlunda ut. Eftersom det är viktigt att oskyldiga personer inte döms är det helt upp till åklagaren att bevisa att den tilltalade begått det påstådda brottet. Man lägger alltså stor vikt vid att domsluten inte ska vara ”osanna” på så sätt att en oskyldig person döms. Till skillnad från i det dispositiva tvistemålet är det inte heller förbjudet för domstolen att själv hämta in bevisning.

 

När det gäller skuldfrågan, dvs om den tilltalade ska dömas för brottet, är det dock i praktiken mycket ovanligt att domstolen gör det. I stället tittar domstolen bara på om åklagarens bevisning är tillräcklig. Om den är det kommer den tilltalade att dömas och om den inte är det (eller om den tilltalade tagit fram tillräckligt bra motbevisning) kommer hen att frikännas. Domstolen kommer i så fall inte att på något sätt försöka ta reda på vad som egentligen hänt – vem som egentligen begick brottet eller hur händelseförloppet egentligen såg ut – utan bara konstatera att åklagaren inte lyckats bevisa det hen påstår och att den tilltalade därför ska frikännas. En brottmålsrättegång kan alltså mycket väl sluta med att det mesta fortfarande är högst oklart, förutom att åklagaren i vart fall inte hade tillräckligt med bevisning för sina påståenden.

 

Varför är det så här?

Att det är på det här sättet – att domstolen i så pass begränsad utsträckning bemödar sig om att ta reda på vad som egentligen hänt – kan vid första anblick verka otillfredsställande. En del personer som kommer till domstolen i ett tvistemål kan nog också bli förvånade över att de själva förväntas ta fram all bevisning de tycker är relevant och på egen hand, eller med hjälp av ett ombud som de själva anlitar, utforma sin talan.

 

Det finns dock goda skäl till att det är så här om man ser till domstolens roll i samhället. Tanken är att domstolen ska vara en opartisk och oberoende instans dit enskilda kan vända sig för att få sina tvister lösta. Om domstolen gick in och hjälpte den ena eller andra parten att få fram bra bevisning skulle det hota opartiskheten. Det kan också ses ur ett effektivitetsperspektiv; i stället för att domstolen både ska se till att utredningen blir så komplett som möjligt och dessutom avgöra vem som vinner tvisten är det bättre att parterna ansvarar för utredningen och att domstolen ansvarar för själva bedömningen. På så sätt kan man anta att domslutet ofta kommer att motsvara verkligheten, även om domstolen själv inte tar ansvar för att utreda den.

 

På liknande sätt är det i brottmålen. Det finns redan funktioner – polis och åklagare – som utreder brott och letar fram bevis om vad som har hänt. Då behöver inte också domstolen göra det. För opartiskheten och rättssäkerheten är det tvärtom bättre om domstolen förhåller sig distanserad och inte går in och på egen hand försöker få fram bevisning. Man bör alltså snarare se det som att domstolen tittar på en process mellan olika parter – å ena sidan den tilltalade, å andra sidan åklagaren och en eventuell målsägande – där parterna får ta ansvar för det de vill lägga fram, och så tar domstolen ansvar för bedömningen. Det behöver inte betyda att sanningen är oviktig, men däremot att man tänker sig att den lika bra kan komma fram genom parternas ansträngningar och efterforskningar i stället för domstolens.

 

Att det ser ut på det här sättet är såklart inte givet. Hur domstolsprocessen ser ut beror på lagstiftning, som beror på politiska beslut. De politiska besluten beror i sin tur på vilka intressen och principer man tycker är viktigast. Är det t ex viktigt att det som domstolarna kommer fram till motsvarar verkligheten, eller är det viktigare att tvister blir lösta? Ska domstolarna ses som en del i statens brottsbekämpande funktion, eller snarare som ett skydd för enskilda mot staten? Beroende på vad de som stiftar lagarna tycker i sådana frågor kommer reglerna kring rättegången och bevisningen se olika ut. De flesta system, även det svenska, är en blandning av olika principer och kompromisser mellan olika intressen.

 

En skiljelinje som anknyter till det jag skrivit om här är den mellan s.k. ackusatoriska och inkvisitoriska rättegångar. I den förstnämnda typen av rättegång är domstolen passiv och neutral och tittar på det parterna själva lägger fram, medan domstolen i det sistnämnda systemet aktivt försöker utreda vad som hänt medan parterna får mindre framträdande roller. Jag tänker inte gå in mer på detta här, mer än att konstatera att det svenska systemet innehåller inslag av båda. Det dispositiva tvistemålet är i stort sett helt ackusatoriskt medan domstolen är mer aktiv i brottmålet. Sammantaget tror jag dock, som jag skrev inledningsvis i detta inlägg och som jag sedan försökt förklara närmre, att det finns skäl att ifrågasätta bilden av rättegången som ett sökande efter sanningen. Åtminstone är den långt ifrån bara det.