Långa häktningstider och dom på vers

åklagaredom på rimdomstolenförsvararehäktning

Vi har försökt att fånga in några av de frågor som vi tror att tittarna undrar över efter gårdagens program av ”Domstolen”.

Hur vanligt är det att personer sitter häktade i flera år?

Det är väldigt ovanligt. Av en rapport som Brottsförebyggande rådet publicerade i januari 2017 framgår att av de ca 10 000 personer som häktas varje år sitter ungefär 500 personer häktade minst ett halvår. Den genomsnittliga häktestiden i Sverige är två månader. Det är alltså väldigt ovanligt att personer sitter häktade så länge som Harriette Broman gjorde.
Vad som däremot är vanligt är att häktade personer har restriktioner som gör dem isolerade, både från omvärlden och från andra häktade. Utan tvekan medför dessa restriktioner stort lidande för den häktade. Det är just användningen av restriktioner som gett upphov till den internationella kritik som riktats mot Sverige från såväl FN som Europarådet.

Vad beror de långa häktningstiderna och de omfattande restriktionerna på?

En förklaring till att häktestiderna blir långa är att utredningen rör sådan brottslighet som både är allvarlig och svårutredd. Ofta har brottsligheten internationella kopplingar och omfattar flera misstänkta personer. Så var det också i fallet med Hariette Broman. Det leder i sin tur till att utredningarna blir komplexa och att de tar lång tid. Som en konsekvens blir ofta häktningstiderna långa. Inte sällan är häktningstiden beroende av de tekniska undersökningar som ska göras av Nationellt Forensiskt Centrum (NFC).
En annan förklaring är att den svenska brottmålsprocessen styrs av principer som bygger på att all bevisning som parterna vill lägga fram ska tas upp under huvudförhandlingen, detta kallas för omedelbarhetsprincipen. Domstolen får nämligen inte grunda sin bedömning på något annat än det som kommit fram under själva huvudförhandlingen. Vi har principen för att säkerställa att rätten och åhörare ska ha möjlighet att ta del av allt relevant material genom att närvara vid själva huvudförhandlingen. På så sätt blir det också möjligt att kontrollera att rättegången blir rättssäker för den enskilde eftersom det är tydligt vad hen ska försvara sig mot. Tyvärr leder detta också till långa häktningstider och dessutom omfattande användning av restriktioner, eftersom behovet av att skydda utredningen mot påverkan från den misstänkte finns ända fram till dess att rätten har tagit del av bevisningen.

Kan man vara häktad hur länge som helst?

Nej, det kan man inte. Till slut når man alltid en gräns för när häktning inte längre är proportionerligt, dvs rimligt. Då ska den misstänkte friges, oavsett vad det är för brott som hen är misstänkt för. Det svåra är att göra den intresseavvägning som leder fram till beslutet. I den ena vågskålen ligger den misstänktes intresse av att betraktas som – och att behandlas som – oskyldig till dess motsatsen är bevisad. I det ligger naturligtvis en rätt till frihet. I den andra vågskålen ligger samhällets intresse av att allvarlig brottslighet utreds och att de skyldiga döms.
Att en teknisk utredning hos NFC tar orimligt lång tid kan enligt vår uppfattning aldrig ensamt utgöra ett skäl för att fortsatt häktning.

Vems är ansvaret?

Ytterst är det domstolen som ansvarar för de långa häktningstiderna och användandet av restriktioner. För att domstolen ska kunna göra den svåra intresseavvägning som ett häktningsbeslut förutsätter krävs dock att övriga aktörer gör vad som ligger på dem.
Åklagaren måste bedriva förundersökningen på ett effektivt sätt och säkra bevis i ett så tidigt skede som möjligt. Åklagaren bör också i möjligaste mån åtala de misstänkta så snart det kan ske. Ofta får en person sitta häktad i avvaktan på att någon medmisstänkt ska kunna åtalas, trots att ”den egna” brottsligheten är färdigutredd. I fallet med Harriette Broman framgick till exempel att en av hennes medmisstänkta hade varit häktad i fyra år, trots att han togs på bar gärning och enligt uppgifterna i programmet hade erkänt gärningen. Även domstolen måste bli mer aktiv i detta avseende. Om utredningen beträffande en av flera misstänkta är klar bör domstolen praktiskt taget alltid avslå en begäran från åklagaren om förlängd tid för åtals väckande mot den misstänkte.
Det är också lämpligt att åklagaren involverar den misstänktes försvarare i utredningen så snart det är möjligt, till exempel genom successiv delgivning av utredningen. På så sätt kan försvararen medverka till att utredningen drivs framåt. Det är dock viktigt att i sammanhanget poängtera att en misstänkt person inte har någon skyldighet att medverka till utredningen eller att ens yttra sig under förhör. En misstänkt som väljer att inte yttra sig alls löper naturligtvis en större risk att sitta häktad en längre tid än den som medverkar i utredningen.
Försvaret har också en viktig uppgift att i samband med häktningsförhandlingen/omhäktningsförhandlingen lyfta fram sådant som är relevant för rättens proportionalitetsbedömning. En sådan viktig omständighet är den misstänktes hälsotillstånd. Ofta är försvaret mer insatt i hur den misstänkte mår än åklagaren.
Vid omhäktningsförhandlingarna är det vidare viktigt att domstolen kontrollerar att aktörerna så att säga ”gör det de ska”. Åklagaren måsta hålla sin tidsplan och driva utredningen framåt på ett effektivt sätt. Åklagaren bör också i största möjliga mån väcka åtal mot en misstänkt så snart det kan ske, även om det finns medmisstänkta som inte är färdigutredda. Försvaret måste ges möjlighet att tillvarata sin klients intressen. Om den misstänkte är nedbruten vid den så viktiga huvudförhandlingen påverkar det naturligtvis dennes möjligheter att lägga fram sina uppgifter på bästa tänkbara sätt och att i förlängningen försvara sig. Att särskilt åklagaren ”gör det hen ska” är rättens uppgift att kontrollera vid varje omhäktningsförhandling. Rätten måste därför uppmana åklagaren att redogöra för vilka utredningsåtgärder åklagaren avser att vidta och också kräva att åklagaren anger när respektive utredningsåtgärd ska vidtas. Detta ska föras till det protokoll som förs vid varje häktnings/omhäktningsförhandling så att domstolen vid nästkommande förhandling kan kontrollera att åklagaren gjort det hen sagt att hen ska göra. Att det protokollförs är viktigt för att kontrollen ska kunna ske oberoende av vilken domare som har häktningsförhandlingen.
Det är i sammanhanget också viktigt att Kriminalvården i största möjliga mån bidrar till att häktesvistelsen – i de fall det inte går att undvika att den blir lång – blir så lite nedbrytande som möjligt. För detta måste Kriminalvården få tillräckliga resurser.

Pågående förändringsarbete

Under 2016 redovisade Häktes- och restriktionsutredningen (SOU 2016:52[1]) genom lagmannen Inger Söderholm sina förslag. Förslagen innebär i korthet att det ska införas en tidsgräns för hur länge häktning får pågå, att domstolarna ska besluta om vilka restriktioner som ska tillåtas, att häktade barn ska förvaras på ungdomshem och att hem- och områdesarrest ska användas som alternativ till häktning.
Regeringen överväger just nu möjligheterna för att modernisera brottmålsprocessen. Bland annat har hovrättspresidenten Fredrik Wersäll fått i uppdrag att utreda om videoinspelade förhör ska kunna användas vid huvudförhandlingen istället för att förhörspersonerna ska avge sina berättelser inför rätten (Dir. 2016:31[2]). En sådan ordning skulle kunna korta häktningstiderna, men framför allt minska användningen av restriktioner.

Dom på vers

I gårdagens program berättade också lagmannen Mikael Mellqvist om att han hade skrivit en dom på vers en gång i tiden. En av oss, Per-Erik Andersson, har också gjort det. Han har några egna reflektioner i frågan.
Är det okej att skriva domar på vers? Om man ska ge ett generellt svar på den frågan är svaret givet; Nej det är inte okej att skriva domar på vers!
Det finns flera skäl till varför man inte ska skriva domar på vers. För det första kan en dom på vers ge intryck av att vara mindre seriös, att domstolen inte har tagit saken på allvar. Det gäller vare sig det handlar om ett brottmål eller ett tvistemål. Det är naturligtvis viktigt att parterna uppfattar domstolen och domaren som seriös. En versdom riskerar dessutom väcka viss uppmärksamhet varför uppfattningen om att domstolen är mindre seriös även kommer gälla hos allmänheten.
För det andra kan en versdom verka generande för parterna. Att döma en person till ansvar för brott på vers uppfattas säkerligen som nedsättande för den dömde. I en tid då domstolen medvetet satsar på bemötandefrågor, vi vill bemöta alla som kommer till domstolen på ett korrekt och professionellt sätt, skulle en versdom riskera verka i motsatt riktning.
Jag har dock en gång skrivit en dom på vers. Även om jag inte ska försvara att jag gjorde det så var omständigheterna speciella. Åtalet gällde skadegörelse. Den som stod åtalad var en god berättare och lämnade en livfull och rolig berättelse över den åtalade händelsen. På kvällen efter förhandlingen läste jag en godnattsaga för min dotter och den var rimmad; Gubben Måns i månen satt, ensam i sin månskensnatt och så vidare. När domen skulle skrivas dök Gubben Måns upp och domen blev en versdom. För mig var det viktigt att det var ett åtal som ogillades. Jag var dessutom övertygad om att den dömde inte skulle misstycka.

Domen bifogas som pdf.

Detta inlägg är skrivet av rådmannen Elin Carbell Brunner, före detta rådmannen Per-Erik Andersson och rådmannen Karin Påle Bartes.

Källhänvisning:

1. Färre i häkte och minskad isolering – Regeringen.se
2. En modern brottmålsprocess anpassad även för stora mål – Regeringen.se