Den pågående pandemin med Covid-19 påverkar hela samhället och självklart även juridiken. Det finns naturligtvis en mängd juridiska frågor som har väckts med anledning av pandemin, som till exempel vilka restriktioner som är möjliga och lagliga att införa i samhället. Även domstolarna har ställts inför en mängd frågor som vi behövt hantera, exempelvis i vilken utsträckning reglerna tillåter att parter och andra kan delta i rättegångar digitalt och liknande.
Det skulle dock bli en alldeles för lång text om jag skulle försöka beskriva allt detta, så jag tänkte begränsa texten till att handla om på vilka sätt straffrätten kan bli aktuell när det gäller coronaviruset. Jag tänkte då börja med att säga att det såklart normalt inte är straffbart om en person råkar smitta en annan person med en sjukdom. Men i vissa fall kan det vara det, nämligen om personen gör det med uppsåt eller ibland av oaktsamhet.
Hur bedöms det om någon medvetet smittar någon annan med sjukdom?
Om någon medvetet, eller med uppsåt som det heter på juridiskt språk, smittar någon annan med en sjukdom bedöms det som misshandel (3 kap. 5 § brottsbalken) trots att det inte används något våld. I sådana fall är straffskalan fängelse i upp till två år. Om sjukdomen är allvarlig kan det också bli fråga om grov misshandel (6 §) som har en straffskala från fängelse ett år och sex månader upp till fängelse i sex år.
I det fall någon medvetet skulle göra så att en allvarlig sjukdom sprids till ett större antal personer kan det också bli fråga om ett så kallat allmänfarligt brott, nämligen spridande av smitta (13 kap. 7 § brottsbalken). I sådana fall är straffskalan fängelse i upp till sex år. Är brottet grovt är straffet fängelse på mellan fyra och arton år eller på livstid.
Vad händer om någon smittar någon annan av oaktsamhet?
Förhoppningsvis är det ganska ovanligt att smitta sprids medvetet. Däremot kan det nog vara vanligare att det sker genom oaktsamhet. I straffrätten betyder dock begreppet oaktsam inte att varje avvikelse från normal aktsamhet ska bestraffas. För att ett handlande ska vara straffrättsligt oaktsamt krävs i stället att handlandet vid en samlad bedömning av omständigheterna är så klandervärt att det förtjänar att bestraffas. Kraven på aktsamhet är också högre i riskfylld verksamhet som till exempel bilkörning, hantering av skjutvapen och liknande.
Den som av oaktsamhet orsakar någon en sjukdom kan dömas för vållande till sjukdom (3 kap. 8 § brottsbalken). Straffskalan är då böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt är straffskalan i stället fängelse i högst fyra år.
Vållande till sjukdom kräver att någon annan faktiskt smittas. I de fall någon beter sig på ett sådant sätt att någon annan riskerar att smittas av en allvarlig sjukdom kan det i stället bli aktuellt att döma för framkallande av fara för annan (3 kap. 9 § brottsbalken). I sådana fall krävs dock att oaktsamheten är grov, dvs. mer allvarlig än ”vanlig” oaktsamhet. Straffskalan för framkallande av fara för annan är böter eller fängelse i högst två år.
Det finns också en oaktsam variant av det allmänfarliga brottet spridande av smitta. Om någon av oaktsamhet sprider allvarlig sjukdom till en större krets personer döms för vårdslöshet med smittämne (13 kap. 9 § brottsbalken) till böter eller fängelse i högst två år.
Att hota att smitta någon med corona
Det har flera gånger under pandemin gått att läsa i media om personer som i olika situationer har hotat med att smitta andra personer med viruset. Lite beroende på omständigheterna och exakt vad som sägs så kan detta bedömas antingen som olaga hot (4 kap. 5 § brottsbalken) eller ofredande (4 kap. 7 §). Straffskalan för de brotten är densamma, böter eller fängelse i högst ett år. Olaga hot har dock även en grov variant, och då är straffskalan fängelse mellan nio månader och fyra år.
Att bryta mot restriktioner
Som de flesta säkert känner till har riksdagen antagit en särskild pandemilag (lagen [2021:4] om särskilda begränsningar för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19) som ger regeringen och Folkhälsomyndigheten möjligheter att meddela föreskrifter, eller restriktioner, på flera olika områden. Det handlar till exempel om att det gjorts möjligt att begränsa antalet deltagare/besökare på allmänna sammankomster, i kollektivtrafiken, på restauranger och på handelsplatser.
Lagen innehåller vidare bemyndigande för regeringen att förbjuda att sällskap av viss storlek samlas på en plats som allmänheten har tillträde till (12 §). Regeringen eller en kommun kan också meddela förbud mot att vistas i en park, på en badplats eller på någon annan liknande särskilt angiven plats, om det finns en påtaglig risk för trängsel på platsen (13 §). Förbud som meddelas med stöd av dessa bestämmelser är straffsanktionerade på så sätt att den som bryter mot ett sådant förbud ska dömas till penningböter (normalt högst 4 000 kronor).
