Ombud i tvistemål

familjemållämplighetsbedömningmålsägandebiträdeoffentlig försvarareombudrättshjalptvistemål

Behöver man ett ombud när man är part i domstolen?

I brottmål företräds den åtalade ofta av en offentlig försvarare (se tidigare inlägg Vilka får offentlig försvarare? | Domarbloggen). En offentlig försvarare måste enligt lag vara en advokat. Det innebär att personen har en juristexamen och dessutom har genomgått ytterligare kunskapsprov för att bli invald i Advokatsamfundet. Den som utsatts för brott (målsäganden) företräds ibland av ett målsägandebiträde (se tidigare inlägg Målsägandebiträde | Domarbloggen), eller av åklagaren, i brottmålet. Både åklagare och målsägandebiträden måste enligt lag ha en juristexamen.

I tvistemål och familjemål uppstår ofta frågan om man själv behöver anlita ett ombud. Enligt svensk lag får man som huvudregel föra sin talan själv i domstol. Man måste alltså inte anlita ett ombud. Däremot får man det om man vill.

Vilka krav ställs på ombud?

Om man anlitar ett ombud måste den personen vara lämplig. Lämplighetsbedömningen görs utifrån målets karaktär och svårighetsgrad, och med hänsyn till personens redbarhet, insikter och tidigare verksamhet. Med ombudets redbarhet menas framför allt att ombudet inte får ha begått brott i närtid. Något generellt krav på att ombudet ska ha juridiska kunskaper eller examen finns inte, men det är naturligtvis en stor fördel. Att personen tidigare varit ombud i domstol eller har god erfarenhet av de frågor som målet rör kan tala för att personen är lämplig. Är målet enkelt och mindre omfattande ställs normalt sett mindre krav på ombudet än om målet är invecklat och mer omfattande. Det kan dock vara väldigt svårt för en person som saknar erfarenhet av domstolsprocesser att bedöma om ett mål är enkelt eller invecklat. Även mål som inte handlar om så stora summor, eller som för den enskilde framstår som enkelt, kan innehålla rättsfrågor eller bevisfrågor som är svåra.

Ombudet ska som huvudregel bo i Sverige. Ombudet måste vara myndig och får inte vara försatt i konkurs eller satt under förvaltarskap. Den som jobbar som domare i svensk domstol får inte vara ombud i domstol, om han eller hon inte fått särskilt tillstånd till det. Detsamma gäller åklagare och kronofogde. Nämndemän får inte heller vara ombud i den domstol där han eller hon är nämndeman.

Om man vill anlita ett ombud måste man ge in en fullmakt till domstolen. Av fullmakten ska det framgå vem som företräder en och om uppdraget gäller för ett visst mål eller alla mål i domstol.

Kan domstolen hjälpa den som inte har ombud?

Domstolen är skyldig att reda ut varje mål för att förstå vad parterna har för inställning till de olika frågorna i målet och varför parterna har den inställning de har. Domaren i målet kan därför ställa frågor till parterna. Domstolen måste dock vara opartisk och får därför inte hjälpa någon part. Om man behöver rättslig rådgivning, till exempel ifråga om hur man ska gå tillväga, vilken bevisning man ska lägga fram och hur man ska argumentera, bör man anlita ett ombud.

Dessutom är huvudregeln att alla handlingar som skickas in till tingsrätten blir offentliga. Det innebär att både motparten och allmänheten har rätt att få ta del av handlingarna. Även det man säger till domaren kommer motparten som huvudregel att få ta del av. När man talar med sitt ombud är utgångspunkten istället att ombudet endast berättar vidare det som man kommit överens om.

Många hemförsäkringar har en rättsskyddsförsäkring som kan ersätta vissa av ens ombudskostnader. Har man en låg inkomst kan man i vissa fall få rättshjälp, det vill säga att staten betalar för en del av ens kostnader.

Sammanfattning

I Sverige finns alltså inget ”ombudstvång”, men i många mål är det ändå till mycket stor hjälp, och ibland helt nödvändigt, att anlita ett ombud. Detta gäller särskilt då parterna inte kan få någon juridisk vägledning av domstolen.